En recension av Världens lyckligaste kycklingar

"En recension av Världens lyckligaste kycklingar."

Idag hade föreställningen "Världens lyckligaste kycklingar" urpremiär på Stockholms Stadsteaters Fri scen. Pjäsen, av och med Teateretablissemanget, kretsar kring kycklinguppfödarna Monika och Peter. Och som namnet och handlingen antyder handlar det hela om dagens svenska storskaliga kycklinguppfödning.

Foto: Nicklas Dennermalm

"Världens lyckligaste kycklingar" tar ställning. Regissören och manusförfattaren Gertrud Larsson säger i Svenska Dagbladet att ursprunget till pjäsen kommer från ett besök hon gjorde på en slakteri utanför Kristianstad. "Jag blev illa berörd av att man kallade kycklingarna för ett ”levande material”, de ses inte ens som djur. De flesta känner inte till hur det är - att kycklingarna föds upp på 35 dagar, aldrig får se solens ljus och får sin dygnsvila manipulerad."

Scenen är i svart med alla föremål i gult – eller kanske kycklinggult. Och vardagen förändras för Monika och Peter när Monika får ett samtal från Anna-Maria Baldi, VD för Svensk Fågel – som är ett så osmickrande porträtt av verklighetens VD för Svensk Fågel att till och med jag skruvar mig smått generat i teaterbänken.

Något annat som förändrar tillvaron för Monika och Peter är det ägg som dyker upp en bit in i föreställningen. Ägget bidrar med en del komik, men har också en väldigt drastisk och dramatisk betydelse för hur handlingen utvecklas. Den opersonliga kycklinguppfödningen blir personlig.

Som sagt, föreställningen tar ställning. Indirekt, genom inledningens ljudspår och i dialogen, och mer direkt som när argument mot kycklinguppfödning framförs - vilket ger följande kommentar som motreaktion: "Nu låter det som att du kommer från Djurens Rätt!". Det är humor, allvar och äntligen har reklamjingeln Kyckling på fredags huvudroll i filmen "Varannan vecka" fått sig en kulturell motbild. Vem trodde det skulle bli på Stockholms stadsteater?

"Världens lyckligaste kycklingar" spelas på Stockholms Stadsteaters Fri scen fram till den 3 mars. Biljetter finns på www.stadsteatern.stockholm.se.

Ett seminarium om djurskydd, veterinärer och de livsmedelsproducerande djuren

Onsdagen den 13 oktober arrangerade KSLA (Kungliga Skogs- och lantbruksakademien) ett seminarium med rubriken ”Djurskyddet för de livsmedelsproducerande djur – veterinära strategier för djurskyddet i Sverige”. Fokus var på det faktum att det svenska djurskyddet är under överseende och att djurskyddsutredningen är i full gång. Vilken roll spelar veterinärerna i detta - och vilken roll ska de spela?

Djurskydd är vanligtvis ett kvinnodominerat område, men bland föreläsarna i centrala Stockholm denna dag var sex av sju män och den enda kvinnan som föreläste representerade djurindustrin - Maria Donis från Svensk Fågel.

Och redan tidigt konstaterades att idén om ett gott djurskydd utgår från att allt användande av djur innebär någon form av lidande för djuren, men att det (naturligtvis) ska vara minsta möjliga lidande - vilket för mig (naturligtvis) framstår som märkligt. Att så många människor, som uppenbarligen bryr sig väldigt mycket om djur, accepterar något som har som grundförutsättning att det utsätter djur för lidande har jag svårt att förstå. Varför inte sträcka djurskyddsbegreppet längre än så – till att innefatta att djur ska skyddas från allt lidande?

Men hur som helst: inledde gjorde Martin Wierup, professor på SLU. Han pratade om riskerna med att för mycket fokuseras på enbart etologi. Det är veterinärerna som genom sin veterinärmedicinska utbildning har en helhetssyn på djurhållning menade Wierup. Etologiska behov bedöms som absoluta och prioriterade och att detta ofta hamnar i konflikt med annat.

En kommentar från Djurens Rätts etolog Lena Lindström: ”Det är oroande att det finns en tendens att tona ner vikten av psykiskt välmående och etologi och lyfta fram fysisk hälsa som det centrala. Och att kalla etologi för "en disciplin inom veterinärmedicinen" visar på en viss okunskap. Det är som att kalla psykologi för ”en disciplin inom läkarvetenskapen”, inte som egna ämnen i sin egen rätt”.

Martin Wierup menade också att kliniskt verksamma veterinärer inte får ignorera debatten och lämnade djurskyddsbedömningen åt andra, och refererade då till den ”griskris” vi alla känner till. Detta var något som också Annika Bergman från Sveriges grisföretagare återkom till i den efterföljande diskussionen, och hon frågade var veterinärerna fanns under just denna ”griskrisen” - där hon menade att grisnäringen fick stå själva i stormen. Och nog hade det kunnat vara intressant att hört mer av veterinärernas röst i detta – även utifrån perspektivet om vilket ansvar de som kår hade för de bilder vi kunde se.

Därefter pratade veterinärer Per Michanek, om djurskyddet i praktiken. Föredragets ämne var de brister som han menar råder då många djurhållare håller djuren bra men begränsas av onödigt strukturerade föreskrifter. Han lyfte exemplet på hur man som veterinär ska hantera en situation där djuren mår dåligt men föreskrifterna uppfylls, jämfört en situation där djuren mår bra med föreskrifterna inte är uppfyllda. Johan Beck-Friis från Svenska Veterinärförbundet kommenterade detta i den efterföljande diskussionen, och kände inte igen bilden av veterinärer som ”paragrafryttare”.

Djurens Rätts Lena Lindström igen: ”Det är oroande att så många från både industrin och veterinärkåren var rörande eniga om att det behövs mindre tumstockar och mer "djurbaserade mått". Alla kan vi vara eniga om att det viktiga är hur djuren mår. Några centimeter hit eller dit i takhöjden är inte det mest relevanta. Men det finns en väldigt stor fara i att helt gå över till "djurbaserade mått” - en gris som inte får böka blir uttråkad, frustrerad, apatisk och sover 19 timmar om dygnet (det normala skulle vara 8 timmar). Hur ska en inspektör som är i stallet en halvtimme kunna se på grisen att den inte mår bra?”

Lennart Sjöland, länsveterinärer i Skåne, redogjorde för omställningen under de senaste 22 månaderna - då djurtillsynen flyttades från kommunal nivå till länsstyrelsen – men menade att processen varit allt annat än smärtfri. Och han menade att anmälningsgraden ökat markant i och med att frågan om vilka som ansvarar för djurskyddstillsynen blivit mer väl känt hos allmänheten.

Maria Donis från Svensk Fågel pratade om att svenska kycklingar har det bäst i världen i ett föredrag som jag inte riktigt förstod syftet med (förutom som reklam för branschorganisatioen svensk Fågel). Och Leif Dennerberg, chefsveterinär på Jordbruksverket, avslutade föredragshållandet med att blicka framåt mot nya strategier för djurskyddet i ett föredrag som jag som lekman på område hade lite smått att hänga med i.

Sören Persson, strateg från LRF, pratade om hur den svenska konsumtionsmarknaden har ökat men att produktionen inte har ökat på samma sätt – den svenska djurnäringen inte tagit tillvara på möjligheterna. Och han menade att det idag finns en ”röd marknad” där det är priserna som konkurrerar, och en ”blå marknad” där andra värden ingår. Jag förstod aldrig vad det röda och det blå kom från, men jag tyckte det var ett intressant resonemang.

Som jag ser det ska inga djur ätas, men det man hör från djurnäringen är vanligtvis att vi inte kan konkurrera mot utländska aktörer rent prismässigt – på vad Sören Persson skulle kalla den röda marknaden. Men borde då inte lösningen vara att bli bättre på den blå, istället för att prata om att sänka de svenska djurskyddskraven, så som vice ordförande för LRF i Dalarna gjorde för ett tag sedan.

Torbjörn Esping (vars bok ”Monsterbiff till middag?” för övrigt är på väg ut i handeln i inbunden version) efterfrågade just en större fokus på att sälja djurskydd, att konsumenten ska kunna äta kött med gott samvete. Och han föreslog att man istället för ”ekologiskt kött” borde kunna marknadsföra ”etologiskt kött.”

Idag läggs ansvaret på konsumenten att välja bättre produkter till ett högre pris, men viljan att marknadsföra djurvälfärden (som en del i den blå marknaden) är inte imponerande. Djurskyddet borde spela roll inte bara så länge djuret är i livet utan även därefter. Och det kan inte vara enbart konsumentens ansvar att styra denna utveckling.

Djurens Rätt på seminarium om det svenska köttet

Den 14 april arrangerades ett seminarium i riksdagen under rubriken ”Monsterbiff till middag - Vems är ansvaret?". Arrangörer var riksdagens djurskyddsforum och Djurskyddet Sverige. Djurens Rätt var på plats och lyssnade.

I inbjudan gick att läsa att syftet med seminariet var att lösa frågan om hur vi tillsammans kan ”arbeta för en god djurhållning som inte innebär slutet för svensk djurnäring”. Och just detta, den svenska djurhållningen och hotet mot densamma, kom att bli ett återkommande tema under eftermiddagen. Utifrån detta tema, och utifrån att djurhållningen och köttkonsumtionen överhuvudtaget inte ifrågasättes, skulle man kunna tro att an representant från Djurens Rätt skulle ha vissa betänkligheter rörande vad som sades under seminariets två timmar. Och det är precis vad jag har.

Tyvärr fanns endast en politiker på plats. Helena Leander (mp) är sammankallande i riksdagens djurskyddsforum och att just hon var den enda politikern på plats måste rimligen ses som ett underbetyg till det organet, och till våra valda riksdagspolitiker överlag. Bland övriga närvarande kunde hittas djurnäringens ”whos's who”, i form av Maria Donis från Svensk Fågel, Åke Rutegård från Kött- och charkföretag, Ella Nilsson från Svensk köttinformation, Charlotte Hallén Sandgren från Svensk Mjölk m.fl.

”Hedersgäster” för dagen var dock författarna till boken ”Monsterbiff till middag”, Torbjörn och Ylva Esping. Och deras inledande föredrag var rysligt intressant och väldigt kritiskt mot ”den svenska modellen”. Författarna konstaterade, som de gör i sin bok, att idén om att den svenska modellen är bäst i världen inte är sann. Och att frågan inte är om vi är bättre än andra, utan om vi är tillräckligt bra – och de är vi inte, menar Torbjörn och Ylva Esping.

De menar att den svenska modellen är en myt, och tar reklamfilmerna om Bregottfabriken som exempel på propaganda jämfört med hur verkligheten ser ut. Paret Esping pratar om ”fisiga föreskrifter” och om ett svenskt lantbruk som är extremt produktionsinriktat.

De pratar om Djurrättsalliansens grisavslöjande och menar att det är så det ser ut i svenska djurstallar. (En utvikning: häromdagen arrangerade KF Stockholm ett eget seminarium på temat ”myter om mat”. En av myterna som togs upp var att djur i Sverige har det bättre än i andra länder – en myt som KF Stockholm konstaterar faktiskt är sann. Djurskyddet Sverige citeras i deras rapport : "Djurskyddet Sverige menar att den vanvård av svenska grisar som Djurrättsalliansen larmade om under hösten 2009 inte avspeglar svensk grisuppfödning generellt, utan utgör bedrövliga exempel på där djuruppfödare inte följer lagstiftningen." Med andra ord stick i stäv med paret Espings erfarenhet efter sitt arbete med boken ”Monsterbiff till middag".)

Precis som i boken, som är recenserade i tidningen Djurens Rätt nummer 1/2010, så är Espings och Djurens Rätt på samma bana när det gäller beskrivningen av verkligheten. Det är i slutsatserna och konsekvenserna av detta vi inte håller helt med varandra.

Espings menar att lönsamheten för bönderna är för dålig, att det är absurt att priset på paprika och fläskkarré är detsamma. Lönsamheten måste öka, kött måste bli dyrare och därmed måste vi konsumera mindre kött. Svenska uppfödare inte ska tävla på en lågprismarknad utan sträva mot en ökade variation på köttproduktionen, med mer valmöjligheter för konsumenten. Och sedan överlämna ansvaret till konsumenten att ta ”rätt” beslut. Djurens Rätt ser snarare den verklighet som beskrivs i deras bok som ofrånkomliga exempel på en intensiva djurhållning där djuren, trots vackra ord, fortfarande är ett medel och inte ett mål.

Efter Espings inledande seminarium var det dags för en panel att kommentera vad som sagts. I panelen fanns ovan nämnda Donis, Helena Leander, Åke Rutegård och Charlotte Hallén Sandgren.

Svensk Mjölks representant inledde, och började med att visa just en sådan bild om Espings precis beskrivit som propaganda. Lite komiskt.. Och hon menade att svensk djurhållning är ”betydligt bättre än omvärlden”, vilket också är lite komiskt i relation till allt det som inledningsvis sades.

Hon var inte den första eller sista som kom att kommentera den svenska djurhållningens överlägsenhet. Någon borde verkligen ta fram en rapport och ordentligt jämföra om Sverige verkligen är bäst i världen. Eller förresten, det är det ju redan några som har gjort!

Djurrättsaktivister får ofta kritik för att förmänskliga djuren, men Hallén Sandgren drog sitt strå till stacken genom att kommentera det faktum att kor i svensk djurhållning enligt lagstiftningen är på bete under endast 4 till 8 procent av sin tid i livet: ”tre timmars bete om dagen kanske man kan tycka är lite, men det tycker inte jag om jag skulle vara ute”. Hon lockade också fram frågan varför just lantbrukare verkar vara en bransch som är extremt känslig från kritik från Ylva Esping.

Åke Rutegård pratade därefter djurskyddet på slakteriet och om Belgisk blå, och konstaterade att vi har en vikande produktion av nötkött i Sverige på bekostnad av importerat, utländskt, kött.

Maria Donis från Svensk fågel påpekade att detaljhandeln saknades på seminariet, vilket var en bra poäng. Och därefter konstaterade hon att svenska kycklingar generellt mår väldigt bra, vilket är en poäng det är svårare att hålla med om. Hon sa också att djurskydd kostar, och att näringens många kontrollprogram inte är gratis. Och för att detta ska fungera ekonomiskt så är storskalighet en förutsättning - storskalighet behövs alltså för att möjliggöra säkerställandet av en god djurhälsa, vilket kan tyckas vara aningen paradoxalt.

Vid flera tillfällen under seminariet påpekades att det inte finns efterfrågan på vissa produkter i Sverige, så som kött från utegående kycklingar. Och konsumenternas ansvar påpekades även det ofta. Och jag håller helt med, men jag tycker näringen och branschen ofta gör det lite för lätt för sig. Efterfrågan tror jag väldigt ofta styrs av vad som erbjuds och vad som lyfts fram, och att säga att det inte råder efterfrågan på x kanske lika mycket beror på att få vet om att x existerar, snarare än att x inte efterfrågas.

Ett annat intressant perspektiv, som Helena Leander tog upp, är vikten av den offentliga upphandlingen. Att den är en väldigt, väldigt stor konsument och att djurskyddet borde spela en större roll där än vad det idag gör. Och om det då blir dyrare att köpa in kött så kanske man helt enkelt ska köpa in mindre, vilket skulle få positiva effekter även på klimatet och vår hälsa.

Från den avslutande diskussionen lyckades Margareta Andersson, som sade sig ”representera grisarna”, och jag missade var hon egentligen kom från, avfärda Djurrättsalliansens grisavslöjanden med att de "militanta veganernas" bilder inte ger en representativ bild av verkligheten - ”grisbönder känner sig kränkta, rättslösa och uppgivna”.

Åke Rutegård var däremot väldigt öppenhjärtig när han konstaterade att branschen har "förmedlat en bild av vår näring som inte stämmer med verkligheten”. Han förespråkade öppenhet och transparens och avslutade med att säga att Svensk Köttinformation kommer få en tre-till-fyrdubblad budget de kommande tre åren för att marknadsföra mervärdena med svenskt kött. Håll i hatten med andra ord.

För svenska kycklingar är det annorlunda. Eller?

I förra veckan lade organisationen Mercy for Animals ut en film på Youtube som visar hur kycklingar inom äggindustrin behandlas och dödas. Filmen, som är inspelad på ett "kläckeri" i Iowa i USA, visar hur hankycklingar separeras från honkycklingarna och mals ned levande.



I Sverige uppmärksammades filmen bland annat av Nanok Bie i tidningen Metro. Och lika säkert som att vi alla dagen efter Melodifestivalen säger att fel låt vann kom reaktionen att det är annorlunda (läs: bättre) i Sverige.

I tisdagens Metro fanns denna rättelse att läsa: "I Metro igår beskrevs i webbtipset en film om värphönsproduktion som om det handlade om produktion av kycklingar för konsumtion. Skillnaderna är stora mellan hur dessa produkter produceras, enligt branchorganisationen Svensk Fågel. I Sverige är näbbtrimning förbjudet."

Att kycklingar i rättelsen har blivit produkter som produceras är anmärkningsvärt i sig. Men det viktiga i sammanhanget är alltså att Svensk Fågel menar att det är stora skillnader mellan det filmen visar och hur kycklingar inom äggindustrin i Sverige behandlas och dödas.

I Djurens Rätts rapport Hönan eller ägget - en genomlysning av äggindustrin går det att läsa:

"Under det första dygnet könssorteras kycklingarna. Hanteringen sker på löpande band. Specialtränade personer sorterar flera kycklingar i sekunden genom att kolla efter speciella tecken på vingarnas dun som avslöjar kycklingens kön. Är det en tuppkyckling far den direkt ner i en kvarn för avlivning genom "maceration", vilket betyder nermalning levande. Omkring 5 miljoner kycklingar dödas på detta sätt i Sverige varje år."

Det låter i mina öron tämligen likt det som visas i filmen. Förutom att näbbtrimning är förbjudet.

Filmen uppmärksammades även av nyhetssajten Nyheter 24, och där intervjuas Enisa Miljanic, djurskyddsexpert på Jordbruksverket. Ett par citat från den intervjun:

Metoden att mala ner tuppkycklingar används även i Sverige.
– Den metoden är godkänd av Djurskyddsmyndigheten (I dag Jordbruksverket red. anm). Den består av roterande knivar och det händer väldigt fort och handlar främst om dagsgamla kycklingar.

– Det handlar om stora anläggningar och stora mängder.

Vilka kycklingar är det som avlivas?
– Det är tupparna för i en produktion där man vill ha värphöns behövs inte tuppar. De är inte önskvärda.

Det låter i mina öron tämligen likt det som visas i filmen. Förutom att näbbtrimning är förbjudet.

Skulle Svensk Fågel eller Svenska Ägg kunna sprida ytterligare ljus över detta? Vilka är de stora skillnaderna? Förutom att näbbtrimning är förbjudet.

En film på respektive företags hemsida som visar hur det går till i Sverige skulle vara ett sätt att göra skillnaderna tydliga. Eller öppna upp anläggningarna för besök, så att var och en kan avgöra själv. Det är svårt att avgöra om det är stora skillnader om vi inte ges möjlighet att jämföra.

Avslutningsvis så har Enisa Miljanic på Jordbruksverket fel på en punkt:

Och om man som konsument inte vill stödja det här, finns det alternativ?
– Det finns inga alternativ. Metoderna är tillåtna, säger Enisa Miljanic.

Det finns alternativ. Alternativet heter vego - och det är gratis.