Vi behöver alla en klapp på magen ibland

"Vi behöver alla en klapp på magen ibland."

Ibland när livet är tungt så hjälper det med en ordentlig klapp på magen. Så även för denna kalv som finns på ett djurhem i Tyskland. 2 minuter och 45 sekunder av ren harmoni.

Vem ska rädda mjölkindustrin - och varför?

"Vem ska rädda mjölkindustrin - och varför?"

Just nu talas det om en mjölkkris. Igår hölls ett möte i Rosenbad mellan bland annat näringsföreträdare och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Pressmeddelandet från mötet är av det mest kryptiska slaget och uppenbart skrivet i stor hast, men det ser ut att under mötet ha lämnats en öppning för ändringar av betesrätten för kor. Självklart en besvikelse för Djurens Rätt, läs gärna vårt debattinlägg om att istället utöka beteskravet.

Det står klart att mjölkbranschen vill ha såväl ytterligare statliga bidrag som förenklingar i regelverket. I en debatt i Studio Ett säger LRF:s Palle Borgström att problemet med betesreglerna är att de är skrivna så att de ska vara möjliga att kontrollera, och antyder att det inte behövs några kontroller. Vi ska lita på att företagen vill sina råvarors bästa, och hålla oss på avstånd - det finns ju alltid reklamfilmer och besöksgårdar för den som är nyfiken. Denna vädjan om ohämmat förtroende blir inte så lite kantstött av att beteskontrollerna ofta hittar innekor: här, här och här till exempel.

En avvikande åsikt från mjölkbranschen själv kommer från gårdsmejeriet Wapnös vd. Han menar att mjölkföretagen inte behöver någon särbehandling, utan får klara sig som alla andra företag i en marknadsekonomi. Krisen beror på ett överskott på mjölk och ett importstopp från Ryssland. Det bottnar i att mejeribranschen, däribland Arla, till stora delar utgörs av multinationella företag. Han ”tycker det blir konstigt när mjölkbönderna först byggt upp globala företag och sedan menar att det är kris när världsmarknadspriserna går nedåt”. ”Man kan inte bara vara ägare när det går bra på en global marknad och sedan ange sig som lokala”, säger han.

Ofta tas landskapsvården upp som ett argument för att behålla svensk mjölkproduktion. Den blir det förstås inte mycket med utan bete. Är det landskapsvård politikerna vill ha så kan de förslagsvis betala för just landskapsvård. Det går till exempel utmärkt att låta djur beta utan att stjäla deras mjölk. Vilka argument kvarstår för att rädda denna miljövidriga, djurförtryckande och resursineffektiva näring?

Lena Lindström
Etolog, Djurens Rätt

Efter sommarbetet väntar koinstängningen

"Efter sommarbetet väntar koinstängningen."

Denna debattartikel, skriven av Djurens Rätts etolog Lena Lindström, publicerades ursprungligen i tidningen FoodMonitor.se den 14 oktober 2013. Men med tanke på de sedvanligt rosiga artiklarna om "koutsläpp" så här års (som denna i DN) så känns det som läge att lyfta den igen. Debattartikeln publicerades med rubriken "Efter sommarbetet väntar koinstängningen".

Mejeriorganisationerna gör en stor sak av vårens betessläpp. Nu på hösten infaller istället den stora koinstängningen, men tyvärr får inte korna och de andra djuren i mjölkindustrin samma uppmärksamhet då.

Det kan tyckas en aning ironiskt att mjölkindustrin väljer att visa upp djurens glädje över att släppas ut från deras egna anläggningar. Vad vi ser när kor och kvigor bockar, sparkar bakut och galopperar är resultatet av den frustration som uppstår av att knappt ha kunna röra sig alls i runt nio månader i sträck.

Det är den perioden som tar sin början nu. En genomsnittlig ko i mjölkindustrin tillbringar mer än 90 procent av sitt liv inomhus. Närmare hälften, 45 procent, av korna står dessutom fastbundna nästan hela den tiden. De kan inte röra sig mer än ett litet steg fram eller tillbaka. Många gånger kan de inte ens böja sig så de kan klia sig på bakkroppen. Innevistelsen står i slående kontrast till den korta betesperioden. Golven är hårda, av betong som i bästa fall är belagt med ett tunt lager gummi och lite spån på liggplatsen. Det sliter hårt på klövar och leder, inte minst när korna lägger sig ner vilket de gör genom att falla ner på frambenens knän.

En svensk studie från 2011 visade att närmare hälften av korna i lösdriftssystem har problem med klövarna, bland annat på grund av de hårda golven. Istället för färskt gräs matas djuren under innevistelsen med lättsmält och energirikt foder som spannmål och soja. Det maximerar produktionen men är skadligt för matsmältningsorganen och leder till mängder av sjukdomar; trumsjuka, fång och löpmagsomvridning, för att nämna några.

Att korna ska släppas ut på sommaren är ett lagkrav i Sverige sedan 1988. Lagen innebär att nötdjur utom kalvar och tjurar ska få vara ute på bete i minst två månader (upp till fyra månader i södra Sverige) under sommarhalvåret. Men om korna mjölkas, vilket kor i mjölkindustrin tvingas göra cirka tio månader om året, behöver de bara hållas ute sex timmar per dygn. Dessutom kan djuren, efter regeländringar från förra året, hållas inne i flera veckor i sträck även under sommaren.

Så det är ingen lång, sammanhängande semester som de ystra djuren på betessläppen har att se fram emot. Betet är bara en kort paus från ett hårt fabriksliv. Trots att det alltså redan finns stora hål i beteskravet höjs allt fler röster för att det ska bort. Företrädare för de fyra regeringspartierna samt bransch - organisationerna Sveriges Mjölkbönder och Lantbrukarnas Riksförbund har alla fört fram att de tycker att det ska vara frivilligt att släppa ut korna på sommaren. Sverige måste hänga med andra länder, heter det, och inte ha mer djurvänliga och därmed kostsamma regler.

I Djurens Rätts nya rapport Mjölkfabriken belyses situationen för korna, kalvarna och tjurarna i mjölkindustrin. I rapporten beskrivs sidor av mjölkindustrin som sällan kommer upp i ljuset. Som hur djuren avlats till att bli effektiva mjölkproducenter, på bekostnad av hälsa och naturligt beteende. Många kor kan exempelvis inte föda naturligt utan assistans. Kalvarna som måste födas varje år för att hålla produktionen på topp tas bort från kon nästan genast efter födseln, och de får i allmänhet växa upp på mjölkersättning ur hink snarare än mjölk från ett varmt juver. Var femte ko drabbas varje år av juverinflammation. Det är en smärtsam åkomma som ofta leder till antibiotikabehandling, vilket bidrar till utvecklingen av resistenta bakteriestammar, exempelvis MRSA som kan smitta till människor.

Kort sagt är mjölkindustrin en rationaliserad och effektiv bransch, där slutprodukten är billig tack vare subventioner och bidrag och på bekostnad av djurens välmående. Det som framför allt skiljer mjölkindustrin från annan intensiv djurhållning är den aura av djurvänlighet, småskalighet och mysighet som omgärdar den, vilket inte minst visas vid betessläppen och i annan reklam. Ingen vill se en fixerad sugga, men det vilar något idylliskt över lika rörelsebegränsade, fastbundna kor. Komjölksindustrin har varit duktig på marknadsföring.

Bones om mjölk

"Bones om mjölk."

Jag känner mest till Emily Deschanel från tv-serien Bones (som jag nog aldrig sett ett helt avsnitt av, men som är en av dessa serier som alltid verkar gå mest hela tiden). Och här pratar Dr. Temperance "Bones" Brennan, eller Emily Deschanel då, om mjölkproduktionens baksida. Väl värt en titt.

Det här med hästar, lasagne och Findus

"Det här med hästar, lasagne och Findus."

Det har varit lite tyst här ett tag. 2013 har inte riktigt inletts stabilt för min del, på flera olika sätt. Och nu sitter jag här med ytterligare en förkylning… vojne, vojne.

En av de saker som hänt senaste tiden, och som jag följt lite på avstånd är den här skandalen med hästar, Findus och lasagne.

Det finns förstås flera aspekter på detta. Döda hästar kan ha hamnat i lasagnen olagligt, hästar från Rumänien (?) som kanske har behandlats värre än andra (?). Inte så bra förstås. Att innehållsförteckningar inte överensstämmer med verkligheten – inte bra det heller (vilket inte minst vi som väljer, och väljer bort, produkter utifrån innehållsförteckningen är väldigt välbekanta med).

Men jag är rätt övertygad om att en annan aspekt är den att det just handlar om hästar. Det tydliggör vår dubbelmoral över vilka djur vi oreflekterat äter:

Och vilka djur vi inte är lika sugna på att äta:

Bakom detta döljer sig såklart en massa kultur och historia (se t.ex. Nina Lekanders hyfsat nya bok Hästar, män och andra djur). Men det är inte desto mindre väldigt mycket dubbelmoral.

Hur stor del av kritiken som handlar om felmärkning och olagligheter, och hur mycket av upprördheten som grundar sig i att det är just hästar oanade konsumenter tuggat in sig har jag ingen aning om. Men det är säkert en del av båda. Och, som flera av mina kollegor konstaterat på sina Facebook-sidor – den stora skandalen är att vi äter djur, inte att vi äter hästar.

Hur mår maten? – Djurhållning och djurskydd i Sverige

"Hur mår maten? – Djurhållning och djurskydd i Sverige."

Hur mår maten? – Djurhållning och djurskydd i Sverige
Per Jensen
Natur & Kultur, 2012

På baksidan till Per Jensens nya bok Hur mår maten? – Djurhållning och djurskydd i Sverige sägs att de flesta i Sverige får sin huvudsakliga information om hur maten vi äter blir till från "sagor, reklam och propaganda". Och det är förstås sant, men Hur mår maten? följer i en ny tradition av böcker som försöker beskriva hur djurens villkor faktiskt ser ut. Monsterbiff till middag? kom 2010 och Matens pris 2011, två böcker som på lite olika sätt gav värdefulla inblickar i den svenska djurhållningen. Och säkert har den internationella monstersuccén Eating Animals från 2009 varit en bidragande orsak till mycket av detta (Per Jensen har i intervjuer sagt att han inspirerades till sin bok efter att ha läst denna).

Det som skiljer Hur mår maten? från de övriga ovan nämnda böckerna är att Per Jensen är professor i etologi - medan Ylva Esping och Torbjörn Esping (Monsterbiff till middag?) liksom Daniel Öhman och Malin Olofsson (Matens pris) är journalister. Och Jonathan Safran Foer är förstås författare. Detta gör ofrånkomligen att Hur mår maten? får en viss pondus, och en något annorlunda karaktär; han argumenterar förvisso för hur han tycker att saker och ting ska vara men boken fungerar också som ett läroverk för hur djuren som idag blir mat hålls, mår - och just hur vi kan veta hur de mår.

Vi får leva med att "djur kommer att födas upp för slakt så långt in i framtiden som det överhuvudtaget går att överblicka. Vår utmaning är att se till att utvecklingen vrids mot uthålliga och djurvänliga metoder" skriver Per Jensen. Inte direkt muntert kanske. Och inte blir stämningen mycket muntrare av att läsa boken. Det är bättre i Sverige är en återkommande formulering, men efter att ha läst boken är det svårt att hävda att djuren i Sverige har det tipptopp.

Hur mår maten? är en väldigt elegant och utbildande bok som folk verkligen borde läsa – och jo, då tänker jag också på den inbitne djurrättaren som kanske inte köper Per Jensens etiska ställningstagande (mer om dessa senare) men som vill lära sig mer om hur djuren i den svenska livsmedelsproduktionen har det. Kunskap är styrka.

Boken redogör för förutsättningarna för dagens livsmedelsproduktion – etiken, forskningen, lagstiftningen, miljön, aveln och slakten. Och går in mer i detalj på mjölkproduktion, kor och kalvar, grisar, hönor och kycklingar. Per Jensen avfärdar tanken om att dagens djur inte har kvar behov och instinkter från sina förfäder, och att djur som "producerar" är ett tecken på välfärd. Han är väldigt rak om kopplingen mellan mjölk och kött – och delen om stress är väldigt intressant; hur kan vi veta hur djuret mår inuti, och hur prioriterar vi mellan fysisk och psykisk hälsa? Som t.ex.utspelet från branschorganisationens Moderna Ägg för ett tag sedan – där de menade att hönor i bur är mindre sjuka (bättre fysisk hälsa), men där Per Jensen skriver att frigående hönor har större möjlighet till att utföra ett naturligt beteende (bättre psykisk hälsa).

Per Jensens väg framåt (mot något bättre) är egentligen identisk med den som samtliga tidigare nämnda böcker driver; djuren vi äter har det inte bra, och dagens djurhållning är inte uthålligt hållbar. Men att sluta äta dem är inte lösningen. Istället ska vi äta färre av dem, och betala mer – det är bättre gynna det dåliga, och avstå från det sämsta än att bojkotta helt och hållet skriver Per Jensen. Och att välja svenskt förstås. Och köp kött gärna från grannen.

Mina återkommande invändningar mot detta är att a) dagens djurproduktion började med att vi köpte kött från grannen – hundra år senare hamnade vi där vi är idag. Var finns drivkraften till att vi skulle gå tillbaka till hur det var förr? Och b) det är faktiskt enklare att välja en sojakorv än att köpa en köttkorv från Konsum, grillkiosken eller restaurangen och vara säker på att djuret har haft det "bra" (förutsatt att personen i fråga alltså inte ser djurätandet som ett problem i sig). Och om vi inte kan vara säkra, är det då inte mer logiskt att säga nej? (Jo, det är det).

Avslutningsvis, Per Jensens argument för att fortsätta använda djur till mat är två. Att djuren saknar medvetenhet om sin egen död, och att vi utifrån detta förvisso ska göra deras "nu" så bra som vi kan, men det är enligt honom oproblematiskt att avsluta detta "nu" på ett så smärtfritt sätt som möjligt. Hans andra argument handlar om en levande landsbygd ("där djur betar och bönder kan försörja sig") som han inte anser vara förenligt med att vara vegetarian.

Det första argumentet är för mig mer en ursäkt än ett egentligt argument till varför det skulle vara acceptabelt att avsluta ett bra "nu"”. Och det finns knappast någon djurrättsförespråkare som är mot en levande landsbygd. Frågan är väl bara hur vi håller den levande - djurfabriker är knappast lösningen den heller. Kanske är det dags för en konstruktiv diskussion om en levande landbygd som respekterar djurens rättigheter, istället för en levande landsbygd som existerar på bekostnad av många.

Debatt om beteskravet

"Kornas lyckliga tid på bete krymper."

Vi skrev häromdagen om SvD:s artikelserie om heliga kor. Och i samma tidning - och på samma ämne - publicerar idag ett flertal veterinärer och veterinärstudenter en debattartikel om uppluckringen av beteskravet:

"Under den här tiden på året besöker 120 000 människor olika gårdar i Sverige för att se när korna släpps på bete. Men konsumenterna är lyckligt ovetande om att djuren kan stå instängda igen om några veckor. I maj i år ändrade nämligen Jordbruksverket en av svensk djurskyddslagstiftnings signum: den att kor ska beta om sommaren. Uppluckringen av beteskravet är gjort helt i enlighet med Svensk Mjölks önskemål."

Och apropå att besöka mjölkgårdar så skrev Anna Veslander Gisslén igår att intressant blogginlägg om det här med att skolklasser skickas iväg för att besöka en Arla-gård. Ni vet hur Djurens Rätt ibland anklagas för att rikta sig till barn?

"Alla barn får också ett eget Arlaglas att ta med hem". 

Det kanske är läge att tona ner den kritiken?

Läs också vår inställning till Jordbruksverkets nya förslag om utevistelse för kor.

Okritisk mjölkromantik i SvD

”Mjölkromantik utan ifrågasättande = inte världsbäst journalistik.”

Läste igår artikeln Mjölk - en del av det moderna projektet i SvD, blev lite smått upprörd en stund. Hann dock inte skriva något blogginlägg om det igår (vilket vi nog får konstatera var bra, så här i efterhand). Den ingår som i SvD:s artikelserie ”Heliga kor”. Del 1 handlade om ”kosläppet”som en ny helgdag, del 2 är denna och del 3 om ”köttrenden”.

Artikeln om mjölk är en text som man först inte förstår är en vanlig tidningsartikel. Man förväntar sig hitta en  ”Hela denna sida är reklam från Svensk Mjölk”-text allra överst. Maja Nordström på Mjölkfrämjandet får konstatera att ”tre av fyra svenskar tycker mjölk är gott” och lite senare understryker Agneta Schultzberg, veterinär och chef för djurvälfärd på Svensk Mjölk att ”Sverige har den bästa djurskyddslagstiftningen i världen”. Så, då var dessa två faktum redan spikade.

En ko ”ger” idag 8 000 liter mjölk per år, 6 000 lite mer per år än för 100 år sedan. Hur har denna enorma ökning på bara 100 år (vilket känns som något värt att ifrågasätta bara det) påverkat kon? Inget svar på den frågan. Mer än att det beror på ”effektiv avel, bättre skötsel och bättre foder”. I avrundningen till artikeln får vi veta att ”en ko kan leva i ungefär 15 år, men en mjölkko får i genomsnitt leva i fem år innan den slaktas och blir till kött”? Att den bara får leva i fem år, kan det ha något med ökningen från 2000 liter mjölk per år till 8 000? Och är det i så fall bra eller dåligt? 

För Svensk Mjölk – bra. För kon – troligen inte lika mycket bra.

Jaja, jag vet. Det är klart att Djurens Rätt är kritiska. Och det är klart Mia Sjöström får skriva sin artikel precis som hon vill. Det jag stör mig mest på är att det inte finns någon annan röst. Det är mjölk-PR för hela slanten (Laktosintolerans? Nej, det finns inte), och det är ju de facto så att de som berättar om kor och mjölk (Svensk Mjölk) är desamma som tjänar mer pengar ju mer mjölk vi dricker. Det blir en okritisk megafon.

En fråga Mia Sjöström hade kunnat ställa är t.ex. varför Svensk Mjölk, samtidigt som de propagerar genom argumentet att vi har världens bästa djurskyddslag, argumenterar för att korna ska få vara ute mindre? Att kalvar ska få hållas inne ännu längre än idag, att kvigor ska få hållas inne en och en halv månad av de två till fyra månader som beteskravet gäller.

Det Svensk Mjölk argumenterar för är en eftergift åt de stora, moderna mjölkgårdarna som har svårt att ordna bete åt alla djur, och åt ekonomiska och produktionstekniska överväganden. Man skulle kunna tycka att detta hade varit en fråga som hade kunnat ställas.

Tre fel har smugit sig in på den här mjölkpaketsbaksidan - Djurens Rätt hjälper gärna till och rättar till misstagen

"Ju bättre jag har det, desto bättre mjölkar jag"

Den här meningen blev visst lite bakvänd. "Ju mer jag mjölkar, desto sämre har jag det" ska det vara. Forskning visar att ju mer mjölk en ko producerar, desto större är risken att hon drabbas av sjukdomar som kalvningsförlamning och juverinflammation. Det sistnämnda är för övrigt bland de vanligaste orsakerna till att en mjölkko skickas till slakt. Så "ju mer jag mjölkar, desto snabbare dör jag" är också ett alternativ. 

"På sommaren är jag ute mest hela tiden"

Här har orden "mest hela tiden" råkat ersätta "sex timmar per dygn i mellan två och fyra månader". Efter det väntar mellan åtta och tio månader helt utan utevistelse, och i hälften av korna står dessutom fastbundna hela den tiden. Därinne står förresten redan både tjurarna och kalvarna, även när det är sommar. Betesreglerna gäller inte för dem.

"En ko måste först få en kalv för att kunna ge mjölk"

Ooops, här har det blivit riktigt fel! Det låter som att korna frivilligt GER bort någonting, men så är det ju inte. "En ko måste först insemineras och bli dräktig och föda en kalv som genast tas ifrån henne för att vi ska kunna TA hennes, eller rättare sagt den nu moderlösa kalvens, mjölk", skulle det vara.

Det var så lite så, Arla! Vi ser fram emot de nya paketen.

Lena Lindström
Etolog, Djurens Rätt

Ett nytt liv för fyra kalvar

Jag har flera gånger tidigare lagt ut undercoverfilmer från den amerikanska organisationen Mercy for Animals, som blivit en av de ledande organisationerna i världen när det kommer till att avslöja djurindustrins fasansfulla baksida.

Deras senaste film är inspelad i mars 2011, då deras kameror avslöjande "E6 Cattle" - ett företag som "levererar" kalvar till den amerikanska mjölkindustrin:

"E6 Cattle rears calves for use on dairy farms, confining approximately 10,000 calves and subjecting them to lives of prolonged neglect and misery. For over two weeks in March of 2011, an MFA undercover investigator documented the operation's deplorable conditions and brutal mistreatment of animals."

Nackdelen med dessa undercoverfilmer är dock att de, för det mesta, är så hemska och jobbiga att se att 30 sekunder är ungefär allt man klarar av. Sedan orkar man inte mer. Men denna gång har Mercy for Animals gjort två filmer. Den hemska finns att se på http://www.mercyforanimals.org/calves. Den andra visar hur det gick för fyra kalvar som Mercy for Animals lyckades räddade från E6 Cattle.

Filmen om de fyra kalvarnas öde är inte lika jobbig att se. Men det berör precis lika mycket, om inte mer. Vill du i framtiden välja mjölkfritt så finns det massor med djurvänlig mat på http://www.djurensratt.se/portal/page/portal/djurens_ratt/recept

Varför gör de på detta viset?

Svensken äter allt mer kött är rubriken på ett pressmeddelande som kom från Kött och Charkföretagen idag. Totalt ökade konsumtionen av grisar, lamm, kossor och kalvar under 2010 med 3,5 procent, störst var ökningen för konsumtionen av döda grisar med en ökning på 4 procent.

I pressmeddelandet kommenterar Åke Rutegård, VD för Kött och Charföretagen, Djurrättsalliansens "grisskandal" och avslöjande bilder:

"Utvecklingen av den svenska köttmarknaden under 2010 visar att de åtgärder i form av en tredjepartscertifiering av den svenska grisproduktionen som slakterierna krävde efter att grisproduktionen uppmärksammades i november 2009 har varit effektiva och bibehållit ett stort förtroende på marknaden."

Två funderingar kring detta: naturligtvis är det deprimerande läsning, men som vanligt får jag inte det riktigt att gå ihop. Vegetariska produkter blir oomtvistligen fler och fler, samtidigt som köttkonsumtionen ökar. Det verkar inte som att något minskar på bekostnad av något annat, utan det är istället en ständigt ökande konsumtion. Så frågan är om det är fler som konsumerar djur eller om de som gör det konsumerar mer? För djuren som äts upp har det naturligtvis ingen betydelse, men det vore ändå intressant att veta.

Min andra fundering är att detta är "faran" med avslöjanden som det som Djurrättsalliansen för ett tag sedan. Djurrättsrörelsen visar upp något hemskt, branschen får chansen att offentligt säga att man agerar snabbt och kraftfullt och resultatet blir enligt ovan - att vi äter fler istället för färre grisar. Där finns onekligen något att fundera på för de som står på djurens sida. Hur lägger vi upp vårt arbete så att den bransch som gör djur till mat inte får chansen att bli vinnare i den debatt och i det mediautrymme som vi själva skapat?

Perspektiv på en insats för miljön

"It would take more than 350 years of shaving with a disposable [razor] instead of an electric to account for the annual greenhouse gas emissions of a single cow."

Dagens citat lånat från bloggen vegan.com.

Naturlig miljö?

Igår fick jag ett häfte i mitt postfack. "Hållbart jordbruk - vad är det och varför är det viktigt" var titeln, med Europeiska Kommissionen som avsändare

I häftet kan man läsa om vad "hållbart jordbruk" innebär. I begreppet "hållbart djurskydd" ingår djurskydd som kriterierna, och i det "hållbara jordbruket" behandlas djuren på gårdarna väl och de "lever i sin naturliga miljö och får äta det som är naturligt för dem".

Nedan är de tre filmer som Djurens Rätt släppte för ett tag sedan. Som visar en vanlig dag för djur i det svenska lantbruket. Är det detta som menas med "naturlig miljö", eller är det något annat?

Kan man överhuvudtaget prata om "naturlig miljö" när man pratar om dagens djurhållning? Kanske, i vissa fall, skulle jag säga. Men på det stora hela finns det naturligtvis väldigt lite som man skulle kunna se som naturligt i den process som gör djur till mat.

Karlsson på taket, Heather Mills, Djurrättsalliansen och pizza

Semesterreflektion 21. Stora nyheter på kändis/vego-fronten: Heather Mills har köpt Redwood Wholefood Company.

Redwoods vegoprodukter går att hitta på Goodstore, Astrid och aporna och i välsorterade affärer och hälsokostbutiker.

Jag kan för lite om affärer för att veta exakt varför Heather Mills skulle vilja köpa Redwood, men hoppas detta gör att Redwoods produkter att nå ut till fler världen över.

Semesterreflektion 22. I USA och Storbritannien kryllar det av djurrättsorganisationer. I Sverige finns inte samma mångfald, vilket jag tycker är tråkigt. (Naturligtvis går det inte helt att jämföra, Sverige är aningen mindre i storlek. Men ändå. Mångfald är viktigt, det är bara sekter som inte har en mångfald.)

Så jag gillar verkligen att Djurrättsalliansen finns och att de är aktiva och duktiga. Men jag tyckte denna nyhet som jag läste för ett tag sedan var underlig.

Djurrättsalliansen vill att ett djurförsöksföretag ska avbryta samarbetet med ett annat djurförsöksföretag? Och om det ena djurförsöksföretaget avslutar samarbetet med det andra kommer man att sluta protestera mot det först nämnda djurförsöksföretaget?

Underligt. Och det framstår onekligen som man tycker att problemet med det ena djurförsöksföretaget är att de råkar samarbeta med ett annat.

Hoppas det var tidningen som klantade till rapporteringen.

Semesterreflektion 23. Trevlig läsning i SSU:s tidning Tvärdrag: "SSU är en organisation som ska upp mot djurförtryck och storköttkonsumtionen".

Blir intressant att se vad reaktionerna blir på det inlägget.

Semesterreflektion 24. På samma sätt som det i Amerika och England finns en mångfald av organisationer, finns det också en mångfald av litteratur om djurrätt och vego. Inte så i Sverige. Därför är nyheten att Vegankrubbs-Björn tänker skriva en bok spännande.

Det ser vi fram emot.

Semesterreflektion 25. En av mina största irritationsmoment på vegomatsområdet är det här med pizza. Att Vegetariana, som den oftast heter, vanligtvis är så långt fantasin sträcker sig. Oerhört irriterande, samtidigt som det finns tvåhundrafemtiotolv varianter med skinka och andra döda djur.

För det första, en vegetarisk pizza måste inte heta Vegetariana. Det finns inga pizzor som heter Skinka, Kötta eller Räka vad jag vet.

För det andra, pizzor utan djur går att göra roligare än den vanliga Vegetariana-varianten. Det finns lysande undantag, så som Old Corner i Göteborg och på Algarve i Malmö. Och pizzerior som tänkt lite längre - så som pizzeria NiVå på Lilla Nygatan i Gamla stan i Stockholm där man kan få quornfärs på alla pizzor.

Finns såklart fler undantag, men överlag är det ohyggligt fantasilöst. Och jodå, jag är medveten om att quorn inte är veganskt - men det är ändå ett tecken på att någon pizzabagare tänkt lite längre.

Semesterreflektion 26. Visste ni att man blev snygg av motion och komjölk? Gick att läsa på ett mjölkpaket jag nyligen lade ögonen på.

Jösses.

Semesterreflektion 27. Det här med semester är inte så dumt. Men inläggen blir mindre tätt än vad jag från början tänkt mig. Ber om ursäkt för det.

Semesterreflektion 28. Jag har alltid haft särskilda känslor för kor och elefanter. Det är djur som känns lugna och sympatiska, med en sorts inre kunskap om livet.

Och det har alltid varit lite extra med just elefanter, och jag kan verkligen inte förstå hur man kan släpa runt på dessa imponerande djur på svenska sommarvägar. Allt djurutnyttjande är svårt att förstå, men delar av det är svårare att förstå än annat.

Och det är kanske på grund av detta jag blev så j-a förbannad över den film som PETA precis släppt, som visar hur anställda på cirkusen Ringling Bros misshandlar elefanter - se filmen hos Aftonbladet och läs mer på http://www.ringlingbeatsanimals.com/. Förbannelse över dem.

Men allt är som vanligt bättre i Sverige, eller hur?

Semesterreflektion 29. Jag har sagt det förr och jag säger det igen – jag ska aldrig mer klaga på vegoutbudet i Stockholm. När man semestrar på mindre orter så inser jag varje gång hur lyckligt lottad man är som vegan eller vegetarian i storstäder som Stockholm, Göteborg eller Malmö.

Semesterreflektion 30. Bloggen Vegofamiljen skrev för ett tag sedan om det här med barn och godis med döda djur i. Vilket blev aktuellt i min värld häromdagen.

Jag och lillgrabben (2,5 år) var häromdagen på föreställningen Karlsson på taket. Teater ute i det fria, trevligt. Vid ett tillfälle slänger dock Karlsson ut Kuckelimuck-medicin till publiken, Kuckelimuck-medicin i form av geléhallon. Röda, glittrande och fina. Och innehållandes döda grisar.

Och naturligtvis faller en droppe Kuckelimuck-medicin ner i lillgrabbens knä.

Vad göra? Försöka trolla bort uppmärksamheten från den lilla röda läskande sak som ligger i knät och som alla andra jublar över – med troligt resultat att lillgrabben börjar störtgråta över denna ohyggliga orättvisa som hans far utsätter honom för. Eller inse slaget förlorat och tyst förbanna den djurförtryckande världen i allmänhet och Karlsson på taket i synnerhet?

Det är inte lätt alla gånger.

Böcker inför en sommar i hängmattan

Trots att jag är en person som får panik om jag måste vänta på tunnelbanan i mer än fyra minuter utan att ha något att läsa medan jag väntar, så läser jag förvånansvärt lite böcker som rör djur, djurrätt och vego. Sedan något decennium ockuperar djurrättstankar mitt sinne större delen av dygnet, så jag tycker för det mesta om att läsa böcker som har med något helt annat att göra, för att rensa skallen.

Men ibland händer det, och nu har det hänt två gånger den senaste månaden.

Ninna, ninna, ninnana, ninanana… Välkommen till dagens boktips!

I kommentarerna till ett inlägg för ett par veckor sedan diskuterades begreppet "knuff i ryggen". En som kommenterade tyckte detta var ett olämpligt sätt att uttrycka sig på, medan jag tycker det är ett ganska bra sätt att uttrycka sig på. Vi behöver alla en knuff i ryggen ibland – som när någon manar på oss att sticka ut och jogga, eller börja med något vi skjutit upp allt för länge.

Är du vegetarian och behöver en knuff i ryggen för att ta staget till att bli vegan? Då är The Face on Your Plate: The Truth About Food av Jeffrey Moussaieff Masson (W.W. Norton&Co, 2009) boken för dig. Det är en tämligen lättläst bok, där Moussaieff Masson med utgångspunkt från sitt eget liv och sina egna erfarenheter argumenterar för varför veganism borde vara en självklarhet för alla djurvänner. Inte vegetariskt, utan veganskt. För miljön, för hälsan och inte minst för hönorna, korna – och bina. I boken finns ett läsvärt kapitel om fiskar, vilket inte är så vanligt, och ett intressant kapitel (mitt favoritkapitel i boken) om varför vi förnekar det vi alla egentligen vet – att djur dödas och plågas för att bli människomat. Boken avslutas med att författaren rekommenderar en mängd böcker och webbplatser för vidare läsning och engagemang.

Inget direkt revolutionerande nytt, men en bra sammanställning över argumenten, berättade på ett lättförståligt och personligt sätt. Och jag skulle nog rekommendera den mer för vegetarianen som klurar på det här med att bli vegan, snarare än köttätaren som vill få en första inblick i det här med djurrätt och vego.

Härom veckan dök det upp ett mail i min inkorg, om boken The Vegan Monologues av Ben Shaberman (Apprentice House, 2009). Jag tyckte att boken hade en tilltalande titel, beskrevs spännande ("The Vegan Monologues" collects Shaberman's essays in a first book that will put a smile on the faces of tofu-huggers and meat-eaters alike. From social absurdities to his own foibles, Shaberman balances reflections on life as a vegan with, well, just life.) och hade en grymt snygg framsida. Så jag slog till.

Tyvärr är boken, som är Ben Shabermans samlade krönikor från bland annat tidningarna VegNews och Vegetarian Times, inte lika kul som omslaget (vars uppkomst beskrivs i krönikan "Save me, Vegans!"). Det är egentligen bara halva boken som faktiskt handlar om djur och veganism. Resten handlar om gräshoppor som parar sig, gräsklippning, Pink Floyd, yoga och en del annat. Inte så kul tyckte jag. Boken är dessutom väldigt tunn (två-tre timmar, sen är man klar) och tråkigt layoutad inuti.

Men första halvan – ”The Vegan Essays” – har sina poänger. Han skriver bl.a. om flickvännens katt som fick honom att ta steget till att bli vegan, att man kan påverka mer genom att inte försöka påverka och lämnar tips och råd för hur man blir kompis med en vegetarian. Och ibland lite mer underhållande: som när han äter kinamat i 30 dagar i streck, att vegetarianism är ett bra sätt om man vill träffa kvinnor och att tofu för en vegan är som silvertejp för en som meckar – och att tofu också smakar som silvertejp om den inte tillagas rätt. Vilket ju är helt sant.

Ben Shaberman verkar vara en hygglig prick med sunda värderingar och jag ville verkligen gilla ”The Vegan Monologues”. Men den är bara stundom underhållande, inte mer än så. Rackarns snygg i bokhyllan är den dock, om man ställer den med framsidan utåt.

En helt vanlig dag

Bakom reklamen finns en riktigt smutsig verklighet. En verklighet vi, trots löften om motsatsen, sällan får se. Djurens Rätt kan med tre filmer nu visa en helt vanlig dag för svenska kycklingar, grisar, kor och kalvar.

Sagt i veckan - vecka 25

"Det tror jag inte, jag tror det är Astrid Lindgren som tvingar honom".

En lantbrukare får en fråga i SVT:s Mittnytt (efter 1.40 i inslaget) om kor vill vara ute.

Journalisten Elisbeth Höglund i en krönika i Expressen, med anledningen av att många mjölkbönder vill hålla korna inne året om.

"Jag trodde det var ett skämt när jag hörde det först. Men kossor släpper ut en slags växthusgas och är en extrem miljöbov. Jag menar inte att alla ska bli vegetarianer men det finns forskning som visar att vi borde sänka köttkonsumtionen till en tredjedel."

Grön Ungdoms språkrör Jacop Dalunde på besök i Finspång, citerad i Folkbladet.

"I've certainly seen people swat flies, and used to do it myself as a child. But it's even more disappointing to see someone delight in the act, while surrounded by approving cheers."

Bloggaren Doris Lin kommenterar videon där president Obama dödar en fluga i direktsändning, vilket uppskattas av personerna runt omkring (se filmen här).

"Yes!"

Min chef Lise-Lott efter att ha ringt och kollat med Göteborgs kex varför de klämt in mjölkprodukter i sina Fridas Havre- & Himmelrike-kex. Och fått svaret att de gjort om receptet och tagit bort mjölkprodukterna i senare varianter av kexen.

"Om en bonde inte anser sig ha råd att ha sina kor på bete ska han omedelbart sluta som mjölkbonde och ägna sig åt spannmålsodling eller hugga i skogen istället."

Kossors rätt att gå ute ifrågasätts

Svenska mjölkkor har laglig rätt till bete varje sommar. Det står i den svenska djurskyddslagen, den som är bäst i världen ni vet. Och säg det mjölkpaket - eller den reklamfilm som på något sätt berör mjölk - som inte visar upp nöjda kor i gröngräset (alternativt hängandes på någons axlar, i vad som kan vara en av de mer absurda reklamfilmerna någonsin...).

De betande korna är helt enkelt a och o för hur folk "ser på mjölk- och nötköttsproduktionen", som Svenskt Sigill uttryckt det en gång i tiden. Och just ja, vi måste ju dricka mjölk för att hålla landskapen öppna, jag höll på att glömma det.

Men nu ifrågasätts kornas rätt att gå ute. Av mejeriernas branschorganisation Svensk Mjölk och intresseföreningen Sveriges Mjölkbönder. Man tycker att mjölkbönder som satsat på "hypermodern, rymlig inomhusmiljö" borde slippa kravet. Att betesdriften har betydelse för kornas hälsa och välbefinnande blir då mindre relevant (när det finns pengar att tjäna).

Ordföranden för Sveriges Mjölkbönder, Per Andersson, är tämligen konkret ("Vi har inte råd att ha dem ute", säger han i en annan intervju) när han pratar med SR Ekot:

– Om det regnar så blir det smutsigt och om det är soligt så blir det varmt och man tappar ganska mycket produktion då.

Men kor är ju djur som är gjorda för att gå ute på bete?

– Ja, fast de här korna är avlade för att producera mycket mjölk och då är det väldigt viktigt att de näringsförsörjs ordentligt.

Veckans bevingade ord - vecka sexton

"Att klargöra huruvida passiv cigarettrökning påverkar ryggmärgens reflexkretsar."

Visst vill man tro att de djurförsök som utförs i Sverige görs för att rädda världen, bota cancer och leta svar på livets mysterier? Inte för att detta i sig gör det mer ok, men det är ju det man vill tro. Och något jag tror att de flesta tror. Men så långt ifrån fallet.

I Linköping skärs hälsenan av på råttors bakben. Två dagar därefter hängs råttan upp i svansen så att den bara kan stödja mot burgolvet med framben och framkropp. Så ska den hänga tills den dödas efter 14 dagar. Försöken görs för att studera läkning av senor.

I Lund används 600 möss i försök vid Lunds universitet. Syftet med försöken är det som är veckans bevingade ord överst i detta inlägg: "att klargöra huruvida passiv cigarettrökning påverkar ryggmärgens reflexkretsar". Trots all kunskap som finns om rökningens skadliga effekter för hälsan fortsätter djurförsöken.

I Göteborg vill man undersöka impulsivt beteende, och det gör en djurförsökare vid Göteborgs universitet genom att göra 1 200 råttor törstiga och sedan utsätta dem för elektriska stötar när de försöker dricka.

Och i Stockholm gör man grundforskning om mitokondrier (en typ av organeller i en cell) genom att tvinga genmanipulerade möss att springa på löpband och ge dem elektriska stötar om de inte vill springa.

Trots att jag mycket väl vet att det är så här det ser ut blir jag ändå lika upprörd varje gång jag tar del av informationen. Blir du lika upprörd som jag föreslår jag att du går till www.djurensratt.se/djurforsok och protesterar. Och därefter skickar länken vidare till alla du känner. Ok?

Trevlig helg!

PS1. Mira i "Tillbaka till vintergatan" på Bolibompa sa precis att hon inte ville äta nedmalen ko. Respekt.

PS2. Fick precis den tjockaste och största bilagan i DN som jag nånsin har fått, och tänkte att vad är det för j-a företag som skickar ut så här mycket reklam. Och såg sen att det var Naturskyddsföreningen...

PS3. Det är bekräftat. Ritter Sport Peppermint är inte längre vegansk. Stor sorg. A. Gabriele Kugler på Ritters kundtjänst låter hälsa att Ritters Marzipan, Fine Extra Dark Chocolate och Dark Chocolate fortfarande är djurvänlig och lämplig för veganer. Och bloggen Veganvrak har hittat nytt med chocklad och mint. Men ändå, stor sorg.

PS4. Rikskriminalpolisen utesluter att "kycklingglaset" rör sig om ett samordnat attentat. Så debattörer som förfasats över djurrättsaktivisternas metoder eller funderat över vad aktionen haft för syfte får börja formulera nya texter.

PS5. Sojaodlingarna, som i huvudsak finns för att världens industrijordbruk skriker efter soja för att fodra sina djur, i Amazonas har ansetts vara det mest akuta hotet mot världens största regnskog. Men så är inte fallet rapporterade Reuters häromdagen. Intressant.

PS6. Måste erkänna att det svänger en del om hiphop-duon Lorentz & M.Sakarias. Men det svänger inte att de fjantar runt i päls. Och inte heller att de inte svarar på mail i frågan.

PS7. Idag står ett Globen-besök på programmet, SM-final i innebandy. Heja Warberg.

Obamas hund, katten Dante, Sarah Brown och livsmedelsindustrin ur grisens perspektiv

Att presidentfamiljen Obama hade tänkt skaffa en hund har inte gått spårlöst förbi. Många hoppades att de skulle adoptera en hemlös hund. Men så blev inte fallet då "First Dog" Bo köptes från en uppfödare.

I England är det katten Dante som hamnat i media, i egenskap av att vara "Britain's first vegetarian cat who refuses to eat meat or fish" enligt tidningen The Daily Mail.

Vi stannar kvar i Storbritannien och i tidningen The Daily Mail för nyheten att Sarah Brown, gift med premiärminister Gordon Brown, nobbade både ank- och gåslever och kalvkött under NATO-mötet i Frankrike tidigare i april. En källa säger till tidningen: "It is true that Sarah left the veal or foie gras on her plate at Strasbourg".

Tidskriften TIME skriver om Indien och den klimatpåverkan som landets kor, får och getter innebär: "By burping, belching and excreting copious amounts of methane — a greenhouse gas that traps 20 times more heat than carbon dioxide — India's livestock of roughly 485 million (including sheep and goats) contribute more to global warming than the vehicles they obstruct." Tyvärr känns de förslag till lösningar som presenteras i artikeln som all annat än hoppfulla.

Och avslutningsvis skriver Kristianstadsbladet om en onekligen uppseendeväckande utställning på Gamla smedjan i Hovby. Missa inte bilderna.