27 februari 2010

Lördagsfestligheter

Ni har väl inte missat Djurens Rätts nya blogg www.vegokoll.se, där det senaste fyndet finns på bild här ovan - Anammas Toscanska vegfärs.

Apropå Anammas Toscanska vegfärs så blev det tacos kvällen till ära - det är ju Melodifestival och allt. Och vegetarianen (fisk?) tillika schlagerikonen Charlotte Perelli vill att vi ska äta Tex Mex (själv väljer hon quornfärs). Så då gjorde vi det.

Apropå Melodifestivalen, visste ni att Py Bäckman har jobbat för Djurens Rätt en gång i tiden? Eller Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök som vi hette då.

Apropå Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök så var detta namnet på organisationen under den tid då Jens Holm arbetade för organisationen. Idag är han kandidat till riksdagen för Vänsterpartiet, och tillsammans med Mats Olausson, kandidat till riksdagen för Folkpartiet, har han skrivit ett debattinlägg på SvD om att subventionera klimatsmart mat.

Apropå klimatsmart mat så blev det Anammas Toscanska vegfärs till middag, den färs som vår blogg vegokoll.se precis tipsade om - och se där! Vi lyckades precis skapa en helt logisk koppling mellan vegfärs, Melodifestivalen, Py Bäckman, Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök, Jens Holm och klimatsmart mat. Inte dåligt va?

25 februari 2010

Finländare mot päls - Hyvä Suomi!

Häromdagen lade vi upp filmen "This is the real cost of fur", en film som är resultat av en kartläggning som organisationerna Animal Defenders International och Oikeutta Eläimille har gjort av den finska pälsindustrin. Resultat av kartläggningen är upprörande men föga förvånande - mer om granskningen av de 30 finländska pälsfarmerna finns på http://furstop.com/

Avslöjandet har upprört många finländare och häromdagen arrangerades en demonstration mot päls i Helsingfors. Sini Saarela från organisationen Luonto-Liitto fanns på plats fotograferade. Även Djurens Rätt fanns på plats, om inte fysiskt så i själ och hjärta. Hyvä Suomi!

Skriv på för ett förbud av pälsfarmer i Sverige: http://www.djurensratt.se/forbjudpalsfarmning

23 februari 2010

Recept för en bra tisdag

Idag tycker jag att du ska rösta på en av våra favvobloggar - Vegofamiljen - som en av Sveriges bästa gröna bloggar, lägga in en kommentar på blogginlägget Is it ok to wear fur? (bloggen är en del av BBC:s program "World Have Your Say"), att du ska läsa artiklen Vårt älskade kött på ETC.se och att du ska glädjas över en att New York funderar på att införa vegomåndagar i sina skolor.

Gör allt detta och jag lovar dig en bra tisdagskväll.

21 februari 2010

Alla borde äta veganska Chocolate chip brownies

Håller som bäst på och läser "Monsterbiff till middag?", för en recension i kommande nummer av tidningen Djurens Rätt. Så se till att du är medlem - och därmed får tidningen i brevlådan - för att inte missa denna alldeles väldigt unika recension av "Monsterbiff till middag?".

Så istället för att skriva något längre denna söndagkväll skulle jag vilja tipsa om denna helt fantastiska video med Dennis Kucinich, amerikansk demokratisk politiker som varit ledamot av USA:s representanthus sedan 1997.



Ett recept på veganska Chocolate chip brownies hittar du här: http://vegetarian.about.com/od/desertrecipes/r/chochipbrownies.htm

18 februari 2010

"This is the real cost of fur"

"Over seven months, 30 fur farms, seven hours of footage and one and a half thousand photographs, Animal Defenders International investigated a random sample of Finnish fur farms. This investigation exposes the terrible suffering that is part and parcel of the fur industry."

http://www.furstop.com/

16 februari 2010

Det var då sjutton...

Kontentan av debatten kring SVT:s sk. "marsvinsmåltid" verkar för en del underligt nog inte vara att vi inte ska äta djur, utan att vi ska äta ännu mer lycklinga djur. I förra veckan tyckte Lotta Lundgren i Expressen att vi skulle äta lyckliga husdjur. Och i går skriver Tommy Hammarström, även det i Expressen för övrigt, att vi ska äta kött från, just det - lyckliga djur.

Som jag skrev om Lotta Lundgren häromdagen så är har de båda en poäng. Det är ologiskt att bli väldigt upprörd över att någon äter ett marsvin, men i nästa minut sätta i sig en kycklingklubba.
Men, för att återupprepa mig själv från tidigare, utifrån att vi känner obehag inför att äta ett marsvin men inte reagerar på samma sätt inför en gris eller en kyckling ska vi inte dra slutsatsen att vi bör äta båda grisen, kycklingen och marsvinet. Det var då sjutton vad det ska vara svårt att komma fram till den korreka slutsatsen - att vi inte ska äta något av dessa djur alls.

En modern människa vidgar sin omsorgscirkel. Jag kan inte komma på något historiskt exempel där vi tagit ett steg tillbaka, och gjort vår omsorgscirkel snävare. Däremot finns det mängder med bra exempel på att vi gjort den större. Låt oss göra så även nu.

En (inte alltför positiv) recension av boken "Vad gör du männniska?"

Jag har inte läst "Monsterbiff till middag" av Torbjörn och Ylva Esping, men efter att ha lyssnat på diskussioner om innehållet tror jag mig ha en rätt klar bild av vad boken vill säga. Jag har inte läst "Den hemlige kocken" av Mats-Eric Nilsson heller. Men jag vågar mig ändå på gissningen att boken "Vad gör du människa? - Om djuruppfödning och gifterna i det vi odlar och äter" av Nina Östman är en mix av dessa två böcker - och boken "Vad gör du människa?" har jag faktiskt läst.

Till att börja med måste jag erkänna att jag hade enormt låga förväntningar när jag började läsa denna bok. Det motsvarar situationen när man läser musikrecensioner som börjar med ”Jag är ju inget direkt fan av hårdrrock...” och fortsätter med att denna recensent ändå recenserar just ett hårdrocksband, istället för att lyssna på, eller läsa något, som personen verkligen gillar. Vilket vore det rimliga att göra.

Så var det med mig och denna bok. Kanske borde jag låtit någon annan recensera den. För jag börjar bli mätt på böcker som sågar det storskaliga men hyllar det småskaliga och som säger att man inte ska äta kött från det industriella jordbruket men gärna lokalproducerat, från djur som haft det bra. Och så vidare. Och det är precis detta man får sig en stor dos av genom att läsa denna bok. Men det blir till och med lite värre än jag tänkte det skulle bli.

Boken är en plädering för just det småskaliga jordbruket, för närproducerat och för att ha en kunskap om vad det man äter kommer från. Hedersvärt naturligtvis, och det är väl få som egentligen kan argumentera mot detta. Som kan argumentera mot att man idag föder upp djur enbart för slakt, något man inte gjorde för inte särskilt länge sedan. Att man delar ut bidrag istället för att betala för det som produceras, och att man måste äta dubbelt så mycket kött idag för att få i sig lika mycket näring som på 1920-talet.

Men jag stör mig bland annat på att Nina Östman - som beskriver sig själv som konstnär, skribent och fotograf - så kategoriskt menar att storstadens människa har förlorat kontakten med de djur vi äter - "ett allt större glapp mellan jord och bord", som hon själv uttrycker det - och vi därmed förstår mindre om djur, liv, slakt och död. Jag köper inte detta resonemang, lika lite som jag tror att man måste bo på Pluto för att intresserade sig för, och kunna mycket om, astronomi.

Och jag stör mig - kanske föga förvånande - på hennes kategoriska avfärdande av en vegetarisk kost, som hon menar bryter det naturliga kretsloppet mellan djur, människa och natur. Hon verkar bergsäker på att att vi är skapta för att äta kött, att vi alltid gjort det och att man som vegetarian måste vara extra uppmärksamma på genmodifierade produkter (jag skulle snarare säga att det är tvärtom). Som en av de personer som hon intervjuar i boken uttrycker det:
"[En vegetarisk kost] är snarare ett försvar för djur och miljö som kan liknas vid matvägran. Människan är gjord för att äta kött och har jagat sedan stenålder. Vi är också allätare och måste äta allsidigt för att må bra. Annars hade vi väl varit idisslare och haft fyra magar som korna."
Ytterligare ett citat som förklarar författarens inställning till vegetarisk mat, och detta är hennes egna ord:

"Djurtransporterna inom EU kan tyckas absurda och borde få vem som helst att sluta äta kött. Men det är ingen bra och långsiktig lösning om vi månar om djurens fortlevnad, en levande genbank och deras egen hälsa."

Att äta djur är naturligt menar Nina Östman, så länge djuren har haft det bra. Slakten är tråkigt men en ifrågasatt del av "kretsloppet" och kan vi inte själva delta i slakten är vi egentligen inte berättigade att äta kött. Det är, som Per-Anders Svärd uttrycker det, som att vi genom att utsätta oss för "traumat att själva döda en ickemänniska friköper vi oss från dödandets moraliska problematik".

Nina Östman ställer sig frågan om djuren är individer eller bara kött, men jag får ingen klar uppfattning om vad hon egentligen själv svarar på frågan. Djuren i hennes närhet har namn och visas en avundsvärd omsorg. Men i slutändan blir även de till kött - "bara kött".

Men jag gillar tanken om att djuren skulle få en större tillgång till det offentliga rummet om vi minskade på den miljö vi tar upp. Och jag gillar att ett kapitel i boken har samma namn som Sveriges största djurrättsorganisation.

Förresten, när jag ändå håller på och stör mig på saker så stör jag mig också på att hon kritiserar den industriell djurhållningen, men ändå köper kyckling (från Brasilien), kalkon och lite allt möjligt. Hon skriver vid ett tillfälle att det är marknaden som styr efterfrågan, men jag skulle vilja hävda att hon då underskattar den makt som vi konsumenter har. Och att det enklaste och bästa sättet för en konsument idag att visa att personen i fråga inte ställer upp på dagens djurhållning görs genom att välja vego.

15 februari 2010

Vackert om köttfria måndagar från Animal Aid

Denna reklamfilm från Animal Aid om köttfria måndagar var onekligen bland det vackraste som jag har sett på länge.

11 februari 2010

Lovvärt - men fel slutsats, Lotta Lundgren

Idag skriver Lotta Lundgren, matskribent och programledare i SVT:s matprogram "Landet brunsås", i Expressen om den upprördhet som deras "marsvinsmåltid" skapade. Och hon har en poäng. Men överlag fel.

Lotta Lundgren ställer med viss rätt frågan om varför vi upplever obehag inför att någon äter ett marsvin, men inte om samma person äter en gris. Denna känsla härstammar naturligtvis från vår kultur, våra värderingar och traditioner och på hur vi klassificerar djur - men har ingen egentlig relevans. Det finns ingen logisk eller rationell anledning till dessa våra varierande känslor.

Lotta Lundgren har också rätt i att vi handlar med plånboken. Men där ligger också hennes fel. För med vår plånbok styr vi över andras liv, över andra som kan uppleva och känna smärta och lust. Lotta Lundgren ifrågasätter varför vi äter det enda djuret men inte det andra, men svarar aldrig på frågan varför vi äter djur överhuvudtaget.

Fredrik Lindström ställde i Aftonbladet häromdagen frågan om hur de etiska grunderna för vårt köttätande egentligen ser ut. Och något svar från Lotta Lundgren får vi inte. Hon ifrågasätter varför vi äter det ena djuret men inte det andra, men berättigar bara ett fel med ett annat.

Att vi känner obehag inför att äta ett marsvin men inte en gris betyder inte att vi bör dra slutsatsen att vi ska äta båda grisen och marsvinet. Det betyder istället att vi bör utvidga vår omsorgscirkel, inte göra den snävare.

vegokoll.se

Ni har väl inte missat att denna blogg har fått en systerblogg - http://www.vegokoll.se

På Vegokoll.se håller Gabriella och Mattias koll på allt som är aktuellt, viktigt och alldeles livsnödvändigt när det gäller djurvänligt konsumtion. Just nu kan du läsa om - och diskutera - ostar och vegokaviar.

Så klicka dig över till http://www.vegokoll.se och få vegokoll.

8 februari 2010

Mer om flexitarianer



I början av året var jag inne på flexitarianer, eller nästan-vegetarianer, och i inlägget ovan pratar Pernilla Jonsson från Kairos Future om just detta (ca. 8 minuter in i inslaget). Intressant - och den efterföljande delen om julskinka är också intressant att fundera kring. Traditioner trumfar hemska bilder på grisar... där har vi som står på djurens sida onekligen något att förhålla oss till.

Angeånde flexitarian-idén så är jag för därför att jag tror, vill och hoppas att vegomat ska bli en självklar del i det vi äter. Inte som det stod i gamla tiders hemkunskapsböcker: att vegetariskt innebär att man också motionerar, äter sunt, odlar egen krasse i fönstret och aldrig klipper håret (ok, det där med krasse och att klippa håret var kanske inte med, men det hade lika gärna kunnat vara det). Och att vegomat blir mat utan ett medföljande åsiktspaket.

Men jag är mot därför att jag inte tycker att djur är mat. Varje dag, inte bara vissa dagar. Och jag skulle gärna vilja att det var av den anledningén man väljer vegetariskt. Men så länge alla inte insett att djur inte är mat så får vi naturligtvis glädjas åt varje måltid där djur saknas på tallriken.

En bokrecension från landet Lagom

Tidningen Arbetarbladet Kristian Ekenberg recenserar idag boken "Monsterbiff till middag - fusket och snusket med vårt älskade kött", och jag tycker detta citat från recensionen på ett alldeles fantastiskt sätt gestaltar landet Lagom och dess imponerande förmåga att bygga upp skyddsvallar mot den obehagliga känslan av att behöva ta ansvar för sina egna handlingar:
"Med stor kunskap och passion har de slängt sig in i den otrevliga industrin bakom köttslamsorna på våra lunchtallrikar. De konstaterar att medan det mesta i samhället har blivit dyrare de senaste decennierna, är köttet en av få produkter som har blivit billigare. Men till vilket pris?

Initialt är de noga med att understryka att boken inte är en kritik mot köttätande, utan en granskning av en industri som under prispress har slaktat moral och djurhänsyn. Som köttätare stänger jag alltid av veganernas tröttsamma övertalningsförsök, och är därför tacksam att vinkeln på boken är det dåliga köttet och inte kött över huvud taget. "
Billigt och dåligt kött och otrevliga köttslamsor - ja!

En insikt om att all storskalig köttkonsumtion oundvikligen leder till plågade djur, billigt och dåligt kött och otrevliga köttslamsor - [håller för öronen med båda händerna och nynnar högt för att inte höra]

4 februari 2010

SVT:s reaktion på upprördheten kring "marsvinsmåltiden"

I ett inspelat avsnitt av SVT-programmet "Landet brunsås" tillagar och äter Erik Haag ett marsvin - ett marsvin som inför programmet köptes via Blocket. Marsvinet avlivades genom att man bröt nacken på djuret.

Johan Beck-Friis, informationschef på Sveriges Veterinärförbund, menar att slakten är ett brott mot djurskyddslagen och efter starka reaktioner har SVT bestämt sig för att inte visa "marsvinsmåltiden".

Lotta Lundgren, redaktör och en av programledarna för "Landet brunsås", beklagar i SvD SVT:s beslut och motiverar inslaget så här:

"- Vi hoppades att människor skulle börja prata med varandra om varför det blir publikt ramaskri om någon äter ett sällskapsdjur."

Djur är inte mat, och att äta ett djur för att skapa en diskussion kring det faktum att vi äter vissa djur men inte andra gör bara det hela till vad man i tennis skulle kalla ett dubbelfel (även om det naturligtvis egentligen är lika makabert att äta marsvin som det är att äta kyckling).

På djurensratt.se har vi lagt upp en text för den som vill protestera till SVT angående denna eventuellt olagliga marsvinsmåltid. Flera personer som skrivit till programmets producent har fått mailet nedan till svar. Det återstår att se om SVT har det torrt om fötterna rörande eventuella brott mot djurskyddslagen.

"Sätt dig in i situationen innan du skriver mail.
Du har inte sett programmet. Det har nämligen inte sänts.

Pinsamt.
Ha lite mer på fötter innan du skriver nästa mail.

Karin af Klintberg
Producent
Sveriges Television
Kulturredaktionen/ Samhälle"

FN-rapporter och veganpropaganda

Den 29 november 2006 släppte FOA, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, sin rapport Livestock's Long Shadow - Environmental Issues and Options. I denna rapport fastslår man bland annat att 18 procent av utsläppen av växthusgaser kommer härstammar från den globala köttproduktionen:
"[...] the livestock sector has assumed an often unrecognized role in global warming. Using a methodology that considered the entire commodity chain, FAO estimated that livestock are responsible for 18 percent of greenhouse gas emissions, a bigger share than that of transport. It accounts for nine percent of anthropogenic carbon dioxide emissions, most of it due to expansion of pastures and arable land for feed crops. It generates even bigger shares of emissions of other gases with greater potential to warm the atmosphere: as much as 37 percent of anthropogenic methane, mostly from enteric fermentation by ruminants, and 65 percent of anthropogenic nitrous oxide, mostly from manure."
Anledningen till att jag drar upp detta denna förmiddag är att jag nu på morgonen sprang på dessa rader från LRF Värmland, som en del i rapporten från årsmötet i Vike:
"Kornas metangaspruttande tyckte man att LRF centralt skulle ifrågasätta hårdare, att 17% av våra växthusgaser kommer från korna är ren veganpropaganda, åk till vilken miljonstad som helst i världen där solen aldrig lyser från en klarblå himmel, det ger perspektiv. Vi är inget problem utan vi är en tillgång för försörjning av mat och förnyelsebar energi."
Jag vill med detta inte hacka på LRF Värmland eller deras medlemmar i Vike på något särskilt sätt, utan tänker bara konstatera att det inte krävs mycket för att något ska bli veganpropaganda. Inte ens en rapport från ett FN-organ ligger säkert till så länge slutsatserna ifrågasätter något vi vill hålla fast vid. Samt naturligtvis att a) även det vi inte ser kan vara lika farligt som det som vi kan se och b) FN-rapporten konsterar också att det är inom köttproduktionen som störst möjligheter till förbättringar finns. Kanske är det detta LRF i Vika ska ta fasta på, då blir man en del av lösningen och inte en del av problemet (som man förvisso redan konstaterat att man inte är, men ändå).

3 februari 2010

Tomas Tengby om krig och dödande av djur

Tydligen har en Peter Kerekes gjort en dokumentär som heter "Cooking history", som gestaltar världshistoriens krig ur kockarnas perspektiv - och här kan man pausa i ett par sekunder och fråga sig varifrån man får idén att göra en sådan dokumentär. Detta frågar sig även Tomas Tengby, som recenserar denna dokumentär i GT/Expressen.

Det är dock intressant vad Tomas Tengby skriver om de djur som blir till mat i filmen. Jag är inte helt säker på vad han egentligen menar med att detta är en av de bästa gestaltningarna av krig som han har sett, och att det är vatten på veganerns kvan förstår jag inte riktigt heller. Men det låter ju intressant:

"Vad säger då dessa historier?
Döda eller dödas. Äta eller ätas.
Och det är lättare att hitta likheter än skillnader mellan krigande folk.

Allra mest påträngande är de djur som dödas och slaktas framför kameran.
Det biter så mycket mer än alla krig det handlar om.
Det är en av de bästa gestaltningarna av krig som jag sett.
Dessutom är det vatten på veganernas kvarn."

Dokumentären "Cooking history" visas på Göteborgs filmfestival (eller Göteborg International Film Festival) nu på lördag och söndag.

Food Inc. - en film om vår matproduktion men ändå ingen film för vegetarianer

Food Inc. är ännu en film om vår matproduktion, eller i detta fall matindustrin i USA. Och det ska sägas direkt: den som blundar och tar en tugga till hellre än att försöka ta konsekvenserna av sin kunskap om sakernas tillstånd, den ska nog inte se den här filmen. Samtidigt behöver man inte vara rädd för att bli påtvingad oändliga rader av bilder från slakterier. Nej, det är snarare i den genuina berättelsen, från snabbmatskedjornas födelse till dagens oheliga politiska allianser som sprängkraften i Food Inc finns.

Den bärande idén bakom Food Inc är att de monopol som byggs upp av stora företag också leder till andra problem för konsumenterna. Men de stora företagen är inte ensamma om att styra produktionen dit de vill. De har också, både genom ren lobbying och genom att vara gigantiska arbetsgivare, stöd av den amerikanska staten genom stora subventioner.

Följaktligen är kött billigare än grönsaker och skräpmat billigare än bra mat. Inte för att det är bra för medborgarna, utan för att det är bra för företagen. Mat som gör oss sjuka är helt enkelt billig och lättillgänglig.

Ändå är det här ingen film för vegetarianen. På de ekologiska lantbruken som utmålas som lösningen på problemen är djuren produkter precis som i den vanliga uppfödningen. Om än med mindre gifter i kroppen och med mer gräs under klövarna.

Recensent: Mikael Mildén - mikael.milden@djurensratt.se

2 februari 2010

Om en stoppad fotoutställning i dagens Studio Ett

Djurens Rätt tipsar om att plugga in hörlurarna och lyssna på Studio Ett kl. 16.30 i eftermiddag. Utställningen "Walls of Glass" var planerad att visas på biblioteket på Ålidhemsskolan i Umeå, men så blev inte fallet. Från sr.se:
"När fotoutställningen "Walls of Glass" med foton från ett slakteri skulle visas i Umeå stoppades den. Fotografen Erik Lindegren har tidigare visat bilderna runt om i Sverige, bilder som skildrar grisar och kor som väntar på slakt och som slaktas. Men i Umeå ansåg ansvariga chefer på biblioteket och skolan att det kunde bli för upprörande för barn."
Samma dag som utställningen skulle ha premiär serverades blodpudding på Ålidhemsskolan. För att låna ett resonemang från Djurens Rätt Umeå på Facebook - det går bra att ge blodpudding till eleverna i matsalen, men det går inte bra att låta dem se var blodpuddingen kommer från.

Utställningen "Walls of Glass" är resultatet av att fotografen Erik Lindegren har fått unikt tillträde till ett svenskt slakteri och tagit bilder med djup, skärpa och detaljer. Utställningens namn anspelar på Linda McCartneys ord: "If slaughter houses had walls of glass, the whole world would be vegetarian". Det är bilder från transport till matbord, från det levande djuret till slutprodukten. Utställningen är framtagen och visas genom ett samarbete mellan Erik Lindegren och Djurens Rätt.

Utställningen finns även på webben: http://www.wallsofglass.se/