Mats Olsson om att sätta i sig ett djur

"Mats Olsson om att sätta i sig ett djur."

Expressens mångårige och inflytelserika sportkrönikör Mats Olsson skriver idag intressant och läsvärt om hur hans syn på djur håller på att förändras.

Det är spännande att följa människors intellektuella resa rörande vad vi äter. Läs hela hans krönika Jag får allt svårare att sätta i mig djur.

"Förr kunde jag verkligen gå loss på t-benstekar, men jag får allt svårare att äta så mycket och - får allt svårare för att med obehindrad glädje sätta i mig djur.

Jag vet att vi slår ihjäl djur och äter dem, och att vi har gjort det sen tidernas begynnelse, men när jag går förbi hagarna i min nordvästskånska trakt och ser lamm, kor, hästar och getter känner jag mig som den tecknade Gråben när han är utsvulten och bara ser springande lår, vingar och bröst när den förarglige snabbspringaren Hjulben visslar förbi.

Ett lammrack här, en korv där, en entrecôte där, kanske en tomahawkstyckad biff där, ungefär så. Jag blir mer och mer övertygad om att det inte är djurens bästa vi tänker på, för varför slår vi då ihjäl dem?"

Tendens om att döda

"Tendens om att döda."

Häromveckan sände radioprogrammet Tendens tre program om att döda djur och om vårt förhållande till detta. Överlag väldigt mycket värt att spendera en timmes lyssnande på.

Första delen, I huvudet på jägaren och slaktaren, var den som jag tyckte tydligaste reflekterade kring ämnet. Och jag tyckte mig uppfatta en röd tråd - jakten beskrivs som en hobby, inte livsnödvändighet, och slakten beskrivs som en verksamhet/ett arbete bland andra, inte som någonting som tar livet av en levande varelse. Kan nyckeln finns i distansen till djuret?

Att vi förändra någon till något; som vi jagar för nöjes skull eller slaktar för (inbillad) nödvändighets skull, då försvinner den etiska problematiken och det personliga ansvaret. Nödvändigheten till etiska överväganden blir inte så stor då den som utsätts är en "något". I jägarens beskrivning av att djuret bara en del av naturupplevelsen och i slaktarens beskrivning av sitt yrke blir distansen särskilt tydlig.

Om vi istället för något ser djuren som någon, då är problematiken svårare att komma ifrån. Vad vi gör måste ifrågasättas och förändras. Hur når vi från något till någon på kortast möjliga tid? Det är 10 000-kronorsfrågan det.

För övrigt är jägarens beskrivning av jakten uppfriskande rakt på sak. Jakten handlar om djurens liv, och jägarens hobby. Och räven jagas i egenskap som konkurrent. På ett sätt ändå värt att respektera: saker beskrivs för vad de är. Allt blir enklare att diskutera (och ifrågasätta) då.

I andra delen, Samtalet: Konsten att döda utan stress och ångest, intervjuas Rolf Axel Nordström från grisgården Ängavallen. Rolf Axel Nordström har blivit något av en talesperson för djurvänlig djurhållning, och är intervjuad också i senaste numret av magasinet Filter. Och visst finns det en logik i hans verksamhet; lidandet har reducerats till sitt minimum.

På grund av detta har han (enligt egen uppgift, eller om det var reporterns påstående?) blivit djurrättsrörelsen fiende nummer 1, då han tar bort grunden i mångas kritik av dagens djurhållning - just lidandet. Ett väldigt märkligt resonemang i så fall. Bättre är bättre än dåligt, även om det inte är bra. Den grundläggande etiska problematiken, att vi tar livet av någon, tar bort framtida upplevelser och känslor, förminskar respekten för andras liv, trots att vi inte behöver - det finns kvar. Och det är tillräckligt. Människor har rättigheter även om deras liv är bra.

Den tredje delen i programserien, Med rätt att ta bort djur, handlar mindre om att döda och mer om att "låta djuret somna in" - besluten vi tar kring våra familjedjur. Och det är bra att avlivandet/dödandet av familjedjur problematiseras. Väldigt bra.

Även skyddsjakten fyller en viktig djurskyddslig roll - även om dödandet "för säkerhets skull" gör det aningen problematiskt; om djuret har turen att klara sig från en olycka så kan det ha oturen att bli skjutet ändå. Men överlag var detta sista program minst intressanta av de tre tyckte jag. Och riksjaktvårdskonsulent Ligné avslutar med att först prata om jakt som ett sätt att placera mat på bordet, och sen som ett sätt att få en trofé till arbetsrummet. Det gäller att ta de argument som finns antar jag.

Därför äter kulturarbetare kött

"Därför äter kulturarbetare kött."

DN har under sommaren kört en artikelserie som heter Hej kulturarbetare, där kulturpersonligheter har fått en rad olika frågor om ditten och datten. Och en av dessa frågor var "Varför äter du kött?", vilket jag tyckte var intressant. Alla fick inte fråga (t.ex. klarade sig Peter Birro undan), och det är möjligt att jag missat några delar av artikelserien. Men jag började skriva ner svaren på frågan om varför kulturarbetare äter kött, och är är resultatet:

"Texturen och smaken är oslagbar. Blev bjuden på pulled pork häromdagen. Jösses vad gott det är, saftigt och mört. Men jag äter mind¬re och mindre kött generellt efter att ha gjort ”Landet B runsås” och riktigt fått en inblick i köttets väg på hälleberget. Om fläskfilé kostar 59 kronor per kilo måste någon betala priset, och det blir ju grisen. Svårast är att avstå från bacon. Den sältan gör mig lycklig."

Karin af Klintberg

"För att det är gott och har trevligt tuggmotstånd. Extra roligt är det att äta råbiff. Då är det dessutom helt legitimt att leka med maten. Fast helst äter jag pasta. Vitt bröd och pasta. Kolhydraten är min bästa vän."

Jessika Gedin

"För att inte känna att jag härmar min man, som är vegetarian."

Martina Montelius

"Jag älskar blodiga biffar, men hellre vilt än farmat kött."

Lena Adelsohn Liljeroth

"Kött är väl oförsvarligt ur både moralisk och världsekonomisk synpunkt, men det är ju så GOTT. Hur mycket kött jag än äter så vill jag alltid ha ännu mer kött. Dock inte fläskfilé eller, ännu värre, fläskkarré."

Göran Everdahl

"Vilt. För att djuren har levt i frihet och avlivats snabbt, värdigt – och i frihet."

Eva Hamilton

"Har stått på operation för många gånger för att äta något som har vener, artärer, nerver och fascia."

Bea Uusma (som svarar på frågan "Därför äter jag inte kött")

"För att det är gott. Men jag köper endast ekologiskt och helst närproducerat. Allt annat är läskigt."

Eva Röse

Är 25 procent bra eller dåligt?

"Är 25 procent bra eller dåligt?"

I Almedalen arrangerade Konsumentföreningen Stockholm ett seminarierum med det spännande namnet Kött med dålig eftersmak - om hästslakt, maffia och DNA. Tyvärr krockade det med vårt minkseminarium, så vi var aldrig på deras, men rapporten som seminariet bygger på är ganska intressant. För den visar att nästan en av fyra (23%) av svenskarna har minskat sin konsumtion av kött som ett resultat av den senaste tidens "köttskandaler". En majoritet (75%) uppgav att de inte har förändrat sig alls. Av de som svarat att de har minskat på sin köttkonsumtion är det 5% som svarat att de "mycket" minskat sin köttkonsumtion.

Intressanta siffror, och det finns två saker jag tänkte på.

Dels om 25% är mycket eller lite? En av fyra är å ena sidan många människor. Eller å andra sidan är det ju fortfarande tre av fyra som inte ändrat sig alls. Det säger ju något om hur svårt det är att förändra ett beteende, och hur enkelt vi slår ifrån oss saker som är besvärliga att veta.

Och dels handlar ju detta inget om djur som så, utan förtroende till en bransch och felande konsumentupplysning. Hade fler eller färre minskat sin köttkonsumtion om hade varit djur som varit i fokus "på riktigt". Min gissning är att det skulle varit färre, som t.ex. erfarenheten från den "grisskandal" som Djurrättsalliansen skapade för några år sedan visade.

Utifrån det perspektivet är det kanske inte djuren som djurrättsrörelsen borde fokusera på utan på omskrivningar som handlar om miljö, konsument och annat? En smått deprimerande tanke.

Sälja hundar för att få försörjningsstöd?

"Sälja hundar för att få försörjningsstöd?"

P4 Västerbotten, 8 juni 2013.

Lördagen den 8 juni rapporterade Sveriges Radio om en man som uppmanats att sälja sina hundar för att kunna beviljas försörjningsstöd. 

Människor har sedan vi blev bofasta haft en nära relation till djur och idag ser vi djur som våra familjemedlemmar. Vi lägger ner väldigt mycket pengar på djur genom veterinärbesök, mat och leksaker. Många firar också djurens födelsedagar. Vissa äldreboenden har djur hos sig då det har visat sig att djur bidrar till en miljö som både lugnar människor och ger en ökad trygghet hos de äldre. Forskning visar att när vi klappar ett djur sjunker hjärtfrekvensen och blodtrycket samt att stresshormonet minskar i kroppen.

När vår fyrfotade familjemedlem dör sörjer vi och vi kan nu sätta in dödsannonser i tidningen. Djur ger oss ovillkorlig kärlek och när vi kommer hem efter en jobbig dag blir vi glada när vi möter våra djur hemma.

När människor ska ranka sina viktigaste relationer rankas djur bland de högsta på listorna.

Djur gör också att vi människor får starkare relationer till varandra och de får oss människor att prata med varandra om våra djur, och vi älskar att prata om våra djur. Ofta vet människor inte namnen på sina grannar men de kan namnen på sina grannars djur och vet hur de mår.

Jag blev därför väldigt förvånad och arg när jag läste på Sveriges Radios hemsida att en socialsekreterare i Nordmaling krävde att en socialbidragssökande var tvungen att sälja sina hundar innan hen kunde få bidrag från kommunen. Jag som socionom och socialarbetare måste se hela människan och hela människans nätverk, inklusive djur. Eftersom djur påverkar oss människor i så hög utsträckning går det inte att bortse från djuren och särskilja dem från övriga familjen. Djur ska därför aldrig stå utanför familjen och familjesituationen.

Jag vet att djur och människor betyder väldigt mycket för varandra, just på grund av att människor ser djur som sina familjemedlemmar. Att, som myndighet, be en människa som befinner sig i svårigheter att göra sig av med sina hundar, för att få socialbidrag, kan det leda till ett mer utanförskap hos den individen eftersom en av de viktigaste relationerna försvinner. Djur är många gånger den enda källan till tröst och bearbetning, vilken vi socialarbetare måste börja förstå.

Kristofer Leander
Socionom och ledamot i Djurens Rätts förbundsstyrelse

Amelia Andersdotter om djurkonsumtion

"Amelia Andersdotter om djurkonsumtion."

Piratpartiets EU-parlamentariker Amelia Andersdotter är senast ut i P3-programmet Christers Mortaltest. Och när det kommer till vår rätt att döda och äta djur så lyckas hon inte utmärkt med sitt resonemang - filosofen Bengt Brulde, som delar ut betyg i moraltestet, kallar det ”fullständigt åt pipan dåligt”.

Och nog är det svajigt. Hennes argument handlar ungefär om att "allt liv är lidande", att det "beror lite grann på omständigheterna", att "naturen funkar så". Och sen kommer en intelligensbarriär fram (men bara när det gäller smarta människor jämfört med mindre smarta djur, inte smarta människor jämfört med mindre smarta människor).

Det har sagts förr ett par gånger, men tål att sägas igen. Visst är det märkligt att väldigt skärpta människor blir väldigt oskarpa just när det kommer till djur.

Moraltestet går att lyssna på här: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3130&grupp=7777&artikel=5528114

Köttskatt som rökförbud

"Köttskatt, rökförbud och bomber i Boston."

Skulle precis posta detta inlägg då mitt Twitter-flöde började fyllas av rapport om bomber som exploderat i Boston. Hemskt.

Jag tycker jämförelsen mellan det rökförbud vi har fått under senare år och tanken på hur vår relation till kött skulle kunna se ut framöver känns väldigt relevant. På väldigt kort tid har t.ex. att röka en cigarett på krogen blivit totalt galet och närmast otänkbart, vilket var självklart alldeles nyss.

Kan något liknande hända vår inställning till kött? Att vi ser på viss avsky på en person som tuggar på något som skadat ett annat djur och (kanske mer relevant i detta sammanhang) vår gemensamma planet.

Det menar i alla fall Folke Tersman, professor i praktisk filosofi, Uppsala universitet i en debattartikel i UNT:

"Konstapel Bastians princip utesluter inte att staten har rätt att lägga sig i vad medborgarna gör, det vill säga när friheten för vissa medför allvarlig skada för andra.

Det är genom att vi ansluter oss till den tanken som vi kan acceptera sådant som rökförbud på krogen. Vi inser helt enkelt att det elände i form av sjukdom och lidande och urholkning av vårdens resurser som rökning ger upphov till väger tyngre än det omak rökarna får göra sig genom att masa sig ut på gatan för att tända sina cigaretter. Och samma typ av argumentation kan alltså användas när det gäller köttskatten, även om vi bortser från djurens intressen.

En mängd studier tyder på att vårt köttätande bidrar till de epidemier av välfärdssjukdomar som vi i dag står inför, och köttproduktionen ligger som bekant bakom en betydande andel av de utsläpp av växthusgaser som riskerar att ödelägga livet för miljontals människor."

Inte klockrent formulerat kanske, men poängen tycker jag vi ska ta med oss. Hur  kommer vi se på den som konsumerar miljöförstörelse (och gärna djurförstörelse) om 30 år?

I efterdyningarna av hästskandalen

"I efterdyningarna av hästskandalen."

Det är söndag, solen lyser genom fönstret och det blåser sådär härligt som det kan blåsa ibland. Och på tidningarnas kultursidor börjar efterdyningarna till "hästskandalen" att dyka upp, ofta med en insikt om precis det som så många djurrättsengagerade hela tiden påpekat - att det inte är hästarna i köttet som är det egentliga problemet.

Nedan ett par exempel från dagens skörd. Nu ska jag ut och jogga. Ha en fin söndag!

Ola Nordebo i Västerbottens-Kuriren:

"Den så kallade hästköttsskandalen är givetvis en skandal i så mening att korrekt information om vad det man köper innehåller måste vara ett kompromisslöst och grundläggande krav. Bluffar, eller misstag, måste avslöjas och få konsekvenser.
Men uppståndelsen och paniken kring det felmärkta hästköttet står inte i några rimliga proportioner till den lunkande tystnad som annars råder kring köttproduktionen och köttätandet i stort. Plötsligt råder hysteri kring en detaljinformation, trots att det i ett större perspektiv inte är hästkött utan den storindustriella, globala köttproduktionen och köttkonsumtionen överhuvudtaget, som är problemet."

Lisa Irenius i Upsala Nya Tidning:

"Dagens konsumenter verkar förvänta sig högkvalitativ mat till ständigt extrapris. Och de håller envist fast vid att vissa djur kan ätas och andra inte, utan att formulera varför.
Det är förstås inte kul att bli lurad av Findus lasagne. Men i längden är det också ohållbart att lura sig själv: att grisar, kor, får och höns skulle lämpa sig avsevärt bättre som mat än hästar.
I själva verket är det problematiskt att äta industriproducerat kött över huvud taget, med tanke på såväl djuren som miljön och den globala livsmedelsproduktionen. Att producera ett kilo nötkött kräver samma mängd energi som att producera sjutton kilo potatis.
Verkligt chict vore om vegetariskt blev ”den nya smaken” för 2013."

Kenneth Hermele i Sydsvenskan:

"Om det är kött som ska utgöra mänsklighetens framtida huvudrätt, då kommer det inte räcka att slakta aldrig så många hästar, då måste vi också röja mer mark och skogar för att bereda plats för ständigt fler slaktdjur. Och då får vi betala vår kötthunger med ett allt instabilare klimat."

Djurens Rätt på SvD Brännpunkt

"Djurens Rätt på SvD Brännpunkt."

Idag skriver Djurens Rätts förbundsordförande Camilla Björkbom på SvD:s Brännpunkt - Myter håller vårt medlidande under kontroll:

"Lasagne från Findus, som enligt innehållsförteckningen skulle innehålla nötkött, visade sig innehålla kött från hästar. Varför reagerar vi som vi gör inför hästkött?

Skandalen om det felmärkta hästköttet säger oss något viktigt om vårt samhälles komplicerade förhållande till kött. Den är ett perfekt exempel på hur vi lärt oss att dela in djur i olika fack."

Det här med hästar, lasagne och Findus

"Det här med hästar, lasagne och Findus."

Det har varit lite tyst här ett tag. 2013 har inte riktigt inletts stabilt för min del, på flera olika sätt. Och nu sitter jag här med ytterligare en förkylning… vojne, vojne.

En av de saker som hänt senaste tiden, och som jag följt lite på avstånd är den här skandalen med hästar, Findus och lasagne.

Det finns förstås flera aspekter på detta. Döda hästar kan ha hamnat i lasagnen olagligt, hästar från Rumänien (?) som kanske har behandlats värre än andra (?). Inte så bra förstås. Att innehållsförteckningar inte överensstämmer med verkligheten – inte bra det heller (vilket inte minst vi som väljer, och väljer bort, produkter utifrån innehållsförteckningen är väldigt välbekanta med).

Men jag är rätt övertygad om att en annan aspekt är den att det just handlar om hästar. Det tydliggör vår dubbelmoral över vilka djur vi oreflekterat äter:

Och vilka djur vi inte är lika sugna på att äta:

Bakom detta döljer sig såklart en massa kultur och historia (se t.ex. Nina Lekanders hyfsat nya bok Hästar, män och andra djur). Men det är inte desto mindre väldigt mycket dubbelmoral.

Hur stor del av kritiken som handlar om felmärkning och olagligheter, och hur mycket av upprördheten som grundar sig i att det är just hästar oanade konsumenter tuggat in sig har jag ingen aning om. Men det är säkert en del av båda. Och, som flera av mina kollegor konstaterat på sina Facebook-sidor – den stora skandalen är att vi äter djur, inte att vi äter hästar.

We face the same struggle

"We face the same struggle."

I senaste numret (15 december 2012) av tidskriften New Scientist finns en artikel som jag verkligen, verkligen rekommenderar. Den har rubriken "The human cost of devaluing animals" och är skriven av Gordon Hodson och Kimberly Costello från Brock University i Ontario i Kanada.

Sammanfattningvis konstaterar artikeln något som många redan vet men som lika många tror helt tvärtom om. Nämligen att ju mer vi bryr oss om djur desto mer bryr vi oss också om andra människor:

"the perception of a divide between humans and animals fuels prejudice toward human outgroups, such as immigrants or racial minorites"

Alltså, en omtanke om djur innebär att vi visar större omtanke om våra medmänniskor. Gör vi tvärtom så blir det tvärtom.

New Scientist brukar inte lägga ut hela artiklar på nätet, men läs artikeln - som avslutas med orden nedan - om du får möjlighet. Väldigt lärorikt, relevant och viktigt.

"We face the same struggle for animal rights as we did for civil rights, women’s rights, gay rights and children’s rights. Historically, we resisted abolition of human slavery on the ground that economic damage would be insurmountable, and we hear the same arguments about animal rights. Rather than considering moral conduct a luxury, we need the courage to reinvigorate the ideas of the Enlightenment to meet the challenges of the 21st century. This makes sense morally and scientifically: how we treat animals not only says a lot about us as a species, but it directly affects how we treat each other."

Skillnaden mellan djurrätt och djurskydd

"Skillnaden mellan djurrätt och djurskydd."

En fördel med Twitter är att det ibland dyker upp saker som annars skulle gått en förbi. Som t.ex. denna debatt från Vetenskapsaftonen Undra!, arrangerat av Åbo Akademi och Åbo Underrättelser (som jag tror är en tidning). Ämnet är skillnaden mellan djurskydd och djurs rättigheter, och jag håller precis på och lyssnar (och funderar på varför alla pratar svenska).

En dålig dag blev sämre

"En dålig dag blev sämre." 

Har en dålig start på dagen - och så råkade jag surfa in på den här debatten i Göteborgs-Posten, där Stefan Edman ("författare, biolog, tekn hedersdoktor") konstaterar att djurrättsidén i värsta fall kan leda till fascism. En dålig dag blev precis sämre.

Det är lite märkligt detta - jag hade precis för mig att fascismen har uppstått i ett samhälle som inte alls respekterar djurens rättigheter? Att det är bristen om omsorg om andra som resulterat i fascism, snarare än tvärtom.

Tänk om det i praktiken är tvärtom Stefan? Ett djurförtryckande samhälle skapar (bevisligen) fascism. Ur vilka logiska slutsatser är det rimligt att förvänta sig att ett mer djurrättsligt samhälle skulle göra det i högre grad än vad som redan sker? 

"Schimpansen och Homo sapiens är förvisso nära släktingar, vi skildes åt i evolutionen för bara fem miljoner år sedan och har identiska genuppsättningar så när som på två procent. Men just dessa ynka procent gör att vi till skillnad från schimpanserna gör poesi och filosofi, bygger städer, far till månen. 

Det betyder inte att vi har rätt att plåga, förtrycka eller utrota schimpansen eller andra djur, tvärtom bör vi utkrävas ett betydligt större ansvar. Att däremot försöka återupprätta respekten för andra arter genom att postulera att till exempel en hund och hennes matte i princip har samma existentiella värde och rättigheter är dock – som jag påstod i debatten med Hagberg – en äventyrlig väg, som i värsta fall kan leda till fascism."

Och avslutningsvis - jag tror knappt det är någon som hävdar att hunden och hennes matte skulle ha "samma existentiella värde och rättigheter". Det känns som något som folk hittar på.

Det vi pratar om är hundens existentiella värde och rättigheter, som inte behöver ha någon relation till - eller hota - mattens värde och rättigheter. På samma sätt som svarta slavars rättigheter inte inskränkte på den vita människans rättigheter. (Jag borde kanske skicka över ett ex. av "Jordens herrar" till Stefan i julklapp?)

Söndagens radiotips

"Söndagens radiotips." 

Dagens radiotips: Filosofiska rummet, söndag kl. 17.03 i P1:

"Vi lever medvetet eller omedvetet i föreställningen – eller förvillelsen? – att vi är mer värda än andra levande varelser.

Denna antropocentrism, denna människans tendens att sätta sig själv i centrum: Är den alls berättigad? Att mena att just människolivet är heligt och okränkbart blir ju på bekostnad av de andra djuren. Hur bör vi leva och förhålla oss till övrigt liv på jorden?

Dessa frågor dryftar Ann Heberlein, etikforskare och författare, Mathias Osvath, som jämför kognitiva mekanismer mellan olika djurarter och Helena Pedersen, som bedriver kritiska djurstudier."

En bekräftad djurparksmyt

"En bekräftad djurparksmyt."

Sällan har väl djurparker diskuterats så mycket som just nu. En av de saker som det har diskuterats kan det vara läge att definitivt konstatera, en gång för alla. Nämligen att djurparker dödar/avlivar djur som inte längre behövs/får plats.

Detta är inget nytt. Kolmårdens djurchef intervjuades i Djurens Rätts juniortidning för ett par år sedan, och sa där att det inte var något att hymla om att djurparker avlivar/dödar djur. I en artikel i Expressen häromveckan fastslogs det återigen:

"Alla veterinärer och ansvariga för djurparkerna som Expressen pratar med betonar att lagen tillåter avlivning av friska djur och att det är något som sker regelbundet på djurparkerna. "

Tomas Frisk, ord­förande i Svenska djurparks­föreningen och chef för zoologiska avdelningen på Skansen konstaterar att "är det fullt så är det fullt" och att djurparkernas "skyldighet är att arbeta med artbevarande, inte individbevarande". En representant från Skånes djurpark säger att tre stycken björnungar avlivades så sent som i våras.

Så diskussionen om detta förekommer eller inte kan vi avsluta.

Däremot går det förstås att diskutera det etiska i det hela. Som nämns i artikeln är dödligheten hos unga djur i det vilda inte precis noll den heller. Å andra sidan har vi plockat djuret på djurparken ut ur naturen och placerat det i vår vård/våld. Det är svårt att argumentera för något som är naturligt på ett område (dödlighet) samtidigt som vi bortser från vad som är naturligt på ett annat (att röra sig över stora ytor, möjlighet att utföra arttypiska beteenden).

Det kanske bästa argumentet levereras av Robert ter Horst, enhetschef på veterinär- och djurskyddsenheten vid länsstyrelsen i Västra Götaland.

"[...] ja, lagstiftningen tillåter det. När du äter en bit kött på din tallrik så kommer det från ett friskt djur, tillägger han."

Varför skulle det inte vara ok att döda ett friskt djur på en djurpark, där vi dödar tusentals gånger fler friska djur inom livsmedelsindustrin? Det är en bra fråga. Förvisso, att döda ett djur för att bli en köttbit kan sägas ha ett syfte (att bli en köttbit, som ger näring). I det sammanhanget är det svårt att hitta ett syfte för att döda ett djur på en djurpark - mer än att ge plats för ett annat, eller att djurparken har blivit full. Å andra sidan fyller näringen från en köttbiten en lika viktig roll i vår mänskliga existens som ett djur på en djurpark - med andra ord ingen alls. Samma näring går att få i sig utan att äta ett djur.

Så, djur dödas på djurparker. Och det är svårt att hitta hållbara argument för varför detta skulle vara ok. Liksom det är att hitta argument för att köttbiten på tallriken skulle vara mer acceptabel än en avlivad björnunge på Skånes djurpark.

Att kapitulera inför köttnormen

"Nu när vi vunnit den etiska debatten kan det vara dags att ta tag i det praktiska."

Elin Grelsson Almestad kapitulerar inför köttnormen i sin krönika i Dagens ETC. Och jag tror vi är rätt många som känner igen oss hennes verklighetsbeskrivningen. Och istället för att kasta ilskna blickar mot de som inte längre orkar/vill tror jag vi (i betydelsen djurrättsrörelsen) ska fundera på hur vi ska förbättra möjligheterna att leva vego. De etiska debatten har vi vunnit (skulle jag hävda), kanske är det dags att fokusera på hur en etisk övertygelse ska omsättas i praktiken, för alla.

"Det finns ingen som helst valfrihet för alla som har insett att vår köttkonsumtion är ohållbar i en värld där allt fler munnar ska mättas och klimatet förändras allt mer. Köttkonsumtionen är en stor miljöbov. Ändå finns det få kockar som kan laga god och vettig mat till de som väljer bort köttet och det är den som är vegetarian som ses som den krångliga i lunchrummet, på middagsbjudningen eller vid julbordet. Oavsett insikter om köttätandets konsekvenser är normen fortsatt stark."

Animals Should Be Off The Menu

"Phil Wollen: Animals Should Be Off The Menu."

Såg en länk till videoklippet nedan för ett par dagar sedan, men tittade bara någon minut och gjorde därefter inte mycket mer med det. Tänkte att det inte var så intressant, och inget vi behövde göra mer med. För en gångs skull (hm...) gjorde jag nog en inte helt korrekt bedömning.

Videoklippet, och talet, har fått väldigt mycket lovord och spridits runt om världen. Än så länge har det 45 000 visningar på Youtube.

Den som talar är Phil Wollen, "a former VP of Citibank and Australian philanthropist who is known to keep out of the limelight". Det ingår i en debatt som arrangeras den 20 mars på The Wheeler Center, i Melbourne i Australien. Hela debatten går att se här, men det är Phil Wollen som är stjärnan i showen.

Boktips om storskalig slakt och inkonsekventa funderingar

"Vi läser två nyutkomna böcker, om storskalig slakt och allt vi inte vet om djur."

Har läst två böcker de senaste två veckorna, och det kommer lite längre recensioner av dem i nästa nummer av Tidningen Djurens Rätt (inte det som precis kom ut). Så håll utkik efter dem framöver. Men lite kort om de två böckerna så länge.

”Every Twelve Seconds – Industrialized Slaughter and the Politics of Sight” av Timothy Pachirat var det min kollega Emil som tipsade om. Och det var just schysst gjort, för detta är en av de mest obehagliga böcker om vår tids storskaliga djurhållning som finns att läsa. Det finns inget hopp om en bättre framtid, det är ingen "djurrättslig" person som skrivit boken och förmedlar vad som händer med någon förmildrande blick. Det är ett djur som dör var tolfte sekund.

”I have found the place where blood flows” skriver Pachirat i denna bok som är riktigt jobbig att ta sig igenom.

Boken kostar 211 kronor på Adlibris och 213 på Bokus.

”Allt jag inte vet om djur” upptäckte jag genom att den recenserades i de flesta större svenska tidningar, vilket är kul. Men kul är däremot inte boken (eller essän). Utan att avslöja för mycket så fick jag trycka i mig en hel del kolsyrehaltiga drycker för att hålla mig alert genom boken. Och jag kan inte låta bli att känna att det är mitt fel, att jag missar något, eller om det är något jag inte fattar...

Det är en bok där Jenny Diski funderar och reflekterar kring vår relation till djur. Och det hon kommer fram till är ungefär att vi faktiskt inte vet något, eller i alla fall väldigt lite. Men den intressanta frågan är förstås vad det vi vet, och inte vet, om djur får för konsekvenser? Även kring detta funderar Diski, men blir då frustrerande inkonsekvent, som jag ser det.

Även denna finns på Adlibris och Bokus, för 184 respektive 199 kronor.

Karl-Petter Thorwaldsson funderar om djur

"LO:s nye ordförande Karl-Petter Thorwaldsson funderar om djur."

Foto: Socialdemokraternas / Flickr

Christers moraltester har blivit lite av en följetong i denna blogg - och egentligen är det ju det enda media där beslutsfattare och kändisar får/tvingas reflektera högt kring det här med människor och djur.

Denna veckas moraltestade person är LO:s nyvalde ordförande Karl-Petter Thorwaldsson. Och även om hans svar lämnar en hel del i övrigt att önska (vilket filosofen Bengt Brüldes också noterar i sin "recension" av Karl-Petter) så går det ändå att se ett par ljusstrimmor i mörkret. Thorwaldsson "håller på med ett uppvaknande om djur och djurhållning”, och säger att det är ett ämne han ägnar "mer och mer tankemöda”. Spännande, och jag hoppas vi får höra mer i ämnet!

Det är något med medelålders manliga sossar och djuretik.

Ännu en gång fallerar moralen i P3:s Christer

"Ja, jag är omoralisk i mina kostvanor".

Det här med moraltestet i P3:s program Christer börjar (nästan) bli smått underhållande. Denna vecka är det Alexandra Pascalidou som moraltestas, och svaret på frågan om vi har rätt att döda för att äta kött är precis detsamma som alla andra veckor - nej, vi har ingen moralisk rätt. Nej, jag är inte vegetarian eller vegan. Jag är omoralisk i mina kostvanor. Det är en överenskommelse vi har gjort i världen, att vi får döda djur för att äta dem.

Som i princip varje vecka är det inte kunskapen eller den moraliska kompassen som är helt galen, det är i omsättningen av det vi vet till att bli en praktisk handling som något saknas. Vi vet att det vi gör är fel, och ändå fortsätter vi att göra det. Och i detta fallet drabbar det vi gör fel andra, på ett ytterst påtagligt sett.

Hur vi - i form av de djurrättsengagerade - får denna inkonsekvens att upphöra är onekligen en av vår tids stora 10 000-kronorsfrågor.