Välkommen till del 3 av vår
bokcirkel om Pelle Strindlunds nyutkomna bok "
Jordens herrar - Slaveri, djurförtryck och våldets försvarare". Det har varit en händelserik vecka för Djurens Rätt, och det har varit en händelserik veckan även för denna bok. Ett stor antal recensioner har dykt upp, och nästan alla har varit översvällande positiva – bl.a.
Göran Greiders recension i Aftonbladet tycker jag absolut att du ska slänga ett öga på. Samtliga recensioner
finns samlade på bokens Facebook-sida.
Veckans uppgift var att läsa kapitel 2 och 3. Kommande vecka ger vi oss på kapitlen 4 och 5 – "Att kämpa ner kritiker" och "Den viktiga lögnen", sidorna 159-213.
Jag brukar ligga lite före, för att kunna föreslå saker du kan fundera på medan du läser. Men denna vecka har jag helt enkelt inte hunnit med – det har kommit pälsbollar, tv-debatter, melodifestivalartister och gristestiklar i vägen. Så jag har bara hunnit börja på kapitel 4, som handlar om det som sagts om dem som kritiserat slaveriet då och djurförtrycket idag.
Inledningen på kapitel fyra har rubriken "De är okunniga", och oj vad intressant det är. Det här är nästan ett av mina favoritområden att diskutera kring, och jag har två alldeles färska exempel som jag hakat upp mig på.
Det första skrev jag ett blogginlägg om. Det handlade om en ledare i tidningen Land Lantbruk som retade sig på att det visades en film som argumenterade mot kött i riksdagen. Osaklig propaganda menade hon (precis som LRF-talespersonen på sidan 164) medan t.ex. intresseorganisationen LRF:s stora inflytande och lobbyverksamhet istället handlar om saklig information. De med makt sätter agendan, helt enkelt, och vi andra vet inte riktigt vad vi pratar om – eller så hittar vi på sanningar.
Samma argument dök upp i ett mail till Djurens Rätt i veckan, efter att Camilla Björkbom debatterade med landsbygdsminister Erlandsson i SVT:s Aktuellt. "Ni vet ju inte vad ni pratar om", skrev personen bakom mailet. Jag brukar uppskatta kritik mot våra argument och diskussioner som ifrågasätter. Men att bara konstatera att vi inget vet är den tråkigaste formen av argumentation som den som argumenterar utifrån den rådande normen använder sig av, som inte känner något behov av att egentligen argumentera mot kritiken. (Och naturligtvis fick jag ingen respons på mitt svar till personen, där jag förklarade vad vi vet och vad vi tycker.)
Trevlig läsning! Jag återkommer till mer om kapitel 4 och 5 nästa vecka, då jag hunnit ikapp.