Marius har gjort debatten om djurparker mer konkret än någonsin

"Marius har gjort debatten om djurparker mer konkret än någonsin."

Historien om giraffen Marius (och Marius II) är det nog ingen som har missat. För mig är det en historia med många bottnar, och är det något som Marius död har fört med sig så är det åtminstone att diskussionen om djurparker har blivit betydligt mer konkret än tidigare. Jag tänkte använda två mediaröster för att gestalta detta.

Men först, min korta reflektion om det här med Marius.

Och den första och spontana känslan är svårigheten att förstå upprördheten. Över att ett djur dödas på en djurpark samtidigt som djur på djurparker dödas hela tiden, och en väldig massa mer djur dödas för att bli mat hela tiden. Varför reagerar vi så över Marius? Varför kräver vi att ledningen för Köpenhamn Zoo ska avgå när vi inte ställer samma krav mot andra djurparker, och alla andra som leder verksamheter som gör om djur till underhållning, mat, kläder eller försöksobjekt?

Men sedan kommer nästa spontana känsla om att det är fullt naturligt att reagera över det som finns rakt framför oss. Vad är det för människa som ser något framför ögonen, men vänder andra kinden till och kallt konstaterar att det faktiskt finns värre saker att uppröras över? Som inser dubbelmoralen jag beskrev ovan, men väldigt att inte beröras?

Och bara där har vi ju redan gått varvet runt av känslor som skapas där enskilda djuröden hamnar i medias fokus, som Marius eller noshörningen Nelson för en massa år sedan.

Sen har vi då synen på djurparken som jag inledde med, där debatten om Nelson gjort att diskussionen blivit mer konkret än någonsin, och vi kan gestalta det med hjälp av Susanna Birgersson i DN och författaren Lisa Gålmark.

Först Lisa Gålmark, ett bekant namn i djurrättskretsar, som på Aftonbladet Debatt den 12 februari beskriver det som hände som en ”fascistoid” och ”pervers” handling, där djurparken i ena stunden klappar djurungen och drar ”penganytta av dess svaghet”, för att i andra stunden ”ta dess liv och skända dess kropp”.

Djurparken är makthavaren, med ansvaret för de själar som finns där inne. Där djuret har rätt till sitt liv oavsett hur (o)värdefulla gener som djuret har. Djurparken blir makten som utnyttjar den svaga.

Susanna Birgersson på DN:s ledarsida den 17 februari får gestalta den andra sidan i debatten. Där är istället Köpenhamn Zoo ett föredöme genom att inte vika för ”mysmyten om djurparker” och om Marius hade levt i det vilda hade han ”varit itusliten för länge sedan”.

Här är djurparken bara en förlängning av naturen, där djuret befinner sig inom våra resta väggar men lika gärna hade kunnat befinna sig utanför. Så länge vi inte är lika grymma som naturen kan vara så behöver vi inte ställa många mer krav på djurparken som fenomen.

Vart jag lutar kan ni säkert ana, men jag tycker vi kan ta den diskussionen en annan gång. Men förhoppningsvis blir Lex Marius början på en ny diskussion om djurparkens vara eller icke-vara. De olika alternativen har i alla fall aldrig varit tydligare.