Hur mår vi på slakterier?

"Hur mår vi på slakterier?" 

Ett forskningsprojekt vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, har idag fått uppmärksamhet i media:

"Kött som livsmedel blir alltmer populärt. Konsumtionen i Sverige har länge stigit och är idag mycket hög. Vi är således många som äter upp allt det där köttet, men väldigt få av oss kommer i direkt kontakt med djuren och med slakten. Hur mår djuren alldeles stunden innan slakt och hur mår slaktaren?"

Projektet är genomfört av en tvärvetenskaplig forskargrupp med bland annat veterinärer och etikforskare. Sofia Wiberg, forskare på SLU, har skrivit avhandlingen Slaughter – Not Only About Animals som rapporteringen bygger på. Mer finns också på www.slu.se.

Om vi bortser från djuren en liten stund, så är villkoren för de som jobbar på slakterier ett intressant ämne. I boken Every Twelve Seconds ges en inte precis munter bild av förhållandena för de som jobbar på ett storskaligt amerikansk slakteri. Melanie Joy (som var i Sverige för ett tag sedan) argumenterar för att vår djurkonsumtion inte bara utsätter djur för dåliga saker utan även de som arbetar med att omvandla djur till mat. En omvandlingsprocess många inte vill vara en del av - men var slutresultat man ändå konsumerar. Är lite osäker på om det har skrivits om detta utifrån svenska förhållanden tidigare - rätt säker på att det inte har gjorts.

Också intressant att läsa att forskarna nekades tillträde till 12 av 16 slakterier. Är det något de inte vill att vi ska se?

PS. Mer radio som har med djur att göra.

Röcklinsberg om djuretik

Samtliga inlägg om Jordbruksverkets djurskyddskonferens 2010 hittar du här.

Första föredraget efter lunch på Jordbruksverkets djurskyddskonferens hölls av Helena Röcklinsberg, universitetslektor i djuretik vid SLU. Föredraget handlade om djuretiken, om relationen mellan människor och djur. Relationen är intressant utifrån att Röcklinsberg menar att en grund i etiken är att människan är det enda djur som kan ta ansvar - och att vi också bör ta detta ansvar.

I (svenska) djurskyddslagen utgår man från att djuren har en lidandekapacitet, och lagen ska bestämma vad som är tillåtet resp. onödigt lidande (så Per-Anders Svärd har onekligen en poäng i att djurskyddslagen inte finns till för att skydda djuren, utan snarare att göra djurförtrycket legitimt – genom att klassificera visst lidande som tillåtet).

Olika arter behandlas olika (jämför arten hund med arten gris) men djur inom samma art behandlas också olika, såväl i lagstiftningen som inom vardagsmoralen (möss inom djurförsök jämfört med möss som ”skadedjur”, hundar som sällskapsdjur jämfört med hundar inom djurförsöken). Och Röcklinsberg menar att vi bör förändra detta, på så sätt att vi ska behandla en individ inom en art likadant oavsett var djuren befinner sig i vår syn på dessa nytta för oss.

Även det fulaste och billigaste djuret ska behandlas väl - se djuret med dess egenvärde. Vi har en möjlighet och skyldighet att agera när det gäller hur vi behandlar djur säger Helena Röcklinsberg.

Fina slutord!

Bo Algers om naturligt beteende

Samtliga inlägg om Jordbruksverkets djurskyddskonferens 2010 hittar du här.

Bo Algers, professor i husdjurshygien vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, håller dagens andra föredrag. Ämnet är djurskydd, men med fokus på naturligt beteende.

Vad är ett naturligt beteende? Det som djur gör oftast eller det som de gör i naturen? Han nämner exemplet med att grisar är väldigt bra på att simma när de har tillgång till vatten, men att de troligen inte behöver tillgång till vatten för att kunna utföra sitt naturliga beteende – och jämför detta med t.ex. minkar och frågan om de behöver tillgång till vatten för att få utlopp för sitt (naturliga beteende).

Djur som inte ges möjlighet att få utlopp för sitt naturliga beteende resulterat ibland annat stereotypa beteenden. Det ska dock också noteras att alla beteende som djur är starkt motiverade att utföra inte är goda eller bra, som t.ex. beteendet att slåss och bråka.

Enligt Bo Algers är en användbar definition av naturligt beteende i lagsammanhang:

"Det beteende som djuret är starkt motiverad att utföra och som när det utförs ger djuren en funktionell återkoppling."

Han avslutar med "minkfrågan", där studier visar att minkar ägnar 10-12% av sin tid åt stereotypa beteende, vilket tyder på, enligt Bo Algers, att det här finns beteenden som man inte lyckats tillfredsställa. Om beteendet de inte får möjlighet att utföra är tillgång till vatten, att de är solitära djur och hålls med andra eller om det rör sig om något annat beteende "kan man diskutera och debattera". Poängen är att "minken, som andra djur, måste få utlopp för beteenden som de är starkt motiverade att utföra".

Under frågestunden ställs en fråga om det naturliga beteendet inom mjölkproduktionen, där kalven tas från modern i princip direkt – och i situationer där man t.ex. ger kalven och kon möjlighet att tillbringa en liten tid tillsammans så skapas ett större separationsproblem. Alltså en kompromiss som inte nödvändigtvis är mycket bättre för djuren.

Ett seminarium om djurskydd, veterinärer och de livsmedelsproducerande djuren

Onsdagen den 13 oktober arrangerade KSLA (Kungliga Skogs- och lantbruksakademien) ett seminarium med rubriken ”Djurskyddet för de livsmedelsproducerande djur – veterinära strategier för djurskyddet i Sverige”. Fokus var på det faktum att det svenska djurskyddet är under överseende och att djurskyddsutredningen är i full gång. Vilken roll spelar veterinärerna i detta - och vilken roll ska de spela?

Djurskydd är vanligtvis ett kvinnodominerat område, men bland föreläsarna i centrala Stockholm denna dag var sex av sju män och den enda kvinnan som föreläste representerade djurindustrin - Maria Donis från Svensk Fågel.

Och redan tidigt konstaterades att idén om ett gott djurskydd utgår från att allt användande av djur innebär någon form av lidande för djuren, men att det (naturligtvis) ska vara minsta möjliga lidande - vilket för mig (naturligtvis) framstår som märkligt. Att så många människor, som uppenbarligen bryr sig väldigt mycket om djur, accepterar något som har som grundförutsättning att det utsätter djur för lidande har jag svårt att förstå. Varför inte sträcka djurskyddsbegreppet längre än så – till att innefatta att djur ska skyddas från allt lidande?

Men hur som helst: inledde gjorde Martin Wierup, professor på SLU. Han pratade om riskerna med att för mycket fokuseras på enbart etologi. Det är veterinärerna som genom sin veterinärmedicinska utbildning har en helhetssyn på djurhållning menade Wierup. Etologiska behov bedöms som absoluta och prioriterade och att detta ofta hamnar i konflikt med annat.

En kommentar från Djurens Rätts etolog Lena Lindström: ”Det är oroande att det finns en tendens att tona ner vikten av psykiskt välmående och etologi och lyfta fram fysisk hälsa som det centrala. Och att kalla etologi för "en disciplin inom veterinärmedicinen" visar på en viss okunskap. Det är som att kalla psykologi för ”en disciplin inom läkarvetenskapen”, inte som egna ämnen i sin egen rätt”.

Martin Wierup menade också att kliniskt verksamma veterinärer inte får ignorera debatten och lämnade djurskyddsbedömningen åt andra, och refererade då till den ”griskris” vi alla känner till. Detta var något som också Annika Bergman från Sveriges grisföretagare återkom till i den efterföljande diskussionen, och hon frågade var veterinärerna fanns under just denna ”griskrisen” - där hon menade att grisnäringen fick stå själva i stormen. Och nog hade det kunnat vara intressant att hört mer av veterinärernas röst i detta – även utifrån perspektivet om vilket ansvar de som kår hade för de bilder vi kunde se.

Därefter pratade veterinärer Per Michanek, om djurskyddet i praktiken. Föredragets ämne var de brister som han menar råder då många djurhållare håller djuren bra men begränsas av onödigt strukturerade föreskrifter. Han lyfte exemplet på hur man som veterinär ska hantera en situation där djuren mår dåligt men föreskrifterna uppfylls, jämfört en situation där djuren mår bra med föreskrifterna inte är uppfyllda. Johan Beck-Friis från Svenska Veterinärförbundet kommenterade detta i den efterföljande diskussionen, och kände inte igen bilden av veterinärer som ”paragrafryttare”.

Djurens Rätts Lena Lindström igen: ”Det är oroande att så många från både industrin och veterinärkåren var rörande eniga om att det behövs mindre tumstockar och mer "djurbaserade mått". Alla kan vi vara eniga om att det viktiga är hur djuren mår. Några centimeter hit eller dit i takhöjden är inte det mest relevanta. Men det finns en väldigt stor fara i att helt gå över till "djurbaserade mått” - en gris som inte får böka blir uttråkad, frustrerad, apatisk och sover 19 timmar om dygnet (det normala skulle vara 8 timmar). Hur ska en inspektör som är i stallet en halvtimme kunna se på grisen att den inte mår bra?”

Lennart Sjöland, länsveterinärer i Skåne, redogjorde för omställningen under de senaste 22 månaderna - då djurtillsynen flyttades från kommunal nivå till länsstyrelsen – men menade att processen varit allt annat än smärtfri. Och han menade att anmälningsgraden ökat markant i och med att frågan om vilka som ansvarar för djurskyddstillsynen blivit mer väl känt hos allmänheten.

Maria Donis från Svensk Fågel pratade om att svenska kycklingar har det bäst i världen i ett föredrag som jag inte riktigt förstod syftet med (förutom som reklam för branschorganisatioen svensk Fågel). Och Leif Dennerberg, chefsveterinär på Jordbruksverket, avslutade föredragshållandet med att blicka framåt mot nya strategier för djurskyddet i ett föredrag som jag som lekman på område hade lite smått att hänga med i.

Sören Persson, strateg från LRF, pratade om hur den svenska konsumtionsmarknaden har ökat men att produktionen inte har ökat på samma sätt – den svenska djurnäringen inte tagit tillvara på möjligheterna. Och han menade att det idag finns en ”röd marknad” där det är priserna som konkurrerar, och en ”blå marknad” där andra värden ingår. Jag förstod aldrig vad det röda och det blå kom från, men jag tyckte det var ett intressant resonemang.

Som jag ser det ska inga djur ätas, men det man hör från djurnäringen är vanligtvis att vi inte kan konkurrera mot utländska aktörer rent prismässigt – på vad Sören Persson skulle kalla den röda marknaden. Men borde då inte lösningen vara att bli bättre på den blå, istället för att prata om att sänka de svenska djurskyddskraven, så som vice ordförande för LRF i Dalarna gjorde för ett tag sedan.

Torbjörn Esping (vars bok ”Monsterbiff till middag?” för övrigt är på väg ut i handeln i inbunden version) efterfrågade just en större fokus på att sälja djurskydd, att konsumenten ska kunna äta kött med gott samvete. Och han föreslog att man istället för ”ekologiskt kött” borde kunna marknadsföra ”etologiskt kött.”

Idag läggs ansvaret på konsumenten att välja bättre produkter till ett högre pris, men viljan att marknadsföra djurvälfärden (som en del i den blå marknaden) är inte imponerande. Djurskyddet borde spela roll inte bara så länge djuret är i livet utan även därefter. Och det kan inte vara enbart konsumentens ansvar att styra denna utveckling.