I dagens Norrköpings Tidningar skriver signaturen Louise Carlsson att hon slåss för djurens rätt, men mot Djurens Rätt. Detta därför att Djurens Rätt släpper ut minkar och häller färg på folk som går runt i päls. Vilket hon tycker är fel sätt att jobba på, och hon föreslår att Djurens Rätt borde lägga tid på ett lagförslag mot minkfarmer.
Det korta svaret vore naturligtvis att återigen upprepa att arbetet med ett lagförslag mot minkfarmer är det som upptagit stora delar av organistionens kraft och tid under senare år, och att Djurens Rätt inte arbetar med olagligheter.
Men att Djurens Rätt anklagas för att släppa ut minkar börjar kännas som en surrealistisk rättegångsfilm där anklagelserna är helt tagna ur luften. Lite som Omar Metwally i filmen Rendition, där han i rollen som Anwar El-Ibrahimi anklagas för att vara terrorist och har svårt att försvara sig mot anklagelser som han inte överhuvudtaget känner till. Det är jämförelsevis enkelt att förklara varför man tycker eller gör si eller så, men att försvara sig mot något som är ren fiktion är inte helt lätt alla gånger. Det blir som att slåss mot spöken.
El-Ibrahimi erkänner vid ett tillfälle att han har haft kontakt med terrorister, för att slippa undan fortsatt tortyr. Förutom att vi inte behöver dra jämförelsen så långt - vilka är det egentligen som släpper ut minkar om det inte är Djurens Rätt gör det? Hamnar vi i en situation där Djurens Rätt tvingas erkänna eller finns det andra misstänkta?
En ledtråd skulle kunna vara den grupp som tagit på sig ungefär vartenda utsläpp av minkar någonsin. Jag menar inte att peka finger eller så, men om någon säger att det är de som släpper ut minkar så finns rimligen möjligheten att det faktiskt är de som släpper ut minkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.