"Hörni, grisuppfödare. Ni bygger ju hela er business på att döda grisar."Det är alltid lite underhållande – samtidigt som det är skrämmande – när djurindustrins försvarare förvandlas till djurrättsaktivister. Detta låter sig göras så fort djurutnyttjandet i ett annat land är problemet. Det behöver inte vara ett djurutnyttjande som skiljer sig från det svenska, eller som de nyblivna djurvännerna inte själva är anhängare av. Det behöver bara ske någon annanstans. Helst i Danmark.
Fixering av suggor är fruktansvärt i Danmark men önskvärt i Sverige. Att slå ihjäl smågrisar mot betonggolv är en snabb och skonsam avlivningsmetod i Sverige, men ett slöseri med liv i Danmark. Att smågrisar dör i allmänhet är ett väldigt stort problem emellanåt, och en helt naturlig del av livet i andra fall. Ibland innebär döda smågrisar ett onödigt lidande. För det allra mesta är dock döden något som absolut inte orsakar lidande eller gör någon orätt. Döden är istället ett snabbt och smidigt sätt att få bukt med alla typer av djurskyddsproblem.
Det är lite skrattretande när grisbönder talar sig varma för att rädda livet på grisar. Det är nästan så de får gråt i rösten när de förklarar hur varje litet liv är värt en chans, och att det är en fantastisk känsla när någon som haft en tuff start ”klarar sig fram till slakt”. Men hörni, grisuppfödare. Ni bygger ju hela er business på att döda grisar. Och med tanke på hur det sex månader långa liv ser ut som de ”räddas till” är det inte alls självklart vad som är det längsta strået - betonggolvet eller betonggolvet. Vill ni rädda grisliv – stoppa slaktbilen. Vill ni ge grisarna ett liv värt att leva – släpp ut dem ur betongboxarna.
Lena Lindström
Etolog, Djurens Rätt
