Skillnaden mellan ansvarig och ansvarig

"Skillnaden mellan ansvarig och ansvarig."

Såg den här tidningsartikeln i Corren idag. Den handlar om hur en person dömts till dagsböter efter att 1 277 kycklingar kvävts till döds i burarna där de transporterades.

Allvarligt förstås. Men det är ändå svårt att inte haja till en sekund av rubriken - "Uppfödare ansvarig för kycklingdöd". För alla uppfödare av kycklingar är ju ansvariga för kycklingarnas död. Döden är ju poängen och anledningen till att uppfödningen finns från första början. Det är vad som gör den lönsam.

Här utkrävs ett juridiskt ansvar för att kycklingarna anses ha utsätts för "överansträngning samt onödigt obehag och lidande" och för att de dog innan deras död blev lönsam (för de är ju inte som att de hade överlevt om transporten hade gått helt rätt till - de hade varit döda inom några timmar i vilket fall som helst). Men ansvarig i ordets rätta betydelse har ju alla uppfödare. Liksom alla konsumenter av kycklingar förstås.

Poängen är inte att förringa allvaret i lidandet kycklingar utsattes för här, som ni säkert förstår. Men "ansvarig" är ett ord som i detta sammanhang har en en dubbel betydelse - det finns ansvarig som ansvarig på ett bra sätt (som levererade kycklingarna som de skulle, så att de senare kunde hamna i en plastpåse i en Konsum-affär nånstans) och ansvarig som ansvarig på ett dåligt sätt (de dog på ett sätt där de led mer än de skulle och dog tidigare än tänkt).

Men egentligt ansvariga för kycklingarnas död är vi ju faktiskt alla.

Fint av och med Yuval Noah Harari

"Fint av och med Yuval Noah Harari."

Den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari, som skrivit den enormt populära boken Sapiens. En kort historik över mänskligheten intervjuades i SVT:s program Babel den 13 september om hur arbetet med boken påverkande honom personligen:

 

Friska djur avlivas i onödan!

"Friska djur avlivas i onödan!"

Sprang på den här rubriken i DN idag... Och vi vet.

Filosofiskt om djuren

"Filosofiskt om djuren."

I senaste numret av tidningen Modern Filosofi (1/2015) har de djur som ett minitema (tack B för tipset!) vilket såklart gjorde ett jag sprang iväg och köpte ett exemplar.

Det som rör temat är - förutom en kort fiktiv diskussion om kött med familjen Videborg (heja dottern Ina förresten, du har rätt!) - dels en artikel om kontakten mellan djur och människor av Jonna Bornemark, föreståndare för Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola. En sympatisk och väldigt konkret text och jag gillade bilderna som fint gestaltar den fysiska kontakten och närheten mellan djuren och människodjuren.

Det finns ett återkommande tema i texten ovan och artikeln av Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Och det är problematiken med synen på människan som den aktiva och djuret som den passiva, människan som den själfulla och djuret som den själlösa. Det är i distansen som vår människobild ligger skriver Azar och lyfter fram filosofen Jaques Derrida som en av de som poängterat faran med distanserandet.

Om filosofiska resonemang om vår relation till djuren är din grej - spana in!

Mer om domslutet rörande orangutangen Sandra

"Mer om domslutet rörande orangutangen Sandra."

Nyheten att en domstol i Argentina har slagit fast att orangutangen Sandra bör ses som en icke-mänsklig person och därmed ha rätt till frihet har fått stor spridning. Vi har skrivit om det här och flera svenska medier har gjort detsamma.

Som med mycket kan det vara nyttigt att inte springa för långt i de slutsatser som dras (citatet från djurrättsaktivisten Paul Buompadre är onekligen väldigt optimistiskt: "Det här banar inte bara väg för stora apor, utan även för andra kännande varelser som är orättvist och godtyckligt berövade sina friheter i djurparker, cirkusar, vattenparker och vetenskapliga laboratorier".)

Steven M. Wise från The Nonhuman Rights Project (som arbetar för rättigheter för apan Tommy) har publicerat denna text om domslutet:

"The Nonhuman Rights Project has been following the December 18, 2014 appellate court ruling concerning Sandra the orangutan. The initial media reports were expansive and contained numerous exciting quotations from the judges’ decision. The NhRP downloaded the brief decision from the court website and engaged a highly-respected interpreter to translate it into English.

Upon reviewing the translation, we immediately noticed that none of the quotations reported by the media were actually in the decision, and that the court did not appear to have issued a writ of habeas corpus, or ordered Sandra to a sanctuary. 

The key phrase: “… it is necessary to recognize the animal as a subject of rights, because non-human beings (animals) are entitled to rights, and therefore their protection is required by the corresponding jurisprudence” is not followed by citations to cases or statutes, but to two treatises. No examples of rights to which a nonhuman animal is entitled are given and there is no statement that either orangutans in general, or Sandra in particular, are entitled to any rights, including habeas corpus. The decision seems to indicate that a prosecutor is now involved. 

The NhRP is highly sensitive to the difficulties involved in interpreting a judicial decision not rendered in English in a Civil Law jurisdiction. Therefore, at this time, we cannot say what, if anything, the decision means for Sandra, for nonhuman animals in Argentina, or for the appellate cases the NhRP is currently litigating in the state of New York. We have been communicating with Spanish-speaking lawyers in Europe, North America, and South America about the decision’s meaning and most claim to be as puzzled as are we. We will all have to watch and see."

Uttalandet finns publicerat här här. Hela domslutet går att läsa här.

Fortfarande är det ett väldigt spännande domslut. Men det kan vara vettigt att inte dra för långtgående slutsatser innan vi vet mer. T.ex. har det rapporteras om att Sandra skulle flyttas till ett naturreservat om inte djurparken överlagar medan det i förtydligandet ovan sägs att det inte finns något om ett naturreservat i domslutet.

Det ska bli spännande att se hur detta utvecklas. We will all have to watch and see.

Föreläsning med djurrrättsadvokaten Steven Wise

"Föreläsning med djurrättsadvokaten Steven Wise."

Sprang på denna. Har inte sett ännu, men ska se till att göra.

"Föreläsningar från Människans natur 2014. Ekonomer, biskopar och grisbönder reflekterar över människans natur, hälsa och tillväxt. Inspelat i Båstad 31 juli 2014. Arrangör: Antonia Ax:son Johnsons stiftelse för miljö och utveckling."

Mammor bryr sig om, oavsett vem du är

"Mammor bryr sig om, oavsett vem du är."

Idag var det två fina veganmammor med i Malou Efter Tio. Och faktum är att alla djur behöver sin mamma. Och att mammorna bryr sig om dig, oavsett vem du är.

En studie av Susan Lingle vid University of Winnipeg och Tobias Riede vid Midwestern University, och som refereras till i septembernumret av tidskriften New Scientist har nämligen visat att det finns något väldigt grundläggande och gemensamt med en mors reaktion på skriket från en unge.

Det Susan Lingle och Tobias Riede gjorde var att de spelade in skriken från nyfödda ungar av olika däggdjursarter som separerats från sin mor, eller var utsatta för hot. Sedan spelade de upp ljudet för en vild svartsvanshjort på prärien i Kanada.

Det de upptäckte var att hjortar som fött barn snabbt sökte sig till ljudet från en ung svartsvanshjort – men också från inspelade ljud från säl, hund, katt och från ett människobarn. Till och med en skriket från en ung fladdermus åstadkom samma reaktion efter att det anpassats så att det kunde höras av hjorten.

När fågelsång eller skall från en prärievarg spelades upp reagerade hjortmammorna inte, och detta menar forskarna tyder på att rop från unga djur består av samma grundelement inom många olika däggdjur, en del skilda av 90 miljoner års evolution. Och att däggdjursmammor delar samma känslor inför dessa ljud.

Mammor är bäst med andra ord, oavsett vilka de är. Men det visste vi väl redan?

 

Intervju med Melanie Joy

"Intervju med Melanie Joy."

Djurens Rätts förbundsordförande Camilla Björkbom (C) har intervjuat Melanie Joy (M), professor i sociologi och psykologi vid University of Massachusetts, som är aktuell med boken Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor, som nu kommit ut på svenska med undertiteln En introduktion till karnismen. Trossystemet som gör att vi kan äta vissa djur men inte andra (Karneval förlag, 2014).

Läs mer om boken i kommande nummer av Tidningen Djurens Rätt och håll utkik efter Melanie Joy i Sverige under hösten... mer information kommer.

C: Din bok har nyligen översatts till svenska. Vilken förändring har du sett sedan boken först kom ut?
M: Sedan min bok först kom ut har jag rest runt och föreläst, först i USA och senare även internationellt. Vad jag har märkt är att medvetenheten ökar. Fler människor vaknar upp till sanningen om djurindustrin. Jag ser en ökande medvetenhet om veganism, fler veganska restauranger finns och bara det att ordet vegan syns mer. Veganrörelsen växer explosionsartat.

Dominerande system som karnism behöver två saker. De behöver förstärka sig själva och de behöver försvaga veganrörelsen. Till exempel genom att inte ta det veganska budskapet på allvar, och genom att skapa en myt om att veganrörelsen inte existerar. Det kan få veganska aktivister att känna förtvivlan. Därför är det viktigt för oss att vara medvetna om att veganrörelsen är på frammarsch.

C: Vad fick dig att skriva den här boken?
M: Jag skrev den mot bakgrund av min egen personliga erfarenhet. När jag slutade äta kött gjorde jag kopplingen. Jag var nyfiken på varför jag inte hade sett kopplingen förut, och varför det var så svårt att få andra människor att se det jag såg. Hur kan rationella, medkännande människor stödja irrationella, grymma handlingar, utan att de ens är medvetna om att de gör det?

C: Du har bedrivit forskning på ämnet. Vad upptäckte du?
M: Jag upptäckte att i stort sett alla hade liknande upplevelser som jag. De hade alla samma motsägelsefulla attityd mot djur som jag hade haft. Människor som äter djur behöver använda starka försvarsmekanismer för att undvika att inte känna empati för djuren.

C: Hur hör karnism ihop med speciesism?
M: Speciesism är ramverket som gör karnism möjlig som ideologi, på samma sätt som till exempel anti-semitism är en ideologi som hör hemma under rasismen. Speciesism är det större problemet, men det är strategiskt bättre för aktivister att fokusera på karnism. När vi pratar om karnism har människor redan en förståelse för karnismens motsats, som är veganism. Att äta djur förstör vår relation till djuren. Så länge som människor fortfarande äter djur är det svårt att prata om speciesism. Livsmedelsindustrin utnyttjar fler djur än någon annan djurindustri och därför är det strategiskt viktigt att fokusera på karnism. Speciesism är ett vidare begrepp.

C: Vilket är det långsiktiga målet med ditt arbete?
M: Vårt mål är att skapa medvetande om karnism. Genom att förstå karnismen kan människor också välja att kliva ur den. Någon som studerar till läkare eller dietist studerar karnistisk vetenskap. Så länge som de inte är medvetna om karnismen kommer de att förstärka den i sin yrkesutövning.

C: Vilka råd har du till djurrättsaktivister? 
M: Karnismens försvarsmekanismer är internaliserade. Människor kommer därför inte att vara öppna för vårt budskap men vi kan använda särskilda strategier för att få människor att öppna upp och kunna ta in budskapet. Du kan använda din egen erfarenhet. När människor frågar mig varför jag är vegan berättar jag att jag växte upp med en hund och åt samtidigt djur. Jag gjorde inte kopplingen. Jag bryr mig om djur, och jag skulle inte vilja bidra till deras lidande. Ändå gjorde jag det. Jag trodde att det var normalt, naturligt och nödvändigt att äta kött men jag insåg sedan att det var myter. Jag brukar dela med mig av mina egna erfarenheter och genom dem förklara hur karnismens försvarsmekanismer fungerar. Jag säger också att jag är vegan i dag, men för en stor del av mitt liv var jag inte det. Att höra din historia gör det lättare för den du pratar med att se världen genom dina ögon.

Tendens om att döda

"Tendens om att döda."

Häromveckan sände radioprogrammet Tendens tre program om att döda djur och om vårt förhållande till detta. Överlag väldigt mycket värt att spendera en timmes lyssnande på.

Första delen, I huvudet på jägaren och slaktaren, var den som jag tyckte tydligaste reflekterade kring ämnet. Och jag tyckte mig uppfatta en röd tråd - jakten beskrivs som en hobby, inte livsnödvändighet, och slakten beskrivs som en verksamhet/ett arbete bland andra, inte som någonting som tar livet av en levande varelse. Kan nyckeln finns i distansen till djuret?

Att vi förändra någon till något; som vi jagar för nöjes skull eller slaktar för (inbillad) nödvändighets skull, då försvinner den etiska problematiken och det personliga ansvaret. Nödvändigheten till etiska överväganden blir inte så stor då den som utsätts är en "något". I jägarens beskrivning av att djuret bara en del av naturupplevelsen och i slaktarens beskrivning av sitt yrke blir distansen särskilt tydlig.

Om vi istället för något ser djuren som någon, då är problematiken svårare att komma ifrån. Vad vi gör måste ifrågasättas och förändras. Hur når vi från något till någon på kortast möjliga tid? Det är 10 000-kronorsfrågan det.

För övrigt är jägarens beskrivning av jakten uppfriskande rakt på sak. Jakten handlar om djurens liv, och jägarens hobby. Och räven jagas i egenskap som konkurrent. På ett sätt ändå värt att respektera: saker beskrivs för vad de är. Allt blir enklare att diskutera (och ifrågasätta) då.

I andra delen, Samtalet: Konsten att döda utan stress och ångest, intervjuas Rolf Axel Nordström från grisgården Ängavallen. Rolf Axel Nordström har blivit något av en talesperson för djurvänlig djurhållning, och är intervjuad också i senaste numret av magasinet Filter. Och visst finns det en logik i hans verksamhet; lidandet har reducerats till sitt minimum.

På grund av detta har han (enligt egen uppgift, eller om det var reporterns påstående?) blivit djurrättsrörelsen fiende nummer 1, då han tar bort grunden i mångas kritik av dagens djurhållning - just lidandet. Ett väldigt märkligt resonemang i så fall. Bättre är bättre än dåligt, även om det inte är bra. Den grundläggande etiska problematiken, att vi tar livet av någon, tar bort framtida upplevelser och känslor, förminskar respekten för andras liv, trots att vi inte behöver - det finns kvar. Och det är tillräckligt. Människor har rättigheter även om deras liv är bra.

Den tredje delen i programserien, Med rätt att ta bort djur, handlar mindre om att döda och mer om att "låta djuret somna in" - besluten vi tar kring våra familjedjur. Och det är bra att avlivandet/dödandet av familjedjur problematiseras. Väldigt bra.

Även skyddsjakten fyller en viktig djurskyddslig roll - även om dödandet "för säkerhets skull" gör det aningen problematiskt; om djuret har turen att klara sig från en olycka så kan det ha oturen att bli skjutet ändå. Men överlag var detta sista program minst intressanta av de tre tyckte jag. Och riksjaktvårdskonsulent Ligné avslutar med att först prata om jakt som ett sätt att placera mat på bordet, och sen som ett sätt att få en trofé till arbetsrummet. Det gäller att ta de argument som finns antar jag.

Vem är skurken?

"Vem är skurken?"

Häromdagen publicerade DT nyheten Björnunge övergiven sedan hona skjutits. Och naturligtvis är det en väldigt tragisk historia.

Lite anmärkningsvärt är dock att det är Naturvårdsverket och deras regler som blir skurken i historien.

"Flera av dem som DT varit i kontakt menar att det bästa hade varit om björnungen avlivats istället för att bara lämnas i enlighet med regelverket.
– Är det djuretiskt rätt att spara en moderslös unge för att skänka den till forskning, undrar Jonny Persson jägare i Idre och engagerad i jaktfrågor."

Vem som är den riktige skurken i historien är inte helt lätt att klura ut, för det nämns endast lite i förbifarten i texten:

"Björnungar som följer en hona får ej skjutas och inte heller hona med unge."

Det huvudsakligen problemet här är alltså inte att björnungen inte avlivades - utan att en jägare sköt en björnhona med en unge, något som inte är tillåtet. Detta låter dock DT passera i det närmaste okommenterat. Business as usual?

Pelle Strindlund om grisarna på grillen

"Pelle Strindlund om grisarna på grillen."

Läsvärd (och spridvärd) debattartikel på SVT Debatt av Pelle Strindlund, författaren till boken Jordens herrar: Slaveri, djurförtryck och våldets försvarare (och Djurens Rätts Guldråttevinnare 2012).

"Nu börjar industrisemestern – och med den grillsäsongen. Många svenskar kommer de närmaste veckorna att täcka klotgrillens galler med chorizo, revbensspjäll och fläskfilé, kanske inspirerade av TV4:s nya program Grillmästarna. Att grilla är att vara normal. Men skulle det vara lika självklart om vi träffat de varelser vi tillagar?

I Västergötland mötte jag Liv, en vanlig ”pigghamgris”. Vid ett års ålder togs hon om hand, med sin syster Olivia, av en familj på landet. Tillsammans levde de två i den inhägnad som byggts åt dem. De fick existera för sin egen skull – familjen är vegetarianer – och bökade i marken, lekte och jagade varandra. De vilade i skuggan, rullade sig i gyttjepölar och letade efter något ätbart i jorden. På nätterna sov de tätt ihop på en bädd av halm i ladugården."

Se upp för moderskänslor

"Se upp för moderskänslor." 

Problem: ovanligt starka moderskänslor. Lösning: avlivning. Det är svårt att inte bli ledsen över att läsa de här två meningarna:

"Ägaren uppger till DN.se att det har rört sig om en enskild ko som haft ovanligt starka moderskänslor för sin kalv, något som ställt till problemen. Kon har nu avlivats."

 Citat från http://www.atl.nu/lantbruk/ilsken-ko-avlivad

Bella och Beavis

"Bella och Beavis."

Den är inte helt ny, men jag hade inte sett den tidigare. Gjorde det igår ikväll, och det var inte helt lätt att hålla tårarna borta. Känns svårt att hävda att djur är varelser utan känslor efter filmer som dessa.

"Before Beavis passed away, he and Bella were inseparable. They ate together, played together, and even shared living quarters. Beavis passed away in 2012, but the pair's story resurfaced after a video that the owner shot of the two appeared on Reddit.

"In the heartbreaking video, Bella lies by the side of her deceased companion and appears to cling to the idea that Beavis might just sleeping. As Bella seems to realize that her friend is not coming to life, she whimpers, nuzzles, and licks her friend as if trying to say goodbye."

Uttrycket "okända djur" får ny betydelse

"Uttrycket okända djur får ny betydelse."

Hela den här historien med döda djur som inte är de döda djur som de sägs vara har ju så många bottnar. Men frågan är om det har uttryckts mer grafiskt än i denna nyhet från TT och SVT Nyheter:
Hjärta och blod i hamburgarna:

"När brittiska BBC köpte curry- och kebabrätter från sex matställen i London och lät testa innehållet blev resultatet både deprimerande och skrämmande. Rätten "Biff med svart bönsås" innehöll i stället för nötkött en hög andel "kycklingmaterial", därav blod.

En hamburgare innehåll inget nötkött alls däremot frikostigt med hjärta och blod.

– Men just när vi trodde att det inte kunde bli värre så dök den där lammcurryn upp, berättar en av programmets talesmän.

Curryn innehöll visserligen kött – men inte ens laboratoriet lyckades klara ut från vilket djur - och då hade man ändå testat för lamm, gris, kyckling, nötkött, häst och get."

Den där falafeln kanske inte känns så dum ändå va? Garanterat kikärta.

PIG VISION - The Journey of two Brothers

"PIG VISION - The Journey of two Brothers."

"PIG VISION - The Journey of two Brothers" är en rörande film som gestaltar grisindustrin i Österrike. Den följer två grisbröder: X15, en gris som hamnar i den hemska djurindustrin. Och en av X15:s bröder, som istället hamnar på en anläggning som låter grisar vara grisar.

Filmen visar upp grisindustrin i Österrike, och det finns skillnader mellan den och hur det ser ut i Sverige; som fixeringen, helsplatsgolvet, transporten och slakten mot slutet. Mycket annat ser likadant ut. Men det som blir mest tydligt är skillnaden mellan två olika grisöden. Det budskapet är universellt.

Bakom filmen står UNITED CREATURES och Michael Hartl. Mer information om filmen finns på www.pig-vision.com/en/the-film.

Dagens ord den 17 januari 2013

"Dagens ord den 17 januari 2013."

Först Matilda Ternvall från TV-programmet Farmen, i Expressen:

- Skillnaden mellan mig och en vegetarian är att en vegetarian säkert skulle kunna äta kött om djuret har haft ett bra liv. Men det är då jag tycker det blir äckligt.

Sedan har vi Stefan Ljungdahl från nättidningen Jordbruksaktuellt:

Budskapen och de ord som vi i branschen väljer att använda, fortplantar sig när vi lyckas med vårt PR-arbete hela vägen fram till konsumenten. Hos konsumenten vill vi definitivt skapa en ”Bregott-känsla” för vår verksamhet.

Även i mjölkproduktionen vinner vi på att inte använda ordet produktion i konsumentkommunikationen. Vi producerar inte mjölken till Bregott. Vi mjölkar kon som vi fött upp och gör sen Bregott, eller hur?

[...]

De militanta veganer som vill bestämma utanför demokratins ramar och som vi med all rätt vill sätta terroriststämpel på, vill gärna påskina att djur ”produceras” i köttfabriker. Varför använder vi deras osmakliga vokabulär i vår egen kommunikation?

What Came Before

"What Came Before."

Vi har missat att tipsa om denna film (tack Johanna för påminnelsen). Filmen är What Came Before, som tagits fram av den amerikanska organisationen Farm Sanctuary. Snart 100 000 visningar på Youtube!

"Watch the video that will change your life! TV and movie star Steve-O introduces you to someone you'll never forget. See the incredible rescue, and the shocking reality of what came before."

Ett nyhetsinslag om Steve-O, som är berättarrösten i filmen som också är väldigt sevärt.

We face the same struggle

"We face the same struggle."

I senaste numret (15 december 2012) av tidskriften New Scientist finns en artikel som jag verkligen, verkligen rekommenderar. Den har rubriken "The human cost of devaluing animals" och är skriven av Gordon Hodson och Kimberly Costello från Brock University i Ontario i Kanada.

Sammanfattningvis konstaterar artikeln något som många redan vet men som lika många tror helt tvärtom om. Nämligen att ju mer vi bryr oss om djur desto mer bryr vi oss också om andra människor:

"the perception of a divide between humans and animals fuels prejudice toward human outgroups, such as immigrants or racial minorites"

Alltså, en omtanke om djur innebär att vi visar större omtanke om våra medmänniskor. Gör vi tvärtom så blir det tvärtom.

New Scientist brukar inte lägga ut hela artiklar på nätet, men läs artikeln - som avslutas med orden nedan - om du får möjlighet. Väldigt lärorikt, relevant och viktigt.

"We face the same struggle for animal rights as we did for civil rights, women’s rights, gay rights and children’s rights. Historically, we resisted abolition of human slavery on the ground that economic damage would be insurmountable, and we hear the same arguments about animal rights. Rather than considering moral conduct a luxury, we need the courage to reinvigorate the ideas of the Enlightenment to meet the challenges of the 21st century. This makes sense morally and scientifically: how we treat animals not only says a lot about us as a species, but it directly affects how we treat each other."

Djurens Rätt läser nobelpristagaren Mo Yan

"Djurens Rätt läser nobelpristagaren Mo Yan."

Idag är det Internationella djurrättsdagen. Det är också dagen då Nobelprisen delas ut. Vad passar då bättre än ett gästinlägg, av Djurens Rätts Cecilia Mille, med ett försök till djurrättslig analys av nobelpristagaren Mo Yan's bok "Ximen Nao och hans sju liv"?

Jag fick tipset att läsa boken av en medlem som reagerat på beskrivningen av hur huvudpersonen plågas ihjäl när han levt ett liv som tjur. För den som i likhet med mig inte var först i kön på bokhandeln efter att pristagaren tillkännagetts kan jag avslöja att boken handlar om Ximen Nao, som efter sin död lyckas tjata sig till att få komma tillbaka till livet. Det blir dock inte riktigt som han tänkt sig, eftersom han återföds som en lång rad olika djur innan han blir människa igen. Vi ska rikta in oss på händelsen när Ximen Tjur plågas ihjäl, och på vad beskrivningen av detta kan få för effekt på läsarna. Det rör sig om en riktigt vidrig beskrivning, och Ximen Tjur piskas, bränns och förnedras. I och med tjurens envisa vägran att lyda trots misshandeln beskrivs hans död som ärofull.

Jag blev nyfiken på att läsa, för jag tänker att det inte är självklart att en sådan uppdiktad beskrivning är av ondo. Det är en särdeles utdragen och grym misshandel som beskrivs. På minussidan finns utöver obehaget läsningen kan vålla naturligtvis risken att någon skulle inspireras av våldet. Jag är dock inte en anhängare av falangen som tror att människor tar intryck av våldsamma handlingar i böcker och filmer på ett sätt som får dem att själva begå våldsamma handlingar. Mardrömmar är enligt mig en mer trolig effekt.
 

En betydligt större fara jag ser är avtrubbning inför våld mot djur. Jag vet vad jag pratar om här, för i mitt jobb kan jag behöva anlägga en skyddsbarriär runt hjärtat för att det ska hålla. Eller är det egentligen avtrubbning när man inte riktigt tar till sig det man ser, hör eller läser, utan håller det en bit ifrån sig? Kanske inte. Nej, förmodligen inte. Det handlar snarare om en strategi för att hantera det jobbiga. När jag läser beskrivningen över vad som görs mot Ximen Tjur blir jag verkligt illa berörd. Skönt, blev lite skraj där ett tag. Jag tror nämligen att en förmåga att känna med djur, att tänka sig in i deras situation, är en förutsättning för djurrättsarbete. Och eftersom jag vill att alla människor ska vara djurrättare är jag rädd för avtrubbningseffekten, att människor helt enkelt vänjer sig vid att djur utsätts för hemska saker.

Utöver själva misshandeln reagerar jag på att invändningarna mot att plåga ihjäl tjuren främst baseras på att han ses som ett viktigt och värdefullt redskap som människorna kan använda. Detta resonemang känner vi väl igen från djurindustrin.

Så här långt har jag verkligen inte gjort mycket för att redogöra vad som kan vara positivt med den här beskrivningen. Sanningen är att mina argument är tunnare på den här sidan. Det ena är att det tydligt framgår att Ximen Tjur har känslor och tankar. Jag tror att de flesta läsare känner medkänsla med honom när han plågas. (Det framgår dock inte om hans utvecklade känsloliv är en effekt av att han tidigare har varit människa. Men vi antar att det inte är så här.)

Det andra optimistiska argumentet är att läsare skulle kunna börja reflektera över djurs rättigheter efter att ha läst beskrivningen. Jag har inte jättestor tilltro till denna tanke, men är det något jag har lärt mig under mina år med Djurens Rätt så är det att människor kan inspireras till att bli djurrättare av väldigt olika skäl och på väldigt många olika sätt. Och enligt mig är de alla lika bra.

Hur mår maten? – Djurhållning och djurskydd i Sverige

"Hur mår maten? – Djurhållning och djurskydd i Sverige."

Hur mår maten? – Djurhållning och djurskydd i Sverige
Per Jensen
Natur & Kultur, 2012

På baksidan till Per Jensens nya bok Hur mår maten? – Djurhållning och djurskydd i Sverige sägs att de flesta i Sverige får sin huvudsakliga information om hur maten vi äter blir till från "sagor, reklam och propaganda". Och det är förstås sant, men Hur mår maten? följer i en ny tradition av böcker som försöker beskriva hur djurens villkor faktiskt ser ut. Monsterbiff till middag? kom 2010 och Matens pris 2011, två böcker som på lite olika sätt gav värdefulla inblickar i den svenska djurhållningen. Och säkert har den internationella monstersuccén Eating Animals från 2009 varit en bidragande orsak till mycket av detta (Per Jensen har i intervjuer sagt att han inspirerades till sin bok efter att ha läst denna).

Det som skiljer Hur mår maten? från de övriga ovan nämnda böckerna är att Per Jensen är professor i etologi - medan Ylva Esping och Torbjörn Esping (Monsterbiff till middag?) liksom Daniel Öhman och Malin Olofsson (Matens pris) är journalister. Och Jonathan Safran Foer är förstås författare. Detta gör ofrånkomligen att Hur mår maten? får en viss pondus, och en något annorlunda karaktär; han argumenterar förvisso för hur han tycker att saker och ting ska vara men boken fungerar också som ett läroverk för hur djuren som idag blir mat hålls, mår - och just hur vi kan veta hur de mår.

Vi får leva med att "djur kommer att födas upp för slakt så långt in i framtiden som det överhuvudtaget går att överblicka. Vår utmaning är att se till att utvecklingen vrids mot uthålliga och djurvänliga metoder" skriver Per Jensen. Inte direkt muntert kanske. Och inte blir stämningen mycket muntrare av att läsa boken. Det är bättre i Sverige är en återkommande formulering, men efter att ha läst boken är det svårt att hävda att djuren i Sverige har det tipptopp.

Hur mår maten? är en väldigt elegant och utbildande bok som folk verkligen borde läsa – och jo, då tänker jag också på den inbitne djurrättaren som kanske inte köper Per Jensens etiska ställningstagande (mer om dessa senare) men som vill lära sig mer om hur djuren i den svenska livsmedelsproduktionen har det. Kunskap är styrka.

Boken redogör för förutsättningarna för dagens livsmedelsproduktion – etiken, forskningen, lagstiftningen, miljön, aveln och slakten. Och går in mer i detalj på mjölkproduktion, kor och kalvar, grisar, hönor och kycklingar. Per Jensen avfärdar tanken om att dagens djur inte har kvar behov och instinkter från sina förfäder, och att djur som "producerar" är ett tecken på välfärd. Han är väldigt rak om kopplingen mellan mjölk och kött – och delen om stress är väldigt intressant; hur kan vi veta hur djuret mår inuti, och hur prioriterar vi mellan fysisk och psykisk hälsa? Som t.ex.utspelet från branschorganisationens Moderna Ägg för ett tag sedan – där de menade att hönor i bur är mindre sjuka (bättre fysisk hälsa), men där Per Jensen skriver att frigående hönor har större möjlighet till att utföra ett naturligt beteende (bättre psykisk hälsa).

Per Jensens väg framåt (mot något bättre) är egentligen identisk med den som samtliga tidigare nämnda böcker driver; djuren vi äter har det inte bra, och dagens djurhållning är inte uthålligt hållbar. Men att sluta äta dem är inte lösningen. Istället ska vi äta färre av dem, och betala mer – det är bättre gynna det dåliga, och avstå från det sämsta än att bojkotta helt och hållet skriver Per Jensen. Och att välja svenskt förstås. Och köp kött gärna från grannen.

Mina återkommande invändningar mot detta är att a) dagens djurproduktion började med att vi köpte kött från grannen – hundra år senare hamnade vi där vi är idag. Var finns drivkraften till att vi skulle gå tillbaka till hur det var förr? Och b) det är faktiskt enklare att välja en sojakorv än att köpa en köttkorv från Konsum, grillkiosken eller restaurangen och vara säker på att djuret har haft det "bra" (förutsatt att personen i fråga alltså inte ser djurätandet som ett problem i sig). Och om vi inte kan vara säkra, är det då inte mer logiskt att säga nej? (Jo, det är det).

Avslutningsvis, Per Jensens argument för att fortsätta använda djur till mat är två. Att djuren saknar medvetenhet om sin egen död, och att vi utifrån detta förvisso ska göra deras "nu" så bra som vi kan, men det är enligt honom oproblematiskt att avsluta detta "nu" på ett så smärtfritt sätt som möjligt. Hans andra argument handlar om en levande landsbygd ("där djur betar och bönder kan försörja sig") som han inte anser vara förenligt med att vara vegetarian.

Det första argumentet är för mig mer en ursäkt än ett egentligt argument till varför det skulle vara acceptabelt att avsluta ett bra "nu"”. Och det finns knappast någon djurrättsförespråkare som är mot en levande landsbygd. Frågan är väl bara hur vi håller den levande - djurfabriker är knappast lösningen den heller. Kanske är det dags för en konstruktiv diskussion om en levande landbygd som respekterar djurens rättigheter, istället för en levande landsbygd som existerar på bekostnad av många.