Fint av och med Yuval Noah Harari

"Fint av och med Yuval Noah Harari."

Den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari, som skrivit den enormt populära boken Sapiens. En kort historik över mänskligheten intervjuades i SVT:s program Babel den 13 september om hur arbetet med boken påverkande honom personligen:

 

Roligt när Joy recenseras

"Roligt när Joy recenseras."  

Melanie Joy, som tidigare varit i Sverige och kommer tillbaka i höst, har nu utkommit på svenska. Det är boken Why We Love Dogs, Eat Pigs, and Wear Cows: An Introduction to Carnism som kommit ut på svenska med titeln Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor: En introduktion till karnismen: Trossystemet som gör att vi kan äta vissa djur men inte andra.

Lång titel det där - men jätteroligt att den nu finns ute på svenska, det behövs! Finns att köpa t.ex. här.

Både Aftonbladet och Svenska Dagbladet har publicerat recensioner av boken som jag har sett:

• Svenska Dagbladet: Så legitimerar vi vår köttkonsumtion
• Aftonbladet: Karnisterna måste också förklara sig

The In Vitro Meat Cookbook

"The In Vitro Meat Cookbook."

Sammanfattning från helgen

"Sammanfattning från helgen."

Det har (nästan) blivit en rutin att sammanfatta helgen som gick i media. Här kommer veckans bidrag. Och vi börjar med D-Flex som pratar om ett väldigt aktuellt ämne (ni kommer snart att inse varför):

"– Många tror att vegetariskt bara är sallad, men det finns oändliga valmöjligheter. Och trots att man inte äter kött så kan man träna och bygga muskler."

Och i Solsidan körde de lite vegohumor (läs: driver med vegetarianer), vilket verkar vara ett hett ämne att skoja om nuförtiden - vilket jag å andra sidan tycker är bara positivt. Vill vi bli en fråga att räkna med så får vi räkna med att det pratas om frågan, i bra och dåliga sammanhang.

Regina Lund utses i ett citat i Helsingborgs Dagblad till Sveriges största djurrättsaktivist, och deltar samtidigt i en cirkus med djur.

Missing Animals – nu i Västernorrland.

Det har gått att läsa en hel del om djurrättsrörelsens utveckling i Israel på sistone - och här är en till artikel. Och köttfria måndagar får stöd från högsta ort.

Har böcker som vi läser inte lika mycket påverkan på vad vi äter som vi kanske hade hoppats (det blev många vi där...)? Här är en studie som menar just detta.

För Djurens Rätts del hade vi personalhelg i Göteborg under helgen som gick, där vi bland annat åt jullunch med denna spännande pumpaskapelse på julbordet. Nog första gången jag ser något liknande.

Ha en bra vecka!

Tävla och vinn!

"Tävla och vinn!"

Hej kära bloggläsare! Ibland beställer jag böcker som jag är extremt intresserade av att läsa - men när jag får dem och bläddrar igenom så blir jag (av olika orsaker) extremt ointresserad.

Då jag är allergisk mot att ha böcker i hyllan som jag inte har läst eller kommer att läsa (då sitter de där i hyllan och tittar förebrående på mig) blir det härmed dags för en utlottning!

Två spännande (de är säkert bra, egentligen) lottas ut i utbyte mot:

a) att du lovar att recension av boken här i bloggen i utbyte mot att du får den HELT GRATIS.
b) att du raggar en ny medlem till Djurens Rätt.

Maila mig på peter.nilsson@djurensratt.se och berätta hur du vill tävla, och vilken bok du är intresserad av.

Utloggningsbok 1: Death at SeaWorld: Shamu and the Dark Side of Killer Whales in Captivity av David Kirby.

Utlottningsbok 2: Eat and Run: My Unlikely Journey to Ultramarathon Greatness av Scott Jurek och Steve Friedman.

Lycka till!

Dagens fråga (och svar)

"Dagens fråga (och svar)."

Aftonbladets Ann-Charlott Altstadt avslutar sin (på det stora hela vettiga) recension av Per Jensens Hur mår maten? med följande citat:

"Men om vi inte tolererar fascism på bondgården varför ska vi göra det i naturen?"

Synd på en annars trevlig recension som sagt. Det enkla svaret är förstås: uppsåt.

Alla ni som är uppväxta med Lagens änglar eller Ally McBeal - eller kanske Leif GW för er yngre - vet förstås direkt vad det handlar om. Uppsåt uppstår när man "företar en handling där följden av handlingen innefattas i handlarens sinne".

Det vi utsätter djuren för i bondgården har ett extremt klart uppsåt. Den som utför handlingen, och mänskligheten som kollektiv, vet väldigt exakt följden av handlingen. Och vi gör den ändå. Det som sker i naturen saknar uppsåt - rovdjuret företar inte sin handling med följden av handlingen i sitt sinne.

Svårare än så var det inte.

Djurens Rätt läser nobelpristagaren Mo Yan

"Djurens Rätt läser nobelpristagaren Mo Yan."

Idag är det Internationella djurrättsdagen. Det är också dagen då Nobelprisen delas ut. Vad passar då bättre än ett gästinlägg, av Djurens Rätts Cecilia Mille, med ett försök till djurrättslig analys av nobelpristagaren Mo Yan's bok "Ximen Nao och hans sju liv"?

Jag fick tipset att läsa boken av en medlem som reagerat på beskrivningen av hur huvudpersonen plågas ihjäl när han levt ett liv som tjur. För den som i likhet med mig inte var först i kön på bokhandeln efter att pristagaren tillkännagetts kan jag avslöja att boken handlar om Ximen Nao, som efter sin död lyckas tjata sig till att få komma tillbaka till livet. Det blir dock inte riktigt som han tänkt sig, eftersom han återföds som en lång rad olika djur innan han blir människa igen. Vi ska rikta in oss på händelsen när Ximen Tjur plågas ihjäl, och på vad beskrivningen av detta kan få för effekt på läsarna. Det rör sig om en riktigt vidrig beskrivning, och Ximen Tjur piskas, bränns och förnedras. I och med tjurens envisa vägran att lyda trots misshandeln beskrivs hans död som ärofull.

Jag blev nyfiken på att läsa, för jag tänker att det inte är självklart att en sådan uppdiktad beskrivning är av ondo. Det är en särdeles utdragen och grym misshandel som beskrivs. På minussidan finns utöver obehaget läsningen kan vålla naturligtvis risken att någon skulle inspireras av våldet. Jag är dock inte en anhängare av falangen som tror att människor tar intryck av våldsamma handlingar i böcker och filmer på ett sätt som får dem att själva begå våldsamma handlingar. Mardrömmar är enligt mig en mer trolig effekt.
 

En betydligt större fara jag ser är avtrubbning inför våld mot djur. Jag vet vad jag pratar om här, för i mitt jobb kan jag behöva anlägga en skyddsbarriär runt hjärtat för att det ska hålla. Eller är det egentligen avtrubbning när man inte riktigt tar till sig det man ser, hör eller läser, utan håller det en bit ifrån sig? Kanske inte. Nej, förmodligen inte. Det handlar snarare om en strategi för att hantera det jobbiga. När jag läser beskrivningen över vad som görs mot Ximen Tjur blir jag verkligt illa berörd. Skönt, blev lite skraj där ett tag. Jag tror nämligen att en förmåga att känna med djur, att tänka sig in i deras situation, är en förutsättning för djurrättsarbete. Och eftersom jag vill att alla människor ska vara djurrättare är jag rädd för avtrubbningseffekten, att människor helt enkelt vänjer sig vid att djur utsätts för hemska saker.

Utöver själva misshandeln reagerar jag på att invändningarna mot att plåga ihjäl tjuren främst baseras på att han ses som ett viktigt och värdefullt redskap som människorna kan använda. Detta resonemang känner vi väl igen från djurindustrin.

Så här långt har jag verkligen inte gjort mycket för att redogöra vad som kan vara positivt med den här beskrivningen. Sanningen är att mina argument är tunnare på den här sidan. Det ena är att det tydligt framgår att Ximen Tjur har känslor och tankar. Jag tror att de flesta läsare känner medkänsla med honom när han plågas. (Det framgår dock inte om hans utvecklade känsloliv är en effekt av att han tidigare har varit människa. Men vi antar att det inte är så här.)

Det andra optimistiska argumentet är att läsare skulle kunna börja reflektera över djurs rättigheter efter att ha läst beskrivningen. Jag har inte jättestor tilltro till denna tanke, men är det något jag har lärt mig under mina år med Djurens Rätt så är det att människor kan inspireras till att bli djurrättare av väldigt olika skäl och på väldigt många olika sätt. Och enligt mig är de alla lika bra.

Hur mår maten? – Djurhållning och djurskydd i Sverige

"Hur mår maten? – Djurhållning och djurskydd i Sverige."

Hur mår maten? – Djurhållning och djurskydd i Sverige
Per Jensen
Natur & Kultur, 2012

På baksidan till Per Jensens nya bok Hur mår maten? – Djurhållning och djurskydd i Sverige sägs att de flesta i Sverige får sin huvudsakliga information om hur maten vi äter blir till från "sagor, reklam och propaganda". Och det är förstås sant, men Hur mår maten? följer i en ny tradition av böcker som försöker beskriva hur djurens villkor faktiskt ser ut. Monsterbiff till middag? kom 2010 och Matens pris 2011, två böcker som på lite olika sätt gav värdefulla inblickar i den svenska djurhållningen. Och säkert har den internationella monstersuccén Eating Animals från 2009 varit en bidragande orsak till mycket av detta (Per Jensen har i intervjuer sagt att han inspirerades till sin bok efter att ha läst denna).

Det som skiljer Hur mår maten? från de övriga ovan nämnda böckerna är att Per Jensen är professor i etologi - medan Ylva Esping och Torbjörn Esping (Monsterbiff till middag?) liksom Daniel Öhman och Malin Olofsson (Matens pris) är journalister. Och Jonathan Safran Foer är förstås författare. Detta gör ofrånkomligen att Hur mår maten? får en viss pondus, och en något annorlunda karaktär; han argumenterar förvisso för hur han tycker att saker och ting ska vara men boken fungerar också som ett läroverk för hur djuren som idag blir mat hålls, mår - och just hur vi kan veta hur de mår.

Vi får leva med att "djur kommer att födas upp för slakt så långt in i framtiden som det överhuvudtaget går att överblicka. Vår utmaning är att se till att utvecklingen vrids mot uthålliga och djurvänliga metoder" skriver Per Jensen. Inte direkt muntert kanske. Och inte blir stämningen mycket muntrare av att läsa boken. Det är bättre i Sverige är en återkommande formulering, men efter att ha läst boken är det svårt att hävda att djuren i Sverige har det tipptopp.

Hur mår maten? är en väldigt elegant och utbildande bok som folk verkligen borde läsa – och jo, då tänker jag också på den inbitne djurrättaren som kanske inte köper Per Jensens etiska ställningstagande (mer om dessa senare) men som vill lära sig mer om hur djuren i den svenska livsmedelsproduktionen har det. Kunskap är styrka.

Boken redogör för förutsättningarna för dagens livsmedelsproduktion – etiken, forskningen, lagstiftningen, miljön, aveln och slakten. Och går in mer i detalj på mjölkproduktion, kor och kalvar, grisar, hönor och kycklingar. Per Jensen avfärdar tanken om att dagens djur inte har kvar behov och instinkter från sina förfäder, och att djur som "producerar" är ett tecken på välfärd. Han är väldigt rak om kopplingen mellan mjölk och kött – och delen om stress är väldigt intressant; hur kan vi veta hur djuret mår inuti, och hur prioriterar vi mellan fysisk och psykisk hälsa? Som t.ex.utspelet från branschorganisationens Moderna Ägg för ett tag sedan – där de menade att hönor i bur är mindre sjuka (bättre fysisk hälsa), men där Per Jensen skriver att frigående hönor har större möjlighet till att utföra ett naturligt beteende (bättre psykisk hälsa).

Per Jensens väg framåt (mot något bättre) är egentligen identisk med den som samtliga tidigare nämnda böcker driver; djuren vi äter har det inte bra, och dagens djurhållning är inte uthålligt hållbar. Men att sluta äta dem är inte lösningen. Istället ska vi äta färre av dem, och betala mer – det är bättre gynna det dåliga, och avstå från det sämsta än att bojkotta helt och hållet skriver Per Jensen. Och att välja svenskt förstås. Och köp kött gärna från grannen.

Mina återkommande invändningar mot detta är att a) dagens djurproduktion började med att vi köpte kött från grannen – hundra år senare hamnade vi där vi är idag. Var finns drivkraften till att vi skulle gå tillbaka till hur det var förr? Och b) det är faktiskt enklare att välja en sojakorv än att köpa en köttkorv från Konsum, grillkiosken eller restaurangen och vara säker på att djuret har haft det "bra" (förutsatt att personen i fråga alltså inte ser djurätandet som ett problem i sig). Och om vi inte kan vara säkra, är det då inte mer logiskt att säga nej? (Jo, det är det).

Avslutningsvis, Per Jensens argument för att fortsätta använda djur till mat är två. Att djuren saknar medvetenhet om sin egen död, och att vi utifrån detta förvisso ska göra deras "nu" så bra som vi kan, men det är enligt honom oproblematiskt att avsluta detta "nu" på ett så smärtfritt sätt som möjligt. Hans andra argument handlar om en levande landsbygd ("där djur betar och bönder kan försörja sig") som han inte anser vara förenligt med att vara vegetarian.

Det första argumentet är för mig mer en ursäkt än ett egentligt argument till varför det skulle vara acceptabelt att avsluta ett bra "nu"”. Och det finns knappast någon djurrättsförespråkare som är mot en levande landsbygd. Frågan är väl bara hur vi håller den levande - djurfabriker är knappast lösningen den heller. Kanske är det dags för en konstruktiv diskussion om en levande landbygd som respekterar djurens rättigheter, istället för en levande landsbygd som existerar på bekostnad av många.

Mycket och Per Jensen

"Mycket och Per Jensen."

Det har varit lite glest med bloggandet på sistone. Beklagar det - förstår att ni saknat blogginläggen som jultomten saknar julmust. Det har varit fullt upp sista tiden helt enkelt, plus att det inte varit jättemånga spännande saker att skriva. Så blir det ibland.

Ett blogginlägg på gång är en recension av Per Jensens bok "Hur mår maten? Djurhållning och djurskydd i Sverige". Sprillans ny. Finns t.ex. på Adlibris och använder du denna länk går dessutom en liten procent av ditt köp till Djurens Rätt. Väldigt bra. Ska bli spännande att läsa, har precis börjat - återkommer med en utförlig recension närmsta dagarna.

Hur mår vi på slakterier?

"Hur mår vi på slakterier?" 

Ett forskningsprojekt vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, har idag fått uppmärksamhet i media:

"Kött som livsmedel blir alltmer populärt. Konsumtionen i Sverige har länge stigit och är idag mycket hög. Vi är således många som äter upp allt det där köttet, men väldigt få av oss kommer i direkt kontakt med djuren och med slakten. Hur mår djuren alldeles stunden innan slakt och hur mår slaktaren?"

Projektet är genomfört av en tvärvetenskaplig forskargrupp med bland annat veterinärer och etikforskare. Sofia Wiberg, forskare på SLU, har skrivit avhandlingen Slaughter – Not Only About Animals som rapporteringen bygger på. Mer finns också på www.slu.se.

Om vi bortser från djuren en liten stund, så är villkoren för de som jobbar på slakterier ett intressant ämne. I boken Every Twelve Seconds ges en inte precis munter bild av förhållandena för de som jobbar på ett storskaligt amerikansk slakteri. Melanie Joy (som var i Sverige för ett tag sedan) argumenterar för att vår djurkonsumtion inte bara utsätter djur för dåliga saker utan även de som arbetar med att omvandla djur till mat. En omvandlingsprocess många inte vill vara en del av - men var slutresultat man ändå konsumerar. Är lite osäker på om det har skrivits om detta utifrån svenska förhållanden tidigare - rätt säker på att det inte har gjorts.

Också intressant att läsa att forskarna nekades tillträde till 12 av 16 slakterier. Är det något de inte vill att vi ska se?

PS. Mer radio som har med djur att göra.

Lite diverse en torsdag

"Lite diverse en torsdag."

Det har varit rätt fullt upp med djurparker på sistone. Så bara därför tänkte jag att vi här skulle skriva om något helt annat. Här kommer lite diverse en helt vanlig torsdag i oktober.

Djurens Rätt finns med på ett väldigt underhållande sätt i Jonas Hassen Khemiris nya bok "Jag ringer mina bröder". Spana in. Han har verkligen träffat rätt i argumentationen

Har precis också läst ut Nina Lekanders nya bok "Hästar, män och andra djur". (Skrev en fantastisk recension på 2 660 tecken – som jag var tvungen att skala ner till 1 000 till nästa nummer av Djurens Rätts tidning, där recensionen ska publiceras. Den tryckta världen kan vara väldigt hård och skoningslös.) Kul att två av Sveriges flitigaste ”djurrättsförfattare”, Lisa Gålmark och Pelle Strindlund, får väldigt mycket beröm i boken.

Häromdagen inleddes en ledare på expressen.se orden: ”Politikerna framställer gärna Sverige som ett världsunikt djurskyddsparadis. Men det finns områden där svensk djurhållning utmärker sig negativt.” Läs hela ledaren på http://www.expressen.se/ledare/djurskyddet-maste-starkas-i-sverige

Du har säkert hört om odlat kött? Vad du kanske inte visste är att nu är även labbodlat läder på gång. Du vet att du vill ha det.

Det roligaste med moraltestet av Stina Billinger är inte själva moraltestet utan filosofen Bengt Brüldes recension av hennes argument till för varför det är ok att äta djur. Det är roligt på samma sätt som att skiv/filmrecensioner av riktigt dåliga filmer/skivor alltid är roligare att läsa än recensioner av bra detsamma.

Filmen med gruppen ankor som får bada första gången har ploppat upp här och var. Nu dyker den upp även här. Är inte riktigt rätt person att bedöma ankors känsloliv - men visst ser de rätt spralliga ut?

Sajten www.269life.com har ett väldigt spännande upplägg (även om de inte presenterar upplägget så tydligt som de hade kunnat göra. Tycker jag. Tur att det finns svenska bloggare som reder ut begreppet).

Boktips om storskalig slakt och inkonsekventa funderingar

"Vi läser två nyutkomna böcker, om storskalig slakt och allt vi inte vet om djur."

Har läst två böcker de senaste två veckorna, och det kommer lite längre recensioner av dem i nästa nummer av Tidningen Djurens Rätt (inte det som precis kom ut). Så håll utkik efter dem framöver. Men lite kort om de två böckerna så länge.

”Every Twelve Seconds – Industrialized Slaughter and the Politics of Sight” av Timothy Pachirat var det min kollega Emil som tipsade om. Och det var just schysst gjort, för detta är en av de mest obehagliga böcker om vår tids storskaliga djurhållning som finns att läsa. Det finns inget hopp om en bättre framtid, det är ingen "djurrättslig" person som skrivit boken och förmedlar vad som händer med någon förmildrande blick. Det är ett djur som dör var tolfte sekund.

”I have found the place where blood flows” skriver Pachirat i denna bok som är riktigt jobbig att ta sig igenom.

Boken kostar 211 kronor på Adlibris och 213 på Bokus.

”Allt jag inte vet om djur” upptäckte jag genom att den recenserades i de flesta större svenska tidningar, vilket är kul. Men kul är däremot inte boken (eller essän). Utan att avslöja för mycket så fick jag trycka i mig en hel del kolsyrehaltiga drycker för att hålla mig alert genom boken. Och jag kan inte låta bli att känna att det är mitt fel, att jag missar något, eller om det är något jag inte fattar...

Det är en bok där Jenny Diski funderar och reflekterar kring vår relation till djur. Och det hon kommer fram till är ungefär att vi faktiskt inte vet något, eller i alla fall väldigt lite. Men den intressanta frågan är förstås vad det vi vet, och inte vet, om djur får för konsekvenser? Även kring detta funderar Diski, men blir då frustrerande inkonsekvent, som jag ser det.

Även denna finns på Adlibris och Bokus, för 184 respektive 199 kronor.

Är djuren vår tids slavar?

"Bokens Jordens Herrar - nu även som film."

Häromveckan arrangerades Vegoforum i Stockholm, och där höll Pelle Strindlund ett föredrag utifrån sin bok Jordens herrar. Föredraget finns nedan. Kanske inte världens bästa kameravinkel (hej Martin), men vem behöver det när innehållet är intressant?

Just nu läser jag...

Började läsa Magnus Lintons "De hatade" häromdagen eftersom flera recensenter har tagit upp ämnet halal-slakt. Ett ämne som det onekligen är intressant att diskutera. "De hatade" är säkert läsvärd i övrigt, men nu tänkte jag ge mig på det som handlade just om halal-slakt till att börja med. Så jag bläddrade. Och bläddrade. Och bläddrade. Och ingenting. Antingen bläddrade jag dåligt, eller så är det recensenterna själva som valt att spinna vidare på denna tråd. Så boken hamnade tillbaka i läshögen för nu.

Gav mig istället på senaste numret (nr. 4, 2011, vol. 16) av tidskriften lambda nordica, en vetenskaplig tidskrift "som presenterar humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning med anknytning till homo/lesbiska/bi/trans och queerstudier". Detta nummer har djur som tema.

"Ett grundläggande gemensamt tema inom queer- och djurstudieforskniung är alla de kategorier som djur och människor inordnas i, deras underliggande kriterier, liksom deras implikationer och konsekvenser".

Det skriver Helena Pedersen, forskare vid Fakulteten för lärande och samhälle vid Malmö högskola, i inledningen av numret. Kommer skriva en recension som troligen kommer i nästa nummer av vår medlemstidning. Annars kommer recensionen någon annanstans. Spännande att läsa hur som helst (även om jag har lite svårt för akademiska-tugget, inte i denna tidskrift specifikt utan överlag).

Ny bok från Per Jensen under 2012

Etologbekantingen Per Jensen meddelar via Twitter att han kommer ut med en ny bok under 2012, med den preliminära titeln "Hur mår djuren":

"Varför behövs boken? Jag tror att flertalet svenskar inte känner till att det finns t ex suggpooler, mjölkningsrobotar eller inredda hönsburar. Branchen gör sitt bästa för att vi ska tro att alla kor går på bete, bönder är unga, snygga kvinnor som gillar att rida på kor (du har väl sett mjölkreklamen?) och att slaktkycklingarna går och pickar i allsköns ro. Djurskyddsaktivister gör vad de kan för att vi ska tro att flertalet bönder plågar sina djur, grisarna ligger och dör och blir uppätna av sina boxkamrater och kycklingarna är mer eller mindre förlamade av benlidanden. Här behövs upplysning, objektivitet, men också personliga reflektioner."

What?? Är inte alla bönder unga snygga kvinnor som gillar att rida på kor?? Måste kanske börja kolla på "Bonde söker fru" trots allt...

Ska bli en intressant bok att läsa i oktober-november 2011.

Grattis Malin Olofsson och Daniel Öhman!

Ett stort grattis till Malin Olofsson och Daniel Öhman för deras nominering i kategorin "Årets Avslöjande" i tävlingen om Stora Journalistpriset. De nomineras för reportageserien Matens Pris (som du köper i vår webbshop), med motiveringen "För att de avslöjat det orimligt höga pris som djur, människor och miljö betalar för vår billiga mat".

Läs vår recension av boken Matens pris här och vår korta notis om radioprogrammet från mars 2010 här.

Succéaktig lördag på bokmässan i Göteborg - välkommen till en lika bra söndag

Gårdagen blev en fantastisk dag för Djurens Rätt på bokmässan (faktiskt tre gånger så bra som lördagen under förra årets Bok- & Biblioteksmässan i Göteborg)!

Sista dagen på mässan har precis inletts, och vi har ett fullspäckat program hela dagen. I monter A03:62 får du kl. 12 veta mer om webbtidningen Pinto och kl. 15 är det återigen dags för kakfest. Kl. 11-12 har du möjlighet att bli Djurfadder och få en present, men dagens höjdpunkt inleds kl. 13.30 då vi, tillsammans med Karneval förlag, arrangerar ett seminarium med författaren Pelle Strindlund. Mer info om seminariet finns på http://www.bok-bibliotek.se/sv/program/program-2011/?eventid=5407. Från kl. 14.15 finns Pelle Strindlund på plats i Djurens Rätts monter för att signera boken "Jordens herrar".

Full rulle med andra ord. Välkommen förbi till Djurens Rätts sista dag på bokmässan i Göteborg!

Matens pris - boken som matindustrin inte vill att du ska läsa

Det är lätt att drabbas av en smärre depression efter att ha läst "Matens pris – Boken som matindustrin inte vill att du ska läsa" av Malin Olofsson och Daniel Öhman (Reporto förlag, 2011). Det vi äter, djur som vegetabilier, tas fram av producenter som går över lik (bokstavligt talat) för att få bättre ekonomi i sin verksamhet (eller som den danska grisfarmaren uttrycker det: "Det är en fabrik. Ni ska inte tro att jag har 1 700 suggor här ute för att de är söta djur som jag ska klia bakom örat. Jag har dem för att jag ska tjäna pengar på dem".)

Och ansvaret för att rätta till allt som felas läggs på konsumenterna - som förvisso inte visar särskilt storts intresse för att göra det, men samtidigt manipuleras av reklam, av produkter som inte är vad de sägs vara och som inspirationskälla i livet har personer som EU:s kommissionär för klimatfrågor som inte kan svara på om det vore förnuftigt att äta mindre kött för klimatets skull.

Det ligger nära tillhands att jämföra "Matens pris" med "Monsterbiff till middag?" av Ylva och Torbjörn Esping, en bok som kom i mars 2010 (och som vi recenserade här). Men där "Monsterbiff till middag?" har lite mer fokus på djur och på svenska förhållanden så reser Malin Olofsson och Daniel Öhman runt i världen á la Jason Bourne och tittar på produktion av både djur- och vegetabilisk mat. De skriver också om spelet kring matproduktionen på ett annat sätt än vad Espings gör. Så för den som enbart läser "Matens pris" med ett djurrättsligt intresse så kan den tyckas vara mindre intressant än "Monsterbiff till middag?". Å andra sidan berör all mat som produceras oss alla, människor och djur, även om vi ”bara” pratar holländska paprikor. Och det blir skrämmande tydligt att maten vi äter är storpolitik år 2011.

"Tur man inte äter fisk", tänkte jag efter kapitlet "Vietnamns värsting". "Tur man inte äter kött heller" tänkte jag efter "Köttfesten". "Tur att jag räknar kyckling som kött" tänkte jag efter kapitlet "Kycklingbluffen" (som bl.a. tar upp kycklingens påstådda klimatvänlighet). Kapitlet om Danmark och grisarna ger en intressant inblick i de avslöjanden om den danska grisindustrin - som kom för ett par år sedan i SR Ekot - och den enormt cyniska avelsindustrin beskrivs med utgångspunkt från den ack så välkända Bregottfabriken.

Som med "Monsterbiff till middag?" finns det inte mycket att ifrågasätta av verklighetsbeskrivningen i "Matens pris", och jag hoppas alla tar sitt ansvar och skaffar sig kunskap om det riktiga priset för maten de äter. Däremot går det att diskutera slutsatserna. Avseende köttet vi äter gillar jag att Olofsson och Öhman lyfter ansvaret från konsumenten till politikern, som jag tycker ofta kommer alldeles för lätt undan (läs t.ex. sidorna 212-213, upprörande är bara förnamnet), och det är intressant att de kommer in på en diskussion kring en köttskatt. Deras slutsats att vi bör äta mindre kött, helst inget från djurindustrier men gärna från djur som levt i det vilda, brukar vara den som de flesta landar i.

I slutet av boken finns både tips till dig när du står i affären, och rekommenderade recept. Som vanligt kan jag inte riktigt förstå hur någon orkar följa alla dessa tips och rekommendationer, att hela tiden fråga efter köttets ursprung, hålla koll på vad den ena märkningen innebär för djurvälfärden vilket inte den andra märkningen gör och veta vilken fisk som är rödlistad (och vilken fisk som plockats bort från rödlistan som resultat av ett lands protester mot att den fanns där från första början). Det är ju så mycket lättare att bara säga nej. Nej till det dumma, ja till det som är bra. Krångligare än så behöver det inte vara.

PS1. Servera – ett företag att inte gilla.

PS2. Djurens Rätts nämns tre gånger i boken.

PS3. Det finns ett skrivfel i boken som jag satt och funderade jättelänge på vad det betydde.

Vad är problemet med böcker?

Om en film släpps den 1 september - när börjar filmen gå på bio? 1 september, självklart. Nu var det i och för sig 17 år sedan jag köpte en skiva senast, men om en skiva (typ Herreys) släpps den 1 september, när står man utanför affären för att köpa den? 1 september, såklart. Om en bok släpps 1 september, när köper man den? Uppenbarligen inte 1 eller 2 september, för den fanns ingenstans i Stockholm city.

Så det blir ingen recension av nyutkomna "Matens pris", av journalisterna Malin Olofsson och Daniel Öhman, efter helgen. Ni får vänta lite.

Bokrecension: "Born to run – Jakten på löpningens själ"

Born to run – Jakten på löpningens själ
Christoper McDougall
Filter, Offside Press, 2011

Som titeln antyder är inte "Born to run – Jakten på löpningens själ" en bok om djur eller djurrätt. Det är istället en stundom magiskt läsvärd bok som försöker besvara frågan om varför så många av oss knyter på oss våra (alldeles för dyra) joggingskor för att sticka iväg på ännu en (mer eller mindre harmonisk joggingrunda). Varför springer vi, helt enkelt? Boken handlar om den mexikanska indianstammen tarahumara, om Caballo Blanco, om den optimala löpstilen, om joggingskor och en hel del om livet. Läs boken och låt dig inspireras. En rekommendation från mig till dig.

Men, varför då en recension av denna bok på denna plats? Jo, av två anledningar. Den första anledningen är att det i uthållighetslöparnas värld (nej, löparna i boken är inte direkt en den vardagliga sorten) dyker upp en spännande mängd vegetarianer och veganer. Från en av bokens huvudkaraktärer - den grymmaste av alla grymma långlöpare - Scott Jurek, vegan sedan sent 90-tal, till Ruth Heidrich, en av USA:s mest vältränade kvinnor och som äter utifrån mottot: om det kommer från växtriket äter hon det, om det kommer från djurriket så gör hon det inte.

Genom att välja vego, skriver författaren, får dessa löpare i sig maximala mängder näring via minsta möjliga antal kalorier, vilket betyder att kroppen inte behöver processa en massa onödiga saker. Och på grund av detta, och genom att kolhydrater passerar magen snabbare än protein, blir det lättare att träna mycket. Kanske är http://se.veganrunners.org inte helt ute och cyklar ändå?

Boken argumenterar inte för en specifik kost, och det står inte jättemycket om detta. Men det finns där, och det är väldigt spännande. För dig som är intresserad av just detta men inte av övriga delar av boken så är det sidorna 170-171 samt 185-187 som gäller.

Den andra anledningen till varför boken känns relevant handlar om djurrätt – eller nja, egentligen om livet kanske man ska säga. För utan att gå in alltför mycket på själva löpningen i boken så är det enkla svaret på frågan om vad som gör de bästa bra är att det är de som springer med ett leende på läpparna. Och är inte detta ett livsmotto värt att ta till sig – och kanske något för djurrättsrörelsen att fundera över?

Jag tror det är många djurrättsengagerade som snarare drivs av skuldkänslor, ett dåligt samvete, frustration eller sorg – raka motsatser till det som skapar leenden. Jag minns en diskussion från långt bak i tiden då vi var några som beklagade oss över hur svårt det var att få med sig folk på alla våra arrangemang och att idén med ett "aktivistkontrakt" dök upp i en av diskussionerna. Då skulle man ju kunna tvinga dit människor till den eller andra protesten – de har ju lovat att de ska ställa upp under en viss period av sitt liv. Kommer de inte blir det kontraktsbrott! Tack och lov blev det inte så mycket av denna idé, men den större frågan är väl egentligen att de då knappast hade dykt upp med ett leende på läpparna.

Så, vore det inte en idé om vi alla funderade en stund över hur vi får fler som engagerar sig för djuren att göra det med ett leende på läpparna? Inte för att frågan vi jobbar med är rolig eller banal, och inte för att nedvärdera det djuren utsätts för eller vikten av vår uppgift. Och absolut – även ilska kan vara en viktig driftkraft. Men ska man tro boken, och jag tror att jag gör det, så når vi i längden bäst och effektivast resultat – i joggingspåret, i livet och för djuren – om vi gör det med ett leende. Och gör vi inte det vi kan för att vara så effektiva som möjlig känns det som att vi gör något galet.