"Vem ska rädda mjölkindustrin - och varför?"
Just nu talas det om en mjölkkris. Igår hölls ett möte i
Rosenbad mellan bland annat näringsföreträdare och landsbygdsminister Sven-Erik
Bucht.
Pressmeddelandet
från mötet är av det mest kryptiska slaget och uppenbart skrivet i stor hast,
men det ser ut att under mötet ha lämnats en öppning för ändringar av
betesrätten för kor. Självklart en besvikelse för Djurens Rätt, läs gärna
vårt debattinlägg om att
istället utöka beteskravet.
Det står klart att mjölkbranschen vill ha såväl
ytterligare
statliga bidrag som
förenklingar
i regelverket. I en
debatt
i Studio Ett säger LRF:s Palle Borgström att problemet med betesreglerna är
att de är skrivna så att de ska vara möjliga att kontrollera, och antyder att
det inte behövs några kontroller. Vi ska lita på att företagen vill sina
råvarors bästa, och hålla oss på avstånd - det finns ju alltid reklamfilmer och
besöksgårdar för den som är nyfiken. Denna vädjan om ohämmat förtroende blir inte
så lite kantstött av att beteskontrollerna ofta hittar innekor:
här,
här och
här
till exempel.
En avvikande åsikt från mjölkbranschen själv kommer från gårdsmejeriet
Wapnös vd. Han menar att mjölkföretagen inte behöver någon särbehandling, utan
får klara sig som alla andra företag i en marknadsekonomi. Krisen beror på ett
överskott på mjölk och ett importstopp från Ryssland. Det bottnar i att
mejeribranschen, däribland Arla, till stora delar utgörs av multinationella
företag. Han ”tycker det blir konstigt när mjölkbönderna först byggt upp
globala företag och sedan menar att det är kris när världsmarknadspriserna går
nedåt”. ”Man kan inte bara vara ägare när det går bra på en global marknad och
sedan ange sig som lokala”,
säger han.
Ofta tas landskapsvården upp som ett argument för att
behålla svensk mjölkproduktion. Den blir det förstås inte mycket med utan bete.
Är det landskapsvård politikerna vill ha så kan de förslagsvis betala för just
landskapsvård. Det går till exempel utmärkt att låta djur beta utan att stjäla
deras mjölk. Vilka argument kvarstår för att rädda denna miljövidriga,
djurförtryckande och resursineffektiva näring?
Lena Lindström
Etolog, Djurens Rätt
