Skillnaden mellan ansvarig och ansvarig

"Skillnaden mellan ansvarig och ansvarig."

Såg den här tidningsartikeln i Corren idag. Den handlar om hur en person dömts till dagsböter efter att 1 277 kycklingar kvävts till döds i burarna där de transporterades.

Allvarligt förstås. Men det är ändå svårt att inte haja till en sekund av rubriken - "Uppfödare ansvarig för kycklingdöd". För alla uppfödare av kycklingar är ju ansvariga för kycklingarnas död. Döden är ju poängen och anledningen till att uppfödningen finns från första början. Det är vad som gör den lönsam.

Här utkrävs ett juridiskt ansvar för att kycklingarna anses ha utsätts för "överansträngning samt onödigt obehag och lidande" och för att de dog innan deras död blev lönsam (för de är ju inte som att de hade överlevt om transporten hade gått helt rätt till - de hade varit döda inom några timmar i vilket fall som helst). Men ansvarig i ordets rätta betydelse har ju alla uppfödare. Liksom alla konsumenter av kycklingar förstås.

Poängen är inte att förringa allvaret i lidandet kycklingar utsattes för här, som ni säkert förstår. Men "ansvarig" är ett ord som i detta sammanhang har en en dubbel betydelse - det finns ansvarig som ansvarig på ett bra sätt (som levererade kycklingarna som de skulle, så att de senare kunde hamna i en plastpåse i en Konsum-affär nånstans) och ansvarig som ansvarig på ett dåligt sätt (de dog på ett sätt där de led mer än de skulle och dog tidigare än tänkt).

Men egentligt ansvariga för kycklingarnas död är vi ju faktiskt alla.

Fågelvägen är den bekväma senvägen

"Fågelvägen är den bekväma senvägen."

Kronfågels nya reklamfilm och reklamkampanj för att välja kyckling kvalificerar in i kategorin reklamfilmer som gör det omöjligt att veta vad det egentligen är som ska säljas. I reklamfilmen handlar det om att distrahera konsumenten så mycket som möjligt från vad som ska säljas, och någon kyckling finns inte inom synhåll (förutom en bil som ska föreställa en kyckling).

Reklambyråns (Doe Blomberg Gottberg) tveksamma idé är att sälja in "fågelvägen" som ett "relevant vägval för dagens medvetna konsumenter", en formulering som bara en reklambyrå kan hitta på. Men det fågelvägen egentligen är är ju en väg som istället för att ta den tilltänkta vägen tar en enkel genväg tvärs över hinder som hård avel, trånga stallar och en kropp som är för tung för ens egna ben. Fågelvägen ignorerar detta och svävar ovanför med skygglapparna på.

Vegovägen är istället, om vi får fortsätta liknelserna, den väg som tar hänsyn till de hinder som fågelvägen smiter förbi. Där fågelvägen förvisso kan vara bra för hälsan och (i jämförelse med annat kött) miljön så är vegovägen också allt detta men tar hänsyn också till djuren. Den rätta vägen, precis som på en karta där fågelvägen aldrig är ett alternativ (om du inte är en fågel eller råkar äga en helikopter, och vem gör det?).

En recension av Världens lyckligaste kycklingar

"En recension av Världens lyckligaste kycklingar."

Idag hade föreställningen "Världens lyckligaste kycklingar" urpremiär på Stockholms Stadsteaters Fri scen. Pjäsen, av och med Teateretablissemanget, kretsar kring kycklinguppfödarna Monika och Peter. Och som namnet och handlingen antyder handlar det hela om dagens svenska storskaliga kycklinguppfödning.

Foto: Nicklas Dennermalm

"Världens lyckligaste kycklingar" tar ställning. Regissören och manusförfattaren Gertrud Larsson säger i Svenska Dagbladet att ursprunget till pjäsen kommer från ett besök hon gjorde på en slakteri utanför Kristianstad. "Jag blev illa berörd av att man kallade kycklingarna för ett ”levande material”, de ses inte ens som djur. De flesta känner inte till hur det är - att kycklingarna föds upp på 35 dagar, aldrig får se solens ljus och får sin dygnsvila manipulerad."

Scenen är i svart med alla föremål i gult – eller kanske kycklinggult. Och vardagen förändras för Monika och Peter när Monika får ett samtal från Anna-Maria Baldi, VD för Svensk Fågel – som är ett så osmickrande porträtt av verklighetens VD för Svensk Fågel att till och med jag skruvar mig smått generat i teaterbänken.

Något annat som förändrar tillvaron för Monika och Peter är det ägg som dyker upp en bit in i föreställningen. Ägget bidrar med en del komik, men har också en väldigt drastisk och dramatisk betydelse för hur handlingen utvecklas. Den opersonliga kycklinguppfödningen blir personlig.

Som sagt, föreställningen tar ställning. Indirekt, genom inledningens ljudspår och i dialogen, och mer direkt som när argument mot kycklinguppfödning framförs - vilket ger följande kommentar som motreaktion: "Nu låter det som att du kommer från Djurens Rätt!". Det är humor, allvar och äntligen har reklamjingeln Kyckling på fredags huvudroll i filmen "Varannan vecka" fått sig en kulturell motbild. Vem trodde det skulle bli på Stockholms stadsteater?

"Världens lyckligaste kycklingar" spelas på Stockholms Stadsteaters Fri scen fram till den 3 mars. Biljetter finns på www.stadsteatern.stockholm.se.

Hur mår maten? – Djurhållning och djurskydd i Sverige

"Hur mår maten? – Djurhållning och djurskydd i Sverige."

Hur mår maten? – Djurhållning och djurskydd i Sverige
Per Jensen
Natur & Kultur, 2012

På baksidan till Per Jensens nya bok Hur mår maten? – Djurhållning och djurskydd i Sverige sägs att de flesta i Sverige får sin huvudsakliga information om hur maten vi äter blir till från "sagor, reklam och propaganda". Och det är förstås sant, men Hur mår maten? följer i en ny tradition av böcker som försöker beskriva hur djurens villkor faktiskt ser ut. Monsterbiff till middag? kom 2010 och Matens pris 2011, två böcker som på lite olika sätt gav värdefulla inblickar i den svenska djurhållningen. Och säkert har den internationella monstersuccén Eating Animals från 2009 varit en bidragande orsak till mycket av detta (Per Jensen har i intervjuer sagt att han inspirerades till sin bok efter att ha läst denna).

Det som skiljer Hur mår maten? från de övriga ovan nämnda böckerna är att Per Jensen är professor i etologi - medan Ylva Esping och Torbjörn Esping (Monsterbiff till middag?) liksom Daniel Öhman och Malin Olofsson (Matens pris) är journalister. Och Jonathan Safran Foer är förstås författare. Detta gör ofrånkomligen att Hur mår maten? får en viss pondus, och en något annorlunda karaktär; han argumenterar förvisso för hur han tycker att saker och ting ska vara men boken fungerar också som ett läroverk för hur djuren som idag blir mat hålls, mår - och just hur vi kan veta hur de mår.

Vi får leva med att "djur kommer att födas upp för slakt så långt in i framtiden som det överhuvudtaget går att överblicka. Vår utmaning är att se till att utvecklingen vrids mot uthålliga och djurvänliga metoder" skriver Per Jensen. Inte direkt muntert kanske. Och inte blir stämningen mycket muntrare av att läsa boken. Det är bättre i Sverige är en återkommande formulering, men efter att ha läst boken är det svårt att hävda att djuren i Sverige har det tipptopp.

Hur mår maten? är en väldigt elegant och utbildande bok som folk verkligen borde läsa – och jo, då tänker jag också på den inbitne djurrättaren som kanske inte köper Per Jensens etiska ställningstagande (mer om dessa senare) men som vill lära sig mer om hur djuren i den svenska livsmedelsproduktionen har det. Kunskap är styrka.

Boken redogör för förutsättningarna för dagens livsmedelsproduktion – etiken, forskningen, lagstiftningen, miljön, aveln och slakten. Och går in mer i detalj på mjölkproduktion, kor och kalvar, grisar, hönor och kycklingar. Per Jensen avfärdar tanken om att dagens djur inte har kvar behov och instinkter från sina förfäder, och att djur som "producerar" är ett tecken på välfärd. Han är väldigt rak om kopplingen mellan mjölk och kött – och delen om stress är väldigt intressant; hur kan vi veta hur djuret mår inuti, och hur prioriterar vi mellan fysisk och psykisk hälsa? Som t.ex.utspelet från branschorganisationens Moderna Ägg för ett tag sedan – där de menade att hönor i bur är mindre sjuka (bättre fysisk hälsa), men där Per Jensen skriver att frigående hönor har större möjlighet till att utföra ett naturligt beteende (bättre psykisk hälsa).

Per Jensens väg framåt (mot något bättre) är egentligen identisk med den som samtliga tidigare nämnda böcker driver; djuren vi äter har det inte bra, och dagens djurhållning är inte uthålligt hållbar. Men att sluta äta dem är inte lösningen. Istället ska vi äta färre av dem, och betala mer – det är bättre gynna det dåliga, och avstå från det sämsta än att bojkotta helt och hållet skriver Per Jensen. Och att välja svenskt förstås. Och köp kött gärna från grannen.

Mina återkommande invändningar mot detta är att a) dagens djurproduktion började med att vi köpte kött från grannen – hundra år senare hamnade vi där vi är idag. Var finns drivkraften till att vi skulle gå tillbaka till hur det var förr? Och b) det är faktiskt enklare att välja en sojakorv än att köpa en köttkorv från Konsum, grillkiosken eller restaurangen och vara säker på att djuret har haft det "bra" (förutsatt att personen i fråga alltså inte ser djurätandet som ett problem i sig). Och om vi inte kan vara säkra, är det då inte mer logiskt att säga nej? (Jo, det är det).

Avslutningsvis, Per Jensens argument för att fortsätta använda djur till mat är två. Att djuren saknar medvetenhet om sin egen död, och att vi utifrån detta förvisso ska göra deras "nu" så bra som vi kan, men det är enligt honom oproblematiskt att avsluta detta "nu" på ett så smärtfritt sätt som möjligt. Hans andra argument handlar om en levande landsbygd ("där djur betar och bönder kan försörja sig") som han inte anser vara förenligt med att vara vegetarian.

Det första argumentet är för mig mer en ursäkt än ett egentligt argument till varför det skulle vara acceptabelt att avsluta ett bra "nu"”. Och det finns knappast någon djurrättsförespråkare som är mot en levande landsbygd. Frågan är väl bara hur vi håller den levande - djurfabriker är knappast lösningen den heller. Kanske är det dags för en konstruktiv diskussion om en levande landbygd som respekterar djurens rättigheter, istället för en levande landsbygd som existerar på bekostnad av många.

Djurens Rätt debatterar kycklingar på Aftonbladet Debatt

"Djurens Rätt debatterar kycklingar på Aftonbladet Debatt."

Idag skriver Göran Hådén, djurpolitiskt ansvarig i Miljöpartiets partistyrelse och Camilla Björkbom, förbundsordförande för Djurens Rätt, om kycklingar och Kronfågel på Aftonbladet Debatt: Så mörkar Kronfågel kycklingarnas lidande.

"Nästan 80 miljoner kycklingar föds upp och dödas i den svenska köttindustrin varje år. I SVT Rapport och Ekot har konsumenter kunnat ta del av skakande avslöjanden om det lidande kycklingarna utsätts för. Ett lidande som Kronfågel gör allt för att dölja. Avslöjandena borde istället leda till en ordentlig sanering av kycklingbranschen.

[...] Kronfågel framhåller gärna att det finns kycklingar som har det ännu värre på andra håll i världen – men det hjälper tyvärr inte kycklingarna i Sverige. Djur ska inte behandlas som känslolösa produkter. Djur ska behandlas som de levande, kännande individer de är med rätt till sitt naturliga beteende."

Två olika sätt att se på kycklingar

"Två olika sätt att se på kycklingar."

Gissa var denna bild kommer från - reklamfilmen eller rapporten?

Nästan samtidigt har Kronfågel släppt en ny reklamfilm och Djurens Rätt släppt en ny rapport om kycklingar. Det finns några skillnader mellan de två.

• I Djurens Rätts rapport handlar det  till 90% om kycklingar, resterande del om kalkoner. I Kronfågels reklamfilm är kycklingen i bild ungefär 3 sekunder av 30. Alltså ungefär 10%. Resterande del handlar det om att sälja mervärden.
• I Djurens Rätts rapport tar vi upp hela kycklingens liv - från födsel, liv, transport och slakt. I Kronfågels reklamfilm är kycklingarna hela tiden små, gula och fluffiga.
• I Djurens Rätts rapport är kycklingens intresse i fokus. I Kronfågels reklamfilm är Kronfågels intresse i fokus.

Om den (inte) klimatsmarta kycklingen

"Om den (inte) klimatsmarta kycklingen."

Hanne Kjöller skriver på DN Debatt idag om Miljöpartiets förslag att införa en köttfri dag på Stockholms skolor. Det finns en del där som går att kommentera, men myten om din klimatsmarta kycklingen känns kanske mest angelägen - Kjöllers förslag är ju att skoleleverna ska tvångsmatas med kycklingklubbor fem dagar i veckan. Något ironiskt förstås, men ändå.

Och istället för att uppfinna hjulet på nytt - inlägget nedan kommer från Matens pris på Facebook. Och det står tämligen effektivt hål på myten om den miljövänliga kycklingen:

"Myten om kyckling som klimatsmart kött fortsätter att frodas. Den sprids till och med av svenska myndigheter. I Naturvårdsverkets guide "klimatanpassad mat" kan man läsa att kyckling ger upphov till bara en tredjedel så stora utsläpp av växthusgaser som griskött. (citeras idag av DNs ledarsida) Det är inte sant eftersom de här beräkningarna inte tar hänsyn till effekten av sojadodlingens bidrag till skogskövlingen i Brasilien. Få andra djur har lika stor andel soja i fodret som kyckling. Räknar man med utsläppen som uppstår på grund av sojans bidrag till skogsskövlingen ger kycklingen i själva verket upphov till större utsläpp än gris.Sant är att det finns klimatsmart kyckling. Men det gäller (i Sverige bara den kyckling som äter ekologiskt foder (tex krav märkt) som inte bidrar till att de brasilianska skogarna fälls. För mer info: läs kapitlet Kycklingbluffen i Matens Pris. eller lyssna på det här (ett par år gamla) reportaget. http://bit.ly/T5HDHV"

Undrar vad kycklingarna och burhönorna har att säga?

"Finns det något mer uttjatat än idén om att bara djur som mår bra ger bra produkter?"

Tydligen har det pratats minkar i Ring P1 idag. Och tydligen ringde den alldeles nyligen i denna blogg diskuterade VD:n för pälsgänget in. Från Ring P1 på Twitter:

"VD för Pälsdjursuppfödares riksförb: "Vanvård av djur är en mycket dålig affärsidé. Det blir inga bra produkter om inte djuren mår bra"."

Mer finns på deras webb, med möjlighet att hoppas in i debatten. Har inte hört programmet, och tror jag avstår från att göra det. Men finns det något mer felaktigt eller uttjatat än idén om att det inte blir bra produkter om inte djuren mår bra? Det är som all den tid och energi djurnäringarna lägger på avel inte finns, eller räknas.

Många tycker kycklingkött är det godaste som finns - trots att det är rätt vedertaget att få djur i livsmedelsproduktionen har det värre än just kycklingar, med ben som knappt bär dem.

Många uppskatta kött från grisar - trots att vi sett bilder på hur de hålls, och trots att de flesta aldrig ser solens ljus under sina liv (vilket man skulle kunna hävda är ett sätt att må bra).

Och uppenbarligen blir minkpälsen fin trots att man håller dessa djur i en liten nätbur under hela sitt liv.

Är dessa tre exempel bevis för att kycklingar, grisar och minkar mår bra. SÅKLART INTE. Det förstår ju vem som helst. Det är ett bevis för att vi har varit duktiga på att avla fram djur som ger oss det vi vill ha från dem. Inte för att de mår bra, utan oavsett hur de mår.

Om man vill skulle man också kunna dra en parallell till det vi kunnat läsa om elitgymnaster i Dagens Nyheter de senaste veckorna. Är bra prestationer i idrottsvärlden ett tecken på att idrottarna mår bra? Uppenbarligen inte.

Matens pris - boken som matindustrin inte vill att du ska läsa

Det är lätt att drabbas av en smärre depression efter att ha läst "Matens pris – Boken som matindustrin inte vill att du ska läsa" av Malin Olofsson och Daniel Öhman (Reporto förlag, 2011). Det vi äter, djur som vegetabilier, tas fram av producenter som går över lik (bokstavligt talat) för att få bättre ekonomi i sin verksamhet (eller som den danska grisfarmaren uttrycker det: "Det är en fabrik. Ni ska inte tro att jag har 1 700 suggor här ute för att de är söta djur som jag ska klia bakom örat. Jag har dem för att jag ska tjäna pengar på dem".)

Och ansvaret för att rätta till allt som felas läggs på konsumenterna - som förvisso inte visar särskilt storts intresse för att göra det, men samtidigt manipuleras av reklam, av produkter som inte är vad de sägs vara och som inspirationskälla i livet har personer som EU:s kommissionär för klimatfrågor som inte kan svara på om det vore förnuftigt att äta mindre kött för klimatets skull.

Det ligger nära tillhands att jämföra "Matens pris" med "Monsterbiff till middag?" av Ylva och Torbjörn Esping, en bok som kom i mars 2010 (och som vi recenserade här). Men där "Monsterbiff till middag?" har lite mer fokus på djur och på svenska förhållanden så reser Malin Olofsson och Daniel Öhman runt i världen á la Jason Bourne och tittar på produktion av både djur- och vegetabilisk mat. De skriver också om spelet kring matproduktionen på ett annat sätt än vad Espings gör. Så för den som enbart läser "Matens pris" med ett djurrättsligt intresse så kan den tyckas vara mindre intressant än "Monsterbiff till middag?". Å andra sidan berör all mat som produceras oss alla, människor och djur, även om vi ”bara” pratar holländska paprikor. Och det blir skrämmande tydligt att maten vi äter är storpolitik år 2011.

"Tur man inte äter fisk", tänkte jag efter kapitlet "Vietnamns värsting". "Tur man inte äter kött heller" tänkte jag efter "Köttfesten". "Tur att jag räknar kyckling som kött" tänkte jag efter kapitlet "Kycklingbluffen" (som bl.a. tar upp kycklingens påstådda klimatvänlighet). Kapitlet om Danmark och grisarna ger en intressant inblick i de avslöjanden om den danska grisindustrin - som kom för ett par år sedan i SR Ekot - och den enormt cyniska avelsindustrin beskrivs med utgångspunkt från den ack så välkända Bregottfabriken.

Som med "Monsterbiff till middag?" finns det inte mycket att ifrågasätta av verklighetsbeskrivningen i "Matens pris", och jag hoppas alla tar sitt ansvar och skaffar sig kunskap om det riktiga priset för maten de äter. Däremot går det att diskutera slutsatserna. Avseende köttet vi äter gillar jag att Olofsson och Öhman lyfter ansvaret från konsumenten till politikern, som jag tycker ofta kommer alldeles för lätt undan (läs t.ex. sidorna 212-213, upprörande är bara förnamnet), och det är intressant att de kommer in på en diskussion kring en köttskatt. Deras slutsats att vi bör äta mindre kött, helst inget från djurindustrier men gärna från djur som levt i det vilda, brukar vara den som de flesta landar i.

I slutet av boken finns både tips till dig när du står i affären, och rekommenderade recept. Som vanligt kan jag inte riktigt förstå hur någon orkar följa alla dessa tips och rekommendationer, att hela tiden fråga efter köttets ursprung, hålla koll på vad den ena märkningen innebär för djurvälfärden vilket inte den andra märkningen gör och veta vilken fisk som är rödlistad (och vilken fisk som plockats bort från rödlistan som resultat av ett lands protester mot att den fanns där från första början). Det är ju så mycket lättare att bara säga nej. Nej till det dumma, ja till det som är bra. Krångligare än så behöver det inte vara.

PS1. Servera – ett företag att inte gilla.

PS2. Djurens Rätts nämns tre gånger i boken.

PS3. Det finns ett skrivfel i boken som jag satt och funderade jättelänge på vad det betydde.

Djurens Rätt sammanfattar lagändringar för djuren 2010: små, små steg framåt...

Foto: DRinfo

Årsskiften är inte bara en tid för att sammanfatta året som gått och planera (och lova) saker inför året som kommer, det är också en favorittid för att låta diverse lagändringar träda i kraft.

Årsskiftet 2010/2011 innebär till exempel att en EU-bestämmelse om minkburar träder i kraft. Alla burar i EU ska nu ha samma minimimått, och det betyder att de flesta svenska minkfarmer fått bygga om sina burar. Förändringen är minimal och har ingen betydelse för minkarna (fem centimeter på höjden och tio centimeter på längden, ungefär). Däremot innebär kravet på ombyggnad att en stor del av Sveriges farmer kommer klappa igen. Enligt SPR kan det vara så lite som 50 minkfarmer kvar 2011. Tyvärr är det många som samtidigt bygger ut, så antalet minkar minskar inte lika mycket som antalet farmer.

Under 2010 har vi sett en hel del små förändringar i lagarna som rör djur. Mycket av det är sådant som Djurens Rätt drivit på för länge, och vi passar på att fira flera små, små segrar.

1 april kom nya regler för djurtransporter. Lite högre krav på ventilationen, och helt nya regler för strutsar infördes. Det har hittills helt saknats för dessa känsliga djur, som förstås inte borde transporteras alls. Strutsar har svårt att hålla balansen på vingliga transporter, och honornas ägg kan gå sönder inne i kroppen om de får kraftiga stötar.

1 juli kom nya EU-regler för kycklingar i köttproduktionen. Med de nya reglerna får kycklingarna äntligen lite större rätt till en naturlig dygnsrytm; de ska ha minst fyra timmar sammanhängande mörker per dygn under större delen av sitt korta liv. Det tar inte bort det fruktansvärda lidandet i kycklingindustrin, men nu får kycklingarna åtminstone stänga ögonen och vila från eländet några timmar varje natt. Samma datum kom nya regler för tävlingar med djur. Positivt är att en veterinär måste finnas på plats vid skadedrabbade hästtävlingar som dressyr och reining.

Sedan 1 augusti 2010 ska alla hästar dagligen få röra sig fritt i sina naturliga gångarter, helst i en hage. Taggtråd blir också förbjudet i hästhagar. Sedan tidigare har alla hästar rätt att få utlopp för sitt sociala behov. Samma datum förbjöds all handel med sälprodukter inom EU, en enorm seger för den globala djurrättsrörelsen.

2010 firar vi också att det blivit förbjudet med high-grading inom fisket i hela EU. Miljoner fiskars liv lär sparas tack vare att det nu är förbjudet att kasta ut fångade, ofta döda, fiskar, bara för att man vill fylla fartygets kvot med större och dyrbarare exemplar av samma art. Sen är det en annan historia att det knappast går att kontrollera att reglerna följs. Det är fortfarande tillåtet, och vanligt, att fiskar av ”fel” art kastas tillbaka döende, för att de inte får tas i land. Istället fångas nya fiskar av lagliga arter för att malas ner till djurfoder.

Visst önskar vi att det gick fortare framåt. Men vi får inte heller missa att uppmärksamma att det trots allt är en del som går i rätt riktning för djuren.

Lena Lindström
Etolog
Djurens Rätt

Tuppkycklingars verklighet fångad på film

Den brittiska organisationen Viva! visar upp något som sällan visats på film, nämligen hur nykläckta kycklingar i äggindustrin hanteras:



Sorteringen och nermalningen av kycklingar är densamma i Sverige, dock slipper svenska fåglar få sina näbbar avklippta. Men varje dag dödas 15 000 tuppkycklingar på svenska kläckerier, genom att malas ner levande. Det är samma procedur som ligger bakom såväl burägg, "frigående" och ekologiska ägg. 15 000 tuppkycklingar, varje dag, för vadå? Omelett? När det finns så mycket annat att äta!

Vi säger som Viva!: Bli vegan!

För en genomlysning av den svenska äggindustrin, läs vår rapport Hönan eller ägget.

Lena Lindström
Etolog
Djurens Rätt

Kort om vett, njurtappar, brutna vingar och modebloggar

I DN får vi hjälp av folkvettsexperten Magdalena Ribbing att hantera "mattjatarna" - de som hela tiden måste fråga (och ifrågasätta) valet att välja vego med matbordet. Bra rutet Ribbing!

Sugen på njurtapp? Njurtappen sitter mellan lungorna och håller ihop ett antal organ inne i kroppen. Och kan serveras med salsa verde. (Att klanka ner på allt vegetariskt - som SvD:s ledarredaktion gjorde häromdagen - går utmärkt, men att äta njurtapp är heeeelt normalt...).

2 500 hönor på ett slakteri i Vara hade brutna vingar. Två dagar senare kom ytterligare 2 000 hönor till slakteriet med brutna vingar. Enligt länsveterinär Dag Hultefors är det troliga att något gått snett vid lastningen (no shit...). Emma Kjellerup är djurskyddshandläggare vid länsstyrelsen i Halland och hon jämför smärtan med den som uppstår när en människa bryter ett ben...

Och avslutningvis så är jag väldigt sugen på att inte läsa Metros modebloggare.

(Jo, jag såg att hon skrev att det finns fuskpäls i blogginlägget, och att "djuraktivister" inte ska bli arga. Men det är ju så dags att skriva det då. Nu har jag ju redan blivit arg.)

Klimatdebatten behöver etiken

Jordbruksverket skriver idag i ett pressmeddelande att köttkonsumtionen ökar. Statistiken är från 2008 (den senaste som finns) och köttkonsumtionen ökade då med 1,3% per person. Ätandet av grisar låg på samma nivå, konsumtionen av kor låg minskade med 1,6%, medan vi åt 8,5% mer kycklingar.

Och vad kan vi dra för slutsater av detta (förutom att bli aningen deprimerade och aningen förundrande - med tanke på att mängden vegoprodukter i butiker bara ökar och ökar)?

Jo, att miljödebatten om köttkonsumtionen även behöver ett etiskt inslag. Annars blir resultatet som ovan - att det "miljöovänliga nötköttet" minskar medan det "miljövänliga kycklingköttet" ökar. Och det är en utvecklingen som ingen vinner på. Särskilt inte kycklingarna.

Det mest miljövänliga är ett äta vego. Av miljömässiga och av etiska skäl.

Trippelknasigt

Har stört mig på tre knasiga saker de senaste dagarna.

Först ut var en insändare i gårdagens Dagens Nyheter. Inser att livet blir rätt jobbigt att leva om man ska reta upp sig på varje insändare man inte håller med om, men kunde inte låta bli med denna. I insändaren kommenterar Inger Sköld från Södermanland de vildsvin som ”vandrat in i Stockholm”. Hon menar att nu kan Stockholmarna äntligen få veta hur landsbygdsborna har det, där ”villaägare på landet blir förtvivlade över förstörda villatomter”. Och hon avslutar sin insändare med att konstatera att ”ingen behöver vildsvinen”.

Det här med vem som behövs är lite intressant. Behöver vi fåglar? Pensionärer? Behövs biografer? Behövs kronprinsessan Victoria? Svårt att veta. Det enda vi vet är att allt medvetet liv behöver sig själv. Så även vildsvinet.

För några månader sedan var det en annan insändare i DN från en person som bodde runt Stureplan och som klagade på att det var för mycket folk och liv utanför fönstret. Du kanske inte ska bo vid Stureplan då, tänkte jag. Folk och tjo-och-tjim är en del av Stureplan, det går inte att separera. Och gillar man det inte så finns det andra ställen att flyta till. Och om man bor på landsbygden men inte gillar det som hör till landsbygden (på samma sätt som folk och tjo-och-tjim hör till Stureplan) så finns det kanske andra ställen att flytta till? Man tar seden dit man kommer brukar man säga.

Och gillar man inte vildsvin i trädgården så går det säkert att bygga ett staket.

Men, men. Ska inte klanka ner på Inger Sköld mer än så här. Det här med vildsvinen är dock intressant, och något som den nya (och utmärkta) bloggen Djurstudier – Vetenskaplig analys kommenterade häromdagen. Ta två minuter och läs det väldigt kloka inlägget Vildsvinen på väg mot stan av Helena Pedersen.

Och idag fick jag två andra saker att störa mig på. Först nyheten om att det Allsvenska fotbollslaget Kalmar FF:s nya hemmaplan "äntligen" har fått ett nytt namn: Guldfågeln Arena.

Det är svårt att uppröras över att företag ger namn åt idrottsarenor, så är fallet överallt. Men man ändå tycka att Kalmar FF hade kunnat tänka en vända till kring detta. Förutom att det låter puckat (”Hej, vill du följa med och titta på fotboll på Guldfågeln Arena?”) så hade det säkert gått att hitta ett företag med lika mycket pengar men som inte direkt bidrar till något väldigt otrevligt.

Kycklingars liv och död – inte trevligt.
Fotboll – trevligt.
Gör om och gör rätt, Kalmar FF!

Avslutningsvis – irritationsmoment nummer tre. Gunnela Ståhle skriver i sin blogg Gunnelas blogg om det SLU-seminarium som arrangerades den 7 juni och som hon deltog i. Där kan vi läsa att Christina Jutterström (tidigare vd för SVT) under seminariet utvärderade medias rapporteringen agerande under ”griskrisen” – alltså Djurrättsalliansens filmer från den svenska grisindustrin. Gunnela Ståhle skriver:

”Christina Jutterström ansåg att grisnäringen i det långa loppet tjänar på avslöjandena eftersom det ger möjlighet till korrigeringar. Den övervägande delen av Sveriges grisuppfödare sköter sig.”

Visst är det knasigt? Hela Sverige får se fruktansvärda bilder från svenska grisnäringen – och kontentan av det hela blir att grisnäringen tjänar på det? Nu ska det dock naturligtvis tilläggas att detta är Christina Jutterströms analys, inte en sanning. Men bara att en sådan analys kan göras… man kan bli militant vegan för mindre.

Christina Jutterström ger även en eloge till SVT:s Uppdrag granskning som ”inte lät sig utnyttjas” av Djurrättsalliansen”. Jag undrar om hon skulle använt samma ord om andra intresseorganisationers material som också uppmärksammas i media? Min gissning är att hon då istället skulle kalla det för ett ”gott samarbete”, eller något åt det hållet.

Ytterligare en vedervärdig film från verkligheten

Det har inte gått många dagar sedan vi kunde ta del av en alldeles fruktansvärd film som visade förhållandena på en mjölkgård i Ohio i USA. Och idag kan vi ta del av en ny film.

Istället för kor och kalvar är det kycklingar och ankungar. Istället för Ohio är det Kalifornien. Och där det man kunde se i den förra filmen var en form av grymhet som "stack ut" så är det som visas i denna film snarare tvärtom. Ingen kommer att åtalas för något brottsligt, det vi kan se kommer inte utredas av några myndigheter. Och den stora majoriteten kommer inte reagera så som de reagerade på den tidigare filmen. Vardag helt enkelt.

Filmen kommer från Compassion Over Killing, och mer information finns på deras hemsida. Som vanligt är det läge att varna för obehagliga bilder (sekvensen med den ensamma lilla kycklingen - 30 sekunder in i filmen - är hjärtslitande). Och som vanligt är lösningen lika enkel som självklar - ät inte djur (seriöst, det får vara nog med obehagliga filmer nu).

Ett tips från mig till Sveriges djurindustrier

Det är upprörda toner i tidningen Fjäderfä (en tidning som "ges ut av Pig Poultry Press AB på uppdrag av ägaren SFS-Svenska Ägg Service AB, i samarbete med Svensk Fågel" – försök säga det snabbt tio gånger om du kan).

Upprördhetens uttrycks framförallt av Per Karlsson från Boarps Gård AB i ett öppet brev till Jordbruksverkets generaldirektör Mats Persson. Och det allting kretsar kring är frågan om en tjänsteman på Jordbruksverket kan vara medlem i Djurens Rätt.

Etologen Kristina Odén har tidigare varit anställd på Djurens Rätt, och är fortfarande medlem. 2005 skrev hon Djurens Rätts rapport "Stängda dörrar, en rapport om lidandet i kycklingindustrin". Idag jobbar hon på Jordbruksverkets enhet för häst, fjäderfä och vilt. Och därav upprördheten från kycklingindustrin.

Det finns två aspekter på detta tycker jag. Dels så råder föreningsfrihet i Sverige. En tämligen grundläggande princip. Men framförallt - borde inte kycklingindustrin tvärtom reagera positivt på detta?

Svensk djurhållning har ju inte precis rostat marknaden när det gäller anseende på senaste tiden, någon man nu kämpar för att komma till rätta med. Och vore inte argumentet att det är personer som, mer eller mindre, står på djurens sida som granskar och reglerar djurhållningen det bästa argumentet av alla?

Med personer som har en, mer eller mindre, uttalad inställning för djuren som granskare skulle svensk djurhållning automatiskt för en ökad legitimitet och trovärdighet, istället för som det är idag när certifieringar och granskningar utförs av de som sitter, mer eller mindre, i näringens eget knä.

Detta är naturligtvis inget som djurrätts- eller djurskyddorganisationer ska syssla med, då gör de inte sitt jobb för djuren. Men svensk djurhållning borde vara glada över att det finns personer med ett engagemang för djuren på Jordbruksverket, inte tvärtom.

Läsvärt (men inte helt korrekt) den 23 mars

"Det faktum att djuren inte har fått pulsa i snön bör i varje fall inte förskräcka någon konsument. Men de som beskärmar sig och gör skandal av detta får lugna ner sig. De drar bara ett löjets skimmer över djurskyddsrörelsen."

Tommy Hammarström skriver om lammen som aldrig får komma ut i dagens Expressen.

Han har en poäng i att det finns goda skäl att tveka i köttdisken, men hans slutsats ("Veckans larm om de livstidsinstängda lammen var sannerligen ett onödigt spektakel. För vad ska lammen i snön att göra?") blir fel då han, som många andra, verkar se rätten att äta lamm som en av Gud given rättighet. Det är det inte.

Att lamm inte ska traska runt i snön gör det inte rätt att hålla dem instängda under hela sina korta liv. Två fel gör inte ett rätt.

"Det är sant att det är konsumenterna som väljer. Men det är väl fräckt att skylla en cynisk djurindustri på efterfrågan. Och är det några som skulle få färgilskna kuvert är det bönder som plågar djur. Men medan justitieministern funderar på lila eller brandgult till misstänkta sexköpare, gör jordbruksministern ingenting. Oavsett hur mycket som avslöjas så tycker Eskil Erlandsson att svensk djurhållning är bra och att vi dessutom har ett fantastiskt djurskydd."

Krönikören Annacarin Leufstedt skriver i Sydöstran att det de "skandaler" som uppdagats inte är konsumenternas "fel". Jag håller inte helt med, och tror snarare det handlar om konsumenters okunskap.

Leufstedt skriver att det inte är "konsumenter som kräver lamm året om, att grisar inte ska ha fett, att kor ska vara belgian blue eller kycklingen tvångsmatas". Och det är ju sant. Men det är konsumenter som kräver att köttet ska vara så billigt som möjligt och finnas där i köttdisken, i januari likaväl som i juli. Och så ska det var svenskt. Och djuren ska ha varit glada när de levde - och när de dog.

För övrigt hoppas jag att du för allt i världen inte missar serien Matens pris i P1.

Kyckling lika illa som belgisk blå – med anledning av boken ”Monsterbiff till middag”

Svensk kycklinguppfödning kan jämställas med uppfödning av ”monstertjurarna” Belgisk Blå. Det hävdar såväl Djurens Rätt som paret Esping som skrivit boken Monsterbiff till middag, som ges ut idag. I boken lyfts kycklingars lidande fram som det mest omfattande djurskyddsproblemet vi har i Sverige.

Ylva och Torbjörn Esping framhåller att den avel som sker på svenska kycklingar medför att nästan var sjätte individ (15 procent) lider av smärtor. Bokens innehåll är dock redan ifrågasatt av Svensk Fågel, som skriver: ”Svenska kycklingar föds upp enligt världens tuffaste djurskyddslag och under ett unikt djuromsorgsprogram. Oberoende experter kontrollerar regelbundet att alla regler följs och vi strävar givetvis ständigt efter att bli bättre.”

Svensk djurskyddslagstiftning innebär bland annat förbud mot avel med inriktning som medför lidande för djuren. Branschen har lovat att man tar avstånd från Belgisk Blå, det är dock ett löfte som boken Monsterbiff till middag tydligt visar har brutits. Skillnaden i hur köttindustrin, konsumenter, politiker och myndigheter ser på belgisk blå och kycklingar är ologisk. I kycklingindustrin är aveln så tillväxtinriktad att djuren blir lidande. Avelsarbetet sker utomlands och är helt oacceptabelt, men också uppfödning av kycklingarna i Sverige som genom avel gjorts sjuka måste få ett stopp.

- Ett förbud mot extremavel och uppfödning av snabbväxande raser med smärtsamma genetiska defekter ska förstås gälla oavsett djurart. Vad har det för relevans att referera till en påstått strikt djurskyddslagstiftning, när man ändå så uppenbart inte klarar av att uppfylla lagtextens fina ord? säger Djurens Rätts vice ordförande Leo Mille.

"Som svensk konsument har jag inget val. All svenskproducerad kyckling är snabbväxande" står det i boken "Monsterbiff till middag".

- Men svenska konsumenter har faktiskt ett val – de kan välja att inte köpa och äta kycklingar, fortsätter Leo Mille.

Djurens Rätts rapport om kycklingindustrin, Bakom stängda dörrar, finns att läsa här.

Djurens Rätt bemöter jordbruksminister Erlandsson

Den 27 oktober skrev jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) och riksdagsledamoten Cecilia Widegren (M) ett debattinlägg i tidningen Dagen under titeln Gott djurskydd bra för matkvaliteten och för svenska bönder.

Idag har Djurens Rätt inne ett bemötande under rubriken Jordbruksminister Erlandsson borde rätta till sina misstag. Ett citat:

"Eskil Erlandsson och Cecilia Widegren hävdar i sin artikel att de står för en politik som ser till de enskilda djuren. Hur kan det då, för att ta ett exempel, komma sig att cirka 140000 slaktkycklingar varje år dödas i djurtransporter på svenska vägar? Är inte kycklingar individer?"

Naturlig miljö?

Igår fick jag ett häfte i mitt postfack. "Hållbart jordbruk - vad är det och varför är det viktigt" var titeln, med Europeiska Kommissionen som avsändare

I häftet kan man läsa om vad "hållbart jordbruk" innebär. I begreppet "hållbart djurskydd" ingår djurskydd som kriterierna, och i det "hållbara jordbruket" behandlas djuren på gårdarna väl och de "lever i sin naturliga miljö och får äta det som är naturligt för dem".

Nedan är de tre filmer som Djurens Rätt släppte för ett tag sedan. Som visar en vanlig dag för djur i det svenska lantbruket. Är det detta som menas med "naturlig miljö", eller är det något annat?

Kan man överhuvudtaget prata om "naturlig miljö" när man pratar om dagens djurhållning? Kanske, i vissa fall, skulle jag säga. Men på det stora hela finns det naturligtvis väldigt lite som man skulle kunna se som naturligt i den process som gör djur till mat.