Den 14 april arrangerades ett seminarium i riksdagen under rubriken ”Monsterbiff till middag - Vems är ansvaret?". Arrangörer var riksdagens djurskyddsforum och Djurskyddet Sverige. Djurens Rätt var på plats och lyssnade.I inbjudan gick att läsa att syftet med seminariet var att lösa frågan om hur vi tillsammans kan ”arbeta för en god djurhållning som inte innebär slutet för svensk djurnäring”. Och just detta, den svenska djurhållningen och hotet mot densamma, kom att bli ett återkommande tema under eftermiddagen. Utifrån detta tema, och utifrån att djurhållningen och köttkonsumtionen överhuvudtaget inte ifrågasättes, skulle man kunna tro att an representant från Djurens Rätt skulle ha vissa betänkligheter rörande vad som sades under seminariets två timmar. Och det är precis vad jag har.
Tyvärr fanns endast en politiker på plats. Helena Leander (mp) är sammankallande i riksdagens djurskyddsforum och att just hon var den enda politikern på plats måste rimligen ses som ett underbetyg till det organet, och till våra valda riksdagspolitiker överlag. Bland övriga närvarande kunde hittas djurnäringens ”whos's who”, i form av Maria Donis från Svensk Fågel, Åke Rutegård från Kött- och charkföretag, Ella Nilsson från Svensk köttinformation, Charlotte Hallén Sandgren från Svensk Mjölk m.fl.
”Hedersgäster” för dagen var dock författarna till boken ”
Monsterbiff till middag”, Torbjörn och Ylva Esping. Och deras inledande föredrag var rysligt intressant och väldigt kritiskt mot ”den svenska modellen”. Författarna konstaterade, som de gör i sin bok, att idén om att den svenska modellen är bäst i världen inte är sann. Och att frågan inte är om vi är bättre än andra, utan om vi är tillräckligt bra – och de är vi inte, menar Torbjörn och Ylva Esping.
De menar att den svenska modellen är en myt, och tar reklamfilmerna om Bregottfabriken som exempel på propaganda jämfört med hur verkligheten ser ut. Paret Esping pratar om ”
fisiga föreskrifter” och om ett svenskt lantbruk som är extremt produktionsinriktat.
De pratar om Djurrättsalliansens grisavslöjande och menar att det är så det ser ut i svenska djurstallar. (En utvikning: häromdagen arrangerade KF Stockholm ett eget seminarium på temat ”myter om mat”. En av myterna som togs upp var att djur i Sverige har det bättre än i andra länder – en myt som KF Stockholm konstaterar faktiskt är sann. Djurskyddet Sverige
citeras i deras rapport : "
Djurskyddet Sverige menar att den vanvård av svenska grisar som Djurrättsalliansen larmade om under hösten 2009 inte avspeglar svensk grisuppfödning generellt, utan utgör bedrövliga exempel på där djuruppfödare inte följer lagstiftningen." Med andra ord stick i stäv med paret Espings erfarenhet efter sitt arbete med boken ”Monsterbiff till middag".)
Precis som i boken, som är recenserade i tidningen Djurens Rätt nummer 1/2010, så är Espings och Djurens Rätt på samma bana när det gäller beskrivningen av verkligheten. Det är i slutsatserna och konsekvenserna av detta vi inte håller helt med varandra.
Espings menar att lönsamheten för bönderna är för dålig, att det är absurt att priset på paprika och fläskkarré är detsamma. Lönsamheten måste öka, kött måste bli dyrare och därmed måste vi konsumera mindre kött. Svenska uppfödare inte ska tävla på en lågprismarknad utan sträva mot en ökade variation på köttproduktionen, med mer valmöjligheter för konsumenten. Och sedan överlämna ansvaret till konsumenten att ta ”rätt” beslut. Djurens Rätt ser snarare den verklighet som beskrivs i deras bok som ofrånkomliga exempel på en intensiva djurhållning där djuren, trots vackra ord, fortfarande är ett medel och inte ett mål.
Efter Espings inledande seminarium var det dags för en panel att kommentera vad som sagts. I panelen fanns ovan nämnda Donis, Helena Leander, Åke Rutegård och Charlotte Hallén Sandgren.
Svensk Mjölks representant inledde, och började med att visa just en sådan bild om Espings precis beskrivit som propaganda. Lite komiskt.. Och hon menade att svensk djurhållning är ”
betydligt bättre än omvärlden”, vilket också är lite komiskt i relation till allt det som inledningsvis sades.
Hon var inte den första eller sista som kom att kommentera den svenska djurhållningens överlägsenhet. Någon borde verkligen ta fram en rapport och ordentligt jämföra om Sverige verkligen är bäst i världen. Eller förresten,
det är det ju redan några som har gjort!
Djurrättsaktivister får ofta kritik för att förmänskliga djuren, men Hallén Sandgren drog sitt strå till stacken genom att kommentera det faktum att kor i svensk djurhållning enligt lagstiftningen är på bete under endast 4 till 8 procent av sin tid i livet: ”
tre timmars bete om dagen kanske man kan tycka är lite, men det tycker inte jag om jag skulle vara ute”. Hon lockade också fram frågan varför just lantbrukare verkar vara en bransch som är extremt känslig från kritik från Ylva Esping.
Åke Rutegård pratade därefter djurskyddet på slakteriet och om Belgisk blå, och konstaterade att vi har en vikande produktion av nötkött i Sverige på bekostnad av importerat, utländskt, kött.
Maria Donis från Svensk fågel påpekade att detaljhandeln saknades på seminariet, vilket var en bra poäng. Och därefter konstaterade hon att svenska kycklingar generellt mår väldigt bra, vilket är en poäng det är svårare att hålla med om. Hon sa också att djurskydd kostar, och att näringens många kontrollprogram inte är gratis. Och för att detta ska fungera ekonomiskt så är storskalighet en förutsättning - storskalighet behövs alltså för att möjliggöra säkerställandet av en god djurhälsa, vilket kan tyckas vara aningen paradoxalt.
Vid flera tillfällen under seminariet påpekades att det inte finns efterfrågan på vissa produkter i Sverige, så som kött från utegående kycklingar. Och konsumenternas ansvar påpekades även det ofta. Och jag håller helt med, men jag tycker näringen och branschen ofta gör det lite för lätt för sig. Efterfrågan tror jag väldigt ofta styrs av vad som erbjuds och vad som lyfts fram, och att säga att det inte råder efterfrågan på x kanske lika mycket beror på att få vet om att x existerar, snarare än att x inte efterfrågas.
Ett annat intressant perspektiv, som Helena Leander tog upp, är vikten av den offentliga upphandlingen. Att den är en väldigt, väldigt stor konsument och att djurskyddet borde spela en större roll där än vad det idag gör. Och om det då blir dyrare att köpa in kött så kanske man helt enkelt ska köpa in mindre, vilket skulle få positiva effekter även på klimatet och vår hälsa.
Från den avslutande diskussionen lyckades Margareta Andersson, som sade sig ”
representera grisarna”, och jag missade var hon egentligen kom från, avfärda Djurrättsalliansens grisavslöjanden med att de "
militanta veganernas" bilder inte ger en representativ bild av verkligheten - ”
grisbönder känner sig kränkta, rättslösa och uppgivna”.
Åke Rutegård var däremot väldigt öppenhjärtig när han konstaterade att branschen har "
förmedlat en bild av vår näring som inte stämmer med verkligheten”. Han förespråkade öppenhet och transparens och avslutade med att säga att Svensk Köttinformation kommer få en tre-till-fyrdubblad budget de kommande tre åren för att marknadsföra mervärdena med svenskt kött. Håll i hatten med andra ord.
