7 april 2014

Kom igen, ta en köttfri dag

"Kom igen, ta en köttfri dag."
Fredrik Virtanen spinner idag vidare på budskapet från filmen Noah (mer om filmen finns här) och uppmanar till köttfria dagar:
"”Noah” passar rätt i våra moralistiska tider. Alla ifrågasätter kött nu, alla läser ”Green kitchen stories” och inser hur onödig vår köttkonsumtion är. Med rätta.
Vi svenskar äter mer kött än nästan hela världen.
I dag är det måndag. ”Köttfri måndag.”
Det klarar vi, lätt. Om tio år kör vi även köttfri onsdag, kanske fredag.
Det är en pågående process att bli bättre. Kom igen, låt oss ta en köttfri måndag."
Vem kunde ana att historien om Noah/Noa/Noak och syndafloden skulle leda till en diskussion om vår köttkonsumtion år 2014. Eller som Virtanen uttrycker det: "Vad som inte framkom vid mina bibelstudier var att hela storyn om Noak handlade om kött. Kött, kött, kött."

4 april 2014

Arkfilm med veganhjälte

"Arkfilm med veganhjälte."
Skrev häromveckan hur Darren Aronofsky, regissör till nya filmen Noah, valde att animera alla djur i filmen. Men det finns mer av intresse i filmen visar det sig när recensionerna av den börjar trilla in.

Från Svenska Dagbladet:
"Ta till exempel detta med kosthållningen. Noak – vi fortsätter väl att kalla honom så trots att den oöversatta filmtiteln säger något annat – var ju som vi vet styvt 500 år gammal när han fick sina söner Sem, Ham och Jafet. Och här uppenbarar han sig inledningsvis som en någorlunda välmotionerad filmstjärna i välsittande djurhudar. Men kött äter han inte, hans veganism är närmast militant; det är bara Kains onda avkommor som dödar för att mätta sina magar, och just köttätande framställs som synnerligen vulgärt och obehagligt.

Hur går det ihop? Sydde sig Noak måhända sina fina kängor av kadaver som låg och skräpade ute i naturen? Och vad ställde hans präktiga lilla kärnfamilj på bordet? Några odlingar syns ju inte till, och det karga och delvis förbrända stäpplandskap man lever i erbjuder just ingenting för ens den mest idoge samlaren. Så man undrar ju hur de håller sig i så prima trim. Inte en enda gemensam måltid skildras av någon anledning i denna höggradigt familjefokuserade film."
Från Corren:
"Noah går från veganhjälte till sociopat, som själv fattar livsavgörande beslut på klassiskt manligt sektledarvis."
Från Sydsvenskan:
"Noah är en vegetarian och ekologisk filosof som med sin familj har flytt ut i den lilla natur som finns kvar. Gud – här omnämnd som ”Skaparen” – talar inte till Noah direkt, utan genom vaga visioner och drömmar. Denna brist på klara direktiv uppifrån leder till farliga gissningar när väl arken har gått av stapeln: Noah blir besatt av tanken att han fått i uppdrag att rädda djuren, men utplåna människosläktet."

Och en röst från USA på philly.com:
"Noah" is indeed, gopherwood-wall-to-gopherwood-wall, vegan propaganda. As a work of art, it probably misses being a "great" movie, saddled as it is with "big-budget Hollywood spectacle" tropes. It is, however, definitely a milestone in blockbuster veganism, in mainstreaming the vegan idea, weaving it through related issues - justice, faith, sacrifice, masculinism, militarism, climate change, violence, nonviolence and storytelling - that make for a moving and thought-provoking experience for anyone who's paying attention."
Och från Toronto Sun:
"Meanwhile, acceptable stuff includes setting up Crowe’s idiosyncratic Noah as a vegan environmentalist, contrasting with the villain’s nature. It makes perfect sense here because Noah teaches his children to respect all living things. That sounds spiritual to me. In counterpoint, Ray Winstone’s Tubal-cain is a meat-eating monster whose followers rape, pillage, murder and generally cause mayhem. Cue the wrath of God."
Och Financial Times:
"Russell Crowe’s Noah is a pretty terrifying advertisement for vegetarianism. Maybe only financier Brian Sherman, of animal protection group Voiceless, could have brought more intensity to the role of a militant vegan who will stop at nothing.

Bringing up his family on nuts, roots and berries, Noah is horrified by the meat-eating ways of mainstream society, engulfed in violence and depravity. The line of Cain has brought about a rapacious industrial society that has depleted the Earth’s resources and created a wasteland.

Noah and his family, who belong to the line of Seth, live like virtuous hippies in the wilderness. Whenever the evil city types encroach on their territory, Noah forgets his peace-loving ways and dispatches them with some ultra-violence. This doesn’t perturb the Old Testament God, who is Himself rather bloodthirsty. He still rates Noah’s family as the only ones worthy of His grace."
Avslutningvis, examiner.com:
"Noah is a vegan and environmentalist… no kidding. In the opening scenes, we see Noah and his family gathering berries and other plants for food. When his son wants to collect a flower, Noah admonishes him, “we collect only what we need.” This message is tested when Noah tries to save a mortally-wounded animal. He explains to his kids that some people eat meat for strength and then proceeds to beat up the meat-eating hunters looking for their prey. The vegan Noah proves he’s stronger than these barbaric meat-eaters."

28 mars 2014

Djurs rättigheter kan förklaras på olika sätt

"Djurs rättigheter kan förklaras på olika sätt."
Så här:


Och så här:

Från noll till tre poddar om vego

"Från noll till tre poddar om vego."
För något år sedan (eller två, eller en månad – när man blir äldre blir saker betydligt svårare att komma ihåg) gick jag och småbeklagade mig över att det fanns en miljon poddradioprogram om sport (varenda lag med självaktning har ju en egen podd vid det här laget, större lag har fler än en) men inte en enda om djurrätt och vego.

Eller inte på svenska i alla fall, flera internationella poddar om veganism finns ju, där jag lyssnat på Our Hen House och en till, med en man och en kvinna, som slutade publicera nya avsnitt efter ett tag, och nu minns jag inte (ser ni, det är kroniskt) vad den hette… Många av er känner säkert till fler än vad jag gör.

Men hux flux så finns det inte mindre än tre svenska veganpoddar, vilket ju är väldigt roligt!
Först ut var Veganprat, en podcast om att djurrätt och att vara vegan. En stor favorit hos mig för det allra mesta, och om du inte redan lyssnar på Sara och Staffan så borde du göra det.

Sedan kom Vegan för fan, då kände jag mig gammal och tyckte att namnet var onödigt och gjorde det hela ointressant, så jag har inte lyssnat på den. Har ett antal poddar jag följer, om olika ämnen, och namnet föll mig inte i smaken så jag valde bort den helt enkelt. Så kan det gå. Men den är säkert bra.

Och nu finns en tredje, Sa du vegan?. Den görs av Truls och Marit och de pratar om mat, vad de äter, hur de lagar det de äter samt vad det finns att äta, främst i Malmö, men också på andra platser i världen.

Verkligen grymt att det finns drivna och duktiga personer som ser till att den svenska vegovärlden även finns i podradioformat! Bra gjort – och kombinera detta med att det nu finns en vegotidning på Pressbyrån, att tidningen Kupé tipsar om veganrecept och att var tionde svensk ratar kött. Taggen #vegoåret2014 känns mer och mer relevant.

25 mars 2014

Angående 10 procent

"Angående 10 procent." 
Häromdagen släppte vi vår opinionsundersökning, utförd av Demoskop, som visade att var tionde svensk är vegetarian. Nyheten dök upp i flera medier, i TV4 Nyheterna och har även fått en del internationell spridning. Kul!

Det har dykt upp ett par frågor kring undersökningen som jag tänkte jag skulle samla upp här. Om du har någon fler fråga, lägg den gärna som en kommentar till blogginlägget.
  • Först ang. undersökningen, som alltså utfördes av företaget Demoskop. Det var 1 000 personer som tillfrågades - fördelat på kön, ålder och ort - vilket är standard för opinionsundersökningar. Några har tyckt att det var för lite personer för att räknas, men i så fall får alla opinionsundersökningar avfärdas. Och statistiker får skärpa sig när det gäller vad som krävs för att ta fram ett statistiskt säkerställt material.
  • Undersökningen var en s.k. omnibusundersökning, vilket innebär att även andra uppdragsgivare förutom Djurens Rätt finns med med sina frågor. Vi har inga siffror på bortfallet från Demoskop, men ingen frågan ”Får jag fråga dig om vegetariskt mat” som första fråga i luren – vilket hade kunnat göra att fler positiva till vego skulle vara motiverade att svara, jämfört med de som inte var lika positiva.
  • Siffran 10 procent har en del ifrågasatt, att den skulle vara för hög. Och det kan den kanske vara – detta är en opinionsundersökning, alla svenskar har inte tillfrågats. Och folk kan ljuga i telefon eller omedvetet missuppfatta vad de äter. Men siffran 10% är den som har rapporteras från t.ex. Tyskland tidigare, och tidigare siffror från Sverige har legat på runt 5-6%. Så ur det sammanhanget är den inte chockerande hög siffra, om vi köper att antalet som väljer vego har ökat.
  • En riksdagsledamot trodde istället att siffran skulle varit mycket högre eftersom det var vi som beställde undersökningen. Och sådant är ju lätt att tro. Därför har vi lagt upp hela materialet på vår webb, öppet för vem om helst att kika på. Om ni hittar saker som tyder på att vi påverkat resultatet med vinklade frågor eller dylikt, säg gärna till.
  • Visst finns där säkert en del som äter fisk men ändå kallar sig vegetarianer i de 10%:en. Men hur många de är vet vi inte – ska vi dra av 1%? Eller 2% Eller 8%? Svårt att veta. Poängen är dock att detta handlar om personer som identifierar sig som vegetarianer eller veganer, och det är svårt att få reda på vad de egentligen äter. Och det är inte heller avgörande. En tiondel av svenskarna ser sig själva som vegetarianer och veganer, det är det vi har att gå på, det är det intressanta och det som vi ska bygga vidare på.
  • Ökningen var 4 procentenheter, inte 4 procent. Vi är bättre på att sprida info om djurs rättigheter än statistik. Men vi har korrigerat överallt där vi har kunnat.
  • Norrland blev lite för litet på bilden. Förlåt kära norrlänningar.
  • Den mest underliga siffran tycker jag är att för kvinnor så säger 8 procent att de är vegetarianer och 2 procent veganer. Men för män är siffran det motsatta: 4 procent vegetarianer och 6 procent veganer. Det känns lite ologiskt att fler män är veganer än vegetarianer. Vill män imponera i telefon, eller överdriver de sin kosthållning mer än kvinnor? Eller har män på riktigt en annan inställning till vegetariskt kontra veganism? Jag hoppas att podden Veganprat plockar upp denna tråd i sitt kommande avsnitt…
  • Ang. de lokala siffrorna som vi har tagit fram så är de en tendens, underlaget i Skåne är förstås inte lika stort som underlaget i hela Sverige. Det är intressant att titta på, men det är resultatet i hela Sverige som är relevant.

18 mars 2014

En kokbok för sjön

"En kokbok för sjön."
Jag har längre känt en viss avundsjuka över sådana där personer som korsar världshaven, som lever ett liv i symbios med havet. Det verkar väldigt nära livets mening kan jag tycka. Synd bara att jag själv är en sån tråkmåns som blir sjösjuk av ingenting. Jag får nog hålla mig på land helt enkelt.

Några som det också är lätt att inspireras av, både på grund av närheten till havet, men också vad de gör för djuren är organisationen Sea Shepherd. Och för sådana som mig som inte pallar vågor kommer nu chansen att vara en del av äventyret ändå - eller i alla fall äta samma mat som de gör.

Think!, Eat!, Act!: A Sea Shepherd Chef's Vegan Recipes är en vegansk kokbok med den mat som serveras på Sea Shepherds båtar: Och det låter ju onekligen enormt exotiskt. Ska bli spännande att kika på en vacker dag.


Projektet med att samla in pengar för kokboken har redan nått sitt mål, men för den som vill går det säkert att slänga in ytterligare slant på https://www.kickstarter.com/projects/897079804/think-eat-act-a-sea-shepherds-vegan-cookbook.

12 mars 2014

Oälskad

"Oälskad."
Det går att argumentera för vikten av att adoptera ett djur på olika sätt. Skrev om ett sätt för någon månad sedan. Här är ett annat.

)

9 mars 2014

Tendens om att döda

"Tendens om att döda."
Häromveckan sände radioprogrammet Tendens tre program om att döda djur och om vårt förhållande till detta. Överlag väldigt mycket värt att spendera en timmes lyssnande på.

Första delen, I huvudet på jägaren och slaktaren, var den som jag tyckte tydligaste reflekterade kring ämnet. Och jag tyckte mig uppfatta en röd tråd - jakten beskrivs som en hobby, inte livsnödvändighet, och slakten beskrivs som en verksamhet/ett arbete bland andra, inte som någonting som tar livet av en levande varelse. Kan nyckeln finns i distansen till djuret?

Att vi förändra någon till något; som vi jagar för nöjes skull eller slaktar för (inbillad) nödvändighets skull, då försvinner den etiska problematiken och det personliga ansvaret. Nödvändigheten till etiska överväganden blir inte så stor då den som utsätts är en "något". I jägarens beskrivning av att djuret bara en del av naturupplevelsen och i slaktarens beskrivning av sitt yrke blir distansen särskilt tydlig.

Om vi istället för något ser djuren som någon, då är problematiken svårare att komma ifrån. Vad vi gör måste ifrågasättas och förändras. Hur når vi från något till någon på kortast möjliga tid? Det är 10 000-kronorsfrågan det.

För övrigt är jägarens beskrivning av jakten uppfriskande rakt på sak. Jakten handlar om djurens liv, och jägarens hobby. Och räven jagas i egenskap som konkurrent. På ett sätt ändå värt att respektera: saker beskrivs för vad de är. Allt blir enklare att diskutera (och ifrågasätta) då.

I andra delen, Samtalet: Konsten att döda utan stress och ångest, intervjuas Rolf Axel Nordström från grisgården Ängavallen. Rolf Axel Nordström har blivit något av en talesperson för djurvänlig djurhållning, och är intervjuad också i senaste numret av magasinet Filter. Och visst finns det en logik i hans verksamhet; lidandet har reducerats till sitt minimum.

På grund av detta har han (enligt egen uppgift, eller om det var reporterns påstående?) blivit djurrättsrörelsen fiende nummer 1, då han tar bort grunden i mångas kritik av dagens djurhållning - just lidandet. Ett väldigt märkligt resonemang i så fall. Bättre är bättre än dåligt, även om det inte är bra. Den grundläggande etiska problematiken, att vi tar livet av någon, tar bort framtida upplevelser och känslor, förminskar respekten för andras liv, trots att vi inte behöver - det finns kvar. Och det är tillräckligt. Människor har rättigheter även om deras liv är bra.

Den tredje delen i programserien, Med rätt att ta bort djur, handlar mindre om att döda och mer om att "låta djuret somna in" - besluten vi tar kring våra familjedjur. Och det är bra att avlivandet/dödandet av familjedjur problematiseras. Väldigt bra.

Även skyddsjakten fyller en viktig djurskyddslig roll - även om dödandet "för säkerhets skull" gör det aningen problematiskt; om djuret har turen att klara sig från en olycka så kan det ha oturen att bli skjutet ändå. Men överlag var detta sista program minst intressanta av de tre tyckte jag. Och riksjaktvårdskonsulent Ligné avslutar med att först prata om jakt som ett sätt att placera mat på bordet, och sen som ett sätt att få en trofé till arbetsrummet. Det gäller att ta de argument som finns antar jag.

4 mars 2014

Stoppa hundätningen i Torhamn

"Stoppa hundätningen i Torhamn."
Torhamn är tydligen en tätort i Karlskrona kommun. Jag måste erkänna att jag var tvungen att googla för att ta reda på var Torhamn ligger, hade inte hört talas om det tidigare.

Hos vissa utanför Sverige är dock Torhamn känt som staden där restaurangen Murphy’s Bar säljer hundkött. Och det finns en protestlista för att stoppa detta.

 
Om det överhuvudtaget finns en Murphy’s Bar i Torshamn har jag ingen aning om (skulle gissa inte), men att de serverar kött från schäferhundar, importerade från Danmark (”The main meat supplier for Murphy’s Bar is reportedly a Denmark German Shepherd kennel, meaning that thousands of innocent German Shepherds have been bred and murdered for human consumption”) är förstås inte sant.

Så varför är det här intressant? Av två anledningar tänker jag.

Dels; att läsa kommentarerna till protestlistan är en studie i vår komplexa syn på djur. Personer rasar över att Sverige kan vara så här barbariskt, att det finns en restaurang i Torhamn som (inte) serverar hundkött. De vet om att Sverige (på riktigt) dödar ca 85 miljoner (landlevande) djur om året för att bli till mat? Det är fritt fram att uppröras över även detta. Informationen är dessutom helt korrekt.

Och dels; att läsa en sådan här protest på nätet, över något som inte stämmer, borde väcka en tanke nästa gång vi läser och sprider information eller en protestlista på nätet. Är vi säkra på att informationen är korrekt, eller sprider vi falsk information om vad som händer med djur i andra länder utanför Sverige? Riskerar vi demonisera dem som är långt borta, och sprida föreställningar som inte stämmer?

Det är alltid sunt att reagera, men det kan vara värt att kolla upp så att informationen stämmer nästa gång vi skickar något vidare, eller upprörs över vad som händer i land X långt där borta i fjärran.

Korvlandet Tyskland leder veggietrenden

"Korvlandet Tyskland leder veggietrenden."