Mitt första inlägg här på bloggen vill jag ägna åt att belysa problematiken med dubbel – och omoralen när det kommer till levande varelsers värden. Läste för inte så längesedan om hur grisar bränns levande i Indien, och säkerligen fler länder, för att minimera riskerna för svininfluensans spridning. Att man valt den här hanteringen hade såklart inte bara med effektivitet att göra (som alltid) utan snarare med indiernas syn på grisen som oren och utan värde. Det tycker vi i Sverige såklart är fruktansvärt. Hur kan man behandla djur på det här sättet? Kan tänka mig att forum och insändarsidor gått varma på grund av det här, och med rätta!
Frågan är bara hur oskyldiga vi i väst är? Vi har ju på sista tiden fått höra mycket om hanteringen av samma djur i Danmark och av dunplockningen i östländerna, och det är saker som gärna vill ske i det fördolda undan våra granskande ögon. Men vi medelsvenssons då? Har vi missat oss själva i utvärderingen?
Hur vi ser på djur och deras allmänna värde påverkas mer av religion och kultur än vad vi tror. Vi i Sverige som ska vara längst fram i djurrättsdiskussionen har någonstans tyst och obemärkt dragit en gräns om vad som ska räknas som "riktiga" djur. Man får inte plåga grisar men fiska är ett familjenöje, råttfällor lägger vi gärna ut och problemet mördarsniglar behöver vi inte gå in närmare på. För att inte tala om alla spindlar och insekter som prompt ska "förpesta vår tillvaro". Jag ska erkänna att en spindel eller två har fått sätta livet till i min väg pga. min fruktansvärda skräck men jag ska nämna att jag inte gjort det utan skuldkänslor.
Jag minns när jag i Thailand under ett busstopp besökte en typisk thailänds toalett (behöver jag säga mer?) och i min väntan på att få sätta mig över brunnen upptäckte en fluga med genomblöta vingar som låg på rygg i gyttjan. Dess framtidsutsikter såg ju inte särskilt ljusa ut så jag beslöt mig för att göra dess lidande kort, och stampade på den. En thailänds dam stirrade på mig som om jag var en bov och frågade vad jag höll på med. ”It was suffering” svarade jag med gott samvete. Damen var rätt överseende med mig och förklarade att man faktiskt kunde torka vingarna. Enligt henne fanns det inga godkända bortförklaringar som kunde berättiga att man inte gjorde allt i sin makt för att rädda någons liv. Hon fick min respekt och har den fortfarande.
För varför kan inte insekter få vara djur? Ska en varelses storlek vara ekvivalent med dess värde och ska verkligen vår kultur eller livssyn få avgöra dess rätt att leva? Jag tycker att det är något för oss alla att fundera på. För vi ska inte luras av oss själva och åsikter som givits oss under vår uppväxt.
Sist i detta inlägg vill jag hylla buddhismen. Vare sig människor behandlar djur väl av tro eller moral så är det värt att uppmuntra!
Kramar /Caroline
Under sommaren 2009 gästbloggar Caroline Forsström i Djurens Rätts blogg. Caroline fyller i dagarna 25, bor i Vallentuna utanför Stockholm och befinner sig i ett gränsland mellan avklarade basårsstudier och hösten, då vidare studier eller att ge sig ut på äventyr väntar. Sin fria tid spendera hon gärna med vänner eller med egna reflektioner. Hon värnar om och älskar djur, som hon tycker förtjänar vårt fullständiga ansvarstagande.
