Djurskydd är vanligtvis ett kvinnodominerat område, men bland föreläsarna i centrala Stockholm denna dag var sex av sju män och den enda kvinnan som föreläste representerade djurindustrin - Maria Donis från Svensk Fågel.
Och redan tidigt konstaterades att idén om ett gott djurskydd utgår från att allt användande av djur innebär någon form av lidande för djuren, men att det (naturligtvis) ska vara minsta möjliga lidande - vilket för mig (naturligtvis) framstår som märkligt. Att så många människor, som uppenbarligen bryr sig väldigt mycket om djur, accepterar något som har som grundförutsättning att det utsätter djur för lidande har jag svårt att förstå. Varför inte sträcka djurskyddsbegreppet längre än så – till att innefatta att djur ska skyddas från allt lidande?
Men hur som helst: inledde gjorde Martin Wierup, professor på SLU. Han pratade om riskerna med att för mycket fokuseras på enbart etologi. Det är veterinärerna som genom sin veterinärmedicinska utbildning har en helhetssyn på djurhållning menade Wierup. Etologiska behov bedöms som absoluta och prioriterade och att detta ofta hamnar i konflikt med annat.
En kommentar från Djurens Rätts etolog Lena Lindström: ”Det är oroande att det finns en tendens att tona ner vikten av psykiskt välmående och etologi och lyfta fram fysisk hälsa som det centrala. Och att kalla etologi för "en disciplin inom veterinärmedicinen" visar på en viss okunskap. Det är som att kalla psykologi för ”en disciplin inom läkarvetenskapen”, inte som egna ämnen i sin egen rätt”.
Martin Wierup menade också att kliniskt verksamma veterinärer inte får ignorera debatten och lämnade djurskyddsbedömningen åt andra, och refererade då till den ”griskris” vi alla känner till. Detta var något som också Annika Bergman från Sveriges grisföretagare återkom till i den efterföljande diskussionen, och hon frågade var veterinärerna fanns under just denna ”griskrisen” - där hon menade att grisnäringen fick stå själva i stormen. Och nog hade det kunnat vara intressant att hört mer av veterinärernas röst i detta – även utifrån perspektivet om vilket ansvar de som kår hade för de bilder vi kunde se.
Därefter pratade veterinärer Per Michanek, om djurskyddet i praktiken. Föredragets ämne var de brister som han menar råder då många djurhållare håller djuren bra men begränsas av onödigt strukturerade föreskrifter. Han lyfte exemplet på hur man som veterinär ska hantera en situation där djuren mår dåligt men föreskrifterna uppfylls, jämfört en situation där djuren mår bra med föreskrifterna inte är uppfyllda. Johan Beck-Friis från Svenska Veterinärförbundet kommenterade detta i den efterföljande diskussionen, och kände inte igen bilden av veterinärer som ”paragrafryttare”.
Djurens Rätts Lena Lindström igen: ”Det är oroande att så många från både industrin och veterinärkåren var rörande eniga om att det behövs mindre tumstockar och mer "djurbaserade mått". Alla kan vi vara eniga om att det viktiga är hur djuren mår. Några centimeter hit eller dit i takhöjden är inte det mest relevanta. Men det finns en väldigt stor fara i att helt gå över till "djurbaserade mått” - en gris som inte får böka blir uttråkad, frustrerad, apatisk och sover 19 timmar om dygnet (det normala skulle vara 8 timmar). Hur ska en inspektör som är i stallet en halvtimme kunna se på grisen att den inte mår bra?”
Lennart Sjöland, länsveterinärer i Skåne, redogjorde för omställningen under de senaste 22 månaderna - då djurtillsynen flyttades från kommunal nivå till länsstyrelsen – men menade att processen varit allt annat än smärtfri. Och han menade att anmälningsgraden ökat markant i och med att frågan om vilka som ansvarar för djurskyddstillsynen blivit mer väl känt hos allmänheten.
Maria Donis från Svensk Fågel pratade om att svenska kycklingar har det bäst i världen i ett föredrag som jag inte riktigt förstod syftet med (förutom som reklam för branschorganisatioen svensk Fågel). Och Leif Dennerberg, chefsveterinär på Jordbruksverket, avslutade föredragshållandet med att blicka framåt mot nya strategier för djurskyddet i ett föredrag som jag som lekman på område hade lite smått att hänga med i.
Sören Persson, strateg från LRF, pratade om hur den svenska konsumtionsmarknaden har ökat men att produktionen inte har ökat på samma sätt – den svenska djurnäringen inte tagit tillvara på möjligheterna. Och han menade att det idag finns en ”röd marknad” där det är priserna som konkurrerar, och en ”blå marknad” där andra värden ingår. Jag förstod aldrig vad det röda och det blå kom från, men jag tyckte det var ett intressant resonemang.
Som jag ser det ska inga djur ätas, men det man hör från djurnäringen är vanligtvis att vi inte kan konkurrera mot utländska aktörer rent prismässigt – på vad Sören Persson skulle kalla den röda marknaden. Men borde då inte lösningen vara att bli bättre på den blå, istället för att prata om att sänka de svenska djurskyddskraven, så som vice ordförande för LRF i Dalarna gjorde för ett tag sedan.
Torbjörn Esping (vars bok ”Monsterbiff till middag?” för övrigt är på väg ut i handeln i inbunden version) efterfrågade just en större fokus på att sälja djurskydd, att konsumenten ska kunna äta kött med gott samvete. Och han föreslog att man istället för ”ekologiskt kött” borde kunna marknadsföra ”etologiskt kött.”
Idag läggs ansvaret på konsumenten att välja bättre produkter till ett högre pris, men viljan att marknadsföra djurvälfärden (som en del i den blå marknaden) är inte imponerande. Djurskyddet borde spela roll inte bara så länge djuret är i livet utan även därefter. Och det kan inte vara enbart konsumentens ansvar att styra denna utveckling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.