En spaning på nya Journal of Animal Ethics

En ny tidskrift om djur och den etiska diskussionen kring vår relation till dem har sett dagens ljus - Journal of Animal Ethics. Tidskriften ges ut av Oxford Centre for Animal Ethics och University of Illinois Press, och har som målsättning att vidga den internationella debatten kring djurs moraliska status. Tidskriften kommer ut med två nummer per år, och redaktörer är (den inte helt obekanta) teologen Andrew Linzey samt filosofiprofessorn Priscilla Cohn vid Penn State University.

Det första numret kom ut i dagarna, och jag valde fem artiklar att läsa för att få ett hum om första numret. I "Canada’s Commercial Seal Hunt: It’s More Then a Question of Humane Killing" resonerar David M. Lavigne och William S. Lynn, från International Fund for Animal Welfare respektive Center for Enviromental Studies vid Williams College om den kanadensiska säljakten, som de ifrågasätter legitimiteten av. Vad som är mest intressant, tycker jag, är resonemangeet om att det egentligen inte handlar om vilken "killing technique" som är mest "human", eller om huruvida det finns en sådan  – utan att frågan egentligen handlar om sälar som individer, inte populationer eller komponenter i ett marint ekosystem.

I "Cognitive Relatives yet Moral Strangers?" diskuterar Andrew Knight från ovan nämnda Oxford Centre for Animal Ethics och Judith Benz-Schwarzburg från universitetet i Tübingen ett ämne som jag tycker är väldigt spännande. Nämligen frågan om de egenskaper vi anser göra oss till människor, och vad det innebär för vår relation till andra djur om de (djuren) tack vare dagens forskning uppvisar förmågor och egenskaper som vi tidigare ansett vara exklusivt mänskliga. Knight och Benz-Schwarzburg menar att djurs utmanande av dessa gränser även borde innebär att vi tvingas utvärdera hur vi ser på deras moraliska status.

En massa spännande konkreta exempel förs fram, och deras resonemang är väldigt intressant. Vad innebär det t.ex. för de djur vi håller i fångenskap – där vi ofta tar hänsyn till deras fysiska tillvaro, men inte lika ofta deras psykiska trots att vetenskapen ständigt ger oss nya insikter i även den delen av deras värld. Eller är det kanske till och med så att djur i fångenskap är en företeelse som det blir svårare och svårare att försvara? Mänskliga barn ger vi extra omsorg och rättigheter, trots att vi  undantar dem från en mängd skyldigheter i vårt samhälle. Är detta ett rimligt förhållningssätt även till de andra djuren, frågar Knight och Benz läsaren. Väldigt läsvärt och intressant.

Grace Clement från Salisbury University i USA kommer i artikeln ""Pets or Meat"? Ethics and Domestic Animals" in på lite samma sak. Men hennes huvudsakliga resonemang är att vi idag grupperar vilda djur och de djur som hålls i den intensiva djurhållningen i en moralisk grupp (som vi inte tar särskilt stor hänsyn till) och sällskapsdjuren i en annan (som vi vanligtvis tar väldigt stor hänsyn till). Allt baserat på att vi har personliga relationer med dem senare, men inte med de förra. Men Clement menar istället att det rimliga borde vara att placera sällskapdjuren och djuren i djurfabrikerna i samma moraliska cirkel, beroende på att vi skapat en situation där båda dessa grupper befinner sig i en beroendeställning till oss människor.

Hon argumenterar för att det inte är vår relation till djuren/djuret som borde avgöra vårt moraliska agerande (vilket är fallet idag, om man jämför vårt agerande mot t.ex. en hund och en gris) utan den beroendeställningen de befinner sig i till oss människor. I det senare fallet försvinner skillnaden mellan hunden och grisen – vilket dock inte det vilda djuret gör. Att äta kött från djurfabriker blir därmed ett moraliskt problem som inte jakten på vilda djur blir.

Och samma slutsats kommer Barbro Fröding från universitet i Oxford och Martin Peterson från universitet i Eindhoven fram till i artikeln "Animal Ethics Based on Friendship". De utgår från Aristoteles värdeetik och kommer fram till att det idag finns tillräckligt mycket som tyder på att vi kan ha vänskapsrelationer till djur, och att värdeetiken ger att vi har moraliska skyldigheter mot vänner som vi inte har mot främlingar. Om djur är våra vänner har vi inte rätt att äta dem, helt enkelt. Och av detta följer att det är fel att äta djur från djurfabriker, men inte djur som lever i det vilda – samt att det moraliska ansvaret i det första fallet ligger hos djurhållaren (som har, eller borde ha, en nära relation till djuret) snarare än konsumenten som inte är kompis med det djur vars kött hon eller kan konsumerar. Det blir inte heller ett problem att äta fisk, med tanke på att varken fiskaren eller fiskätaren har en vänskapsrelation till den fisk som fångas.

Ett lite märkligt resonemang i mina öron. Tanken på att det finns tillräckligt mycket som tyder på att vi bör se djur som våra vänner är förvisso sympatisk, men en etik som bygger på att våra skyldigheter i huvudsak gäller mot dem vi har en nära vänskapsrelation till känns för mig som en etik som kan få rätt otrevliga konsekvenser.

Den avslutande artikeln jag bestämde mig för att läsa – "Should Whiteheadians Be Vegetarians? A Critical Analysis of Thoughts of Whitehead, Birch, Cobb and McDaniel" var tyvärr ett riktigt sömnpiller. Den bygger på en analys av den brittiska filosofen Alfred Whitehead (1861-1947), en filosof jag aldrig hört talas om, och som jag nog inte har någon större lust att höra talas om heller. Artikeln, av Jan Deckers vid universitet i Newcastle, innehåller resonerande om växters moraliska status jämfört med djurs och annat ointressant. Så den glömmer vi.

Journal of Animal Ethics är inte helt lätt att få tag i, och den är inte alldeles läsvänliga för den som befinner sig utanför den akademiska världen. Men för den som vill ta del av en massa intressanta resonemang kring vår relation till djur, kommentarer till nyutkomna böcker inom samma område och få en inblick i den akademiska debatt som pågår är den värt ansträngningen att få tag i.
Mer information om Journal of Animal Ethics finns på http://www.press.uillinois.edu/journals/jane.html.

Död åt köttätarna!?

Så här dagarna efter valet (som jag för övrigt analyserat ur djurens perspektiv på vår sajt alliansfördjuren.se) så kan det vara skönt att för en stund ägna hjärnverksamhet åt något mer teoretiskt. Och varför inte göra det med den inte helt nya frågan om vilka skyldigheter vi har att minska lidandet hos de djur som äts upp av andra djur än människor. Eller mer konkret- ska människan jobba för att "ta bort" de köttätande djurarterna och ersätta dem med växtätande sådana?

Jeff McMahan är filosofiprofessor vid Rutgers University i USA, och i en debattartikel i New York Times häromdagen - The Meat Eaters - lyfter han just denna fråga. Han konstaterar där själv att: "[...] it would be instrumentally good if predatory animal species were to become extinct and be replaced by new herbivorous species, provided that this could occur without ecological upheaval involving more harm than would be prevented by the end of predation."

Observera i sammanhanget att han lyfter en teoretisk frågeställning snarare än förespråkar någon konkret verksamhet, och att det är en filosof som gör detta, inte en "djurrättare". Detta kan vara bra att ha i bakhuvudet, innan man blir alltför upprörd.

Han är i artikeln också inne på något som jag skrivit om massor med gånger - att en art egentligen inte är intressant, utan att det är individerna inom arten som är av betydelse. Och han sätter för övrigt huvudet på spiken när det gäller vårt eget köttätande:

"Our factory farms, which supply most of the meat and eggs consumed in developed societies, inflict a lifetime of misery and torment on our prey, in contrast to the relatively brief agonies endured by the victims of predators in the wild. From the moral perspective, there is nothing that can plausibly be said in defense of this practice. To be entitled to regard ourselves as civilized, we must, like Isaiah’s morally reformed lion, eat straw like the ox, or at least the moral equivalent of straw."

Så om du är lagd åt det hållet och är sugen på att gympa hjärnan med ett par teoretiska frågeställningar om det "naturliga lidandet i det vilda", klicka dig över till artikeln ovan. Och det finns gott om diskussion som medföljer, såväl i artikeln som på http://onthehuman.org/2010/09/the-meat-eaters/

Trippelknasigt

Har stört mig på tre knasiga saker de senaste dagarna.

Först ut var en insändare i gårdagens Dagens Nyheter. Inser att livet blir rätt jobbigt att leva om man ska reta upp sig på varje insändare man inte håller med om, men kunde inte låta bli med denna. I insändaren kommenterar Inger Sköld från Södermanland de vildsvin som ”vandrat in i Stockholm”. Hon menar att nu kan Stockholmarna äntligen få veta hur landsbygdsborna har det, där ”villaägare på landet blir förtvivlade över förstörda villatomter”. Och hon avslutar sin insändare med att konstatera att ”ingen behöver vildsvinen”.

Det här med vem som behövs är lite intressant. Behöver vi fåglar? Pensionärer? Behövs biografer? Behövs kronprinsessan Victoria? Svårt att veta. Det enda vi vet är att allt medvetet liv behöver sig själv. Så även vildsvinet.

För några månader sedan var det en annan insändare i DN från en person som bodde runt Stureplan och som klagade på att det var för mycket folk och liv utanför fönstret. Du kanske inte ska bo vid Stureplan då, tänkte jag. Folk och tjo-och-tjim är en del av Stureplan, det går inte att separera. Och gillar man det inte så finns det andra ställen att flyta till. Och om man bor på landsbygden men inte gillar det som hör till landsbygden (på samma sätt som folk och tjo-och-tjim hör till Stureplan) så finns det kanske andra ställen att flytta till? Man tar seden dit man kommer brukar man säga.

Och gillar man inte vildsvin i trädgården så går det säkert att bygga ett staket.

Men, men. Ska inte klanka ner på Inger Sköld mer än så här. Det här med vildsvinen är dock intressant, och något som den nya (och utmärkta) bloggen Djurstudier – Vetenskaplig analys kommenterade häromdagen. Ta två minuter och läs det väldigt kloka inlägget Vildsvinen på väg mot stan av Helena Pedersen.

Och idag fick jag två andra saker att störa mig på. Först nyheten om att det Allsvenska fotbollslaget Kalmar FF:s nya hemmaplan "äntligen" har fått ett nytt namn: Guldfågeln Arena.

Det är svårt att uppröras över att företag ger namn åt idrottsarenor, så är fallet överallt. Men man ändå tycka att Kalmar FF hade kunnat tänka en vända till kring detta. Förutom att det låter puckat (”Hej, vill du följa med och titta på fotboll på Guldfågeln Arena?”) så hade det säkert gått att hitta ett företag med lika mycket pengar men som inte direkt bidrar till något väldigt otrevligt.

Kycklingars liv och död – inte trevligt.
Fotboll – trevligt.
Gör om och gör rätt, Kalmar FF!

Avslutningsvis – irritationsmoment nummer tre. Gunnela Ståhle skriver i sin blogg Gunnelas blogg om det SLU-seminarium som arrangerades den 7 juni och som hon deltog i. Där kan vi läsa att Christina Jutterström (tidigare vd för SVT) under seminariet utvärderade medias rapporteringen agerande under ”griskrisen” – alltså Djurrättsalliansens filmer från den svenska grisindustrin. Gunnela Ståhle skriver:

”Christina Jutterström ansåg att grisnäringen i det långa loppet tjänar på avslöjandena eftersom det ger möjlighet till korrigeringar. Den övervägande delen av Sveriges grisuppfödare sköter sig.”

Visst är det knasigt? Hela Sverige får se fruktansvärda bilder från svenska grisnäringen – och kontentan av det hela blir att grisnäringen tjänar på det? Nu ska det dock naturligtvis tilläggas att detta är Christina Jutterströms analys, inte en sanning. Men bara att en sådan analys kan göras… man kan bli militant vegan för mindre.

Christina Jutterström ger även en eloge till SVT:s Uppdrag granskning som ”inte lät sig utnyttjas” av Djurrättsalliansen”. Jag undrar om hon skulle använt samma ord om andra intresseorganisationers material som också uppmärksammas i media? Min gissning är att hon då istället skulle kalla det för ett ”gott samarbete”, eller något åt det hållet.

Jensen's Bøfhus, Borås, tzayspett, Barcelona och fåglar

Semesterreflektion 11. Här kommer ett par ord som nog aldrig använts i samma mening tidigare: torsdagens vegokorvgrillning räddades av Jensen's Bøfhus och OKQ8.

Sojakorvar var nedpackat, liksom ketchup och senap - tiden räckte inte till för att göra något roligare. Men det hela blev bra tack vare coleslaw av märket Jensen's Bøfhus (för er som inte känner till Jensen's Bøfhus – tänk på en restaurang med kött, kött, kött och så lite extra kött. Då är ni nära.).

Vegansk coleslaw är varken det första eller sista man tänker på när man tänker Jensen's Bøfhus, men den finns. Och var helt ok. Kan vi inte argumentera bort köttet från Jensen's Bøfhus så kanske vi kan konsumera deras coleslaw i sådana mängder att de blir ett coleslaw-företag.

Dessutom hade vi glömt korvbröd, men räddades i nöden av OKQ8. Puh.

Semesterreflektion 12. Lokalpolitikern Anders Österberg (s) föreslår att Borås skolbespisningar ska ha en vegetarisk dag i veckan, för miljöns skull. Läsarkommentarerna på Borås-Tidnings hemsida är förtroendeingivande och skrämmande på samma gång Det började illa och jag hade för ett tag helt gett upp hoppet om staden Borås. Men nu känns det lite bättre.

Semesterreflektion 13. På utflykt häromdagen hade jag med mig senaste numret av New Scientist, och kunde där läsa om de 76 rhesusmakaker som efter 20 års djurförsök har gett oss kunskapen att färre kalorier gör att vi lever längre.

Visste vi inte detta redan? Att övervikt gör att vi dör tidigare, och färre kalorier gör att vi antagligen lever lite längre? Var det värt att 38 apor under 20 år fick 2/3 så mycket mat som de annars skulle haft? 20 år av hunger egentligen.

Fördomen om att djurförsök alltid är nödvändiga och görs för att bota livsfarliga sjukdomar är en av de mest effektiva fördomar jag känner till.

Semesterreflektion 14. På tal om utflykt upptäckte vi på NK häromdagen "Tzayskewers & Kimchislaw" (från företaget Health & Happiness). "Tzayskewers & Kimchislaw" är tzayspett med hoummossallad, serverad med kimchicoleslaw. 100% veg stod det på förpackningen, men det var kesella i coleslawen, så det är inget för veganen. Men jag har ett förslag på lösning.

Du ser till att boka in en utflykt med din icke-veganska kompis. Ni tar vägen förbi NK, och köper bland annat en förpackning Tzayskewers & Kimchislaw. Ni placerar er på en filt på Blasieholmen. Du pekar mot Gröna Lunds nya åkattraktion Insane, och utropar "Herregud, har du sett den där grejen!!!". Din kompis kan inte låta bli att titta, du norpar snabbt som ögat åt dig tzayspetten, springer raskt därifrån och skickar ett förklarande sms dagen efter. Eller så tigger och ber du på dina bara knän.

Hur som helst blir alla glada och nöjda.

Semesterreflektion 15. Tretton år efter att Djurens Rätt skrev den första debattartikeln om körkort för hundar hänger Fredrik Hardt i Gotlands Allehanda på.

Välkommen Fredrik.

Semesterreflektion 16. Enligt sajten VirtualTourist.com är detta de fem värsta länderna för veganer att resa i:

1. Mexico
2. Spanien
3. Tyskland
4. Kuba
5. En samling centralasiatiska länder

Tillåt mig att inte hålla med överhuvudtaget. Och tillåt mig tro att amerikaner inte har samma resvanor som resten av världen. Jag har förvisso bara erfarenhet av Spanien och Tyskland, men dessa länder hör absolut inte till denna lista.

Högst personlig semesterreflektion 17. Badpremiär: 18 juli. Dagen då Zlatan blev klar för Barcelona. Fånigt sent premiärdopp, särskilt för en Varbergare som jag. Men jag gillar tanken på Zlatan i Barcelona, staden där jag på Maoz upptäckte att falafel inte måste vara jättetråkigt.

Semesterreflektion 18. Det sägs att en viss travkusk *host* grispåfösare *host* har förlorat sin huvudsponsor. Travkusken skyller på TV4, huvudsponsorn säger att det inte har något med anklagelserna om djurplågeri att göra.

Brott lönar sig inte säger jag.

Semesterreflektion 19. Om du lider av brist på bloggande från Djurens Rätt så är djurensratt.webblogg.se bloggen för dig. Häng med på sommarturnéns framgångar och äventyr.

Semesterreflektion 20. Det är både fascinerande och tragiskt när de vilda djuren kommer i direkt kontakt med vår moderniserade värld. Så som de svalor (jag är rätt säker på att det var svalor i alla fall…) som hade skapat ett bo på den bilfärja vi åkte med i helgen. Och de rådjur jag titt som tätt stöter på i min södra förort till Stockholm (jag undrar alltid hur det går för dem när jag ser dem på morgonen, när de har en hel dag att klara av).

Och så som de fåglar som hade slagit sig ner i dörren till en sopstation i Stockholms skärgård.

Global sympati för Australiens drabbade djur

Tidigare i år drabbades delar av Australien av fruktansvärda bränder – "The Black Saturday Bushfires". Drygt 2 000 hem förstördes och över 200 människor dog, liksom mängder av tama och vilda djur. Svenskan Elin Vanilla Stener, bosatt i Australien sedan fyra år, upplevde att hela landet var engagerat men att de djur som föll offer för tragedin ofta glömdes bort. Hon bestämde sig för att ändra på det.

Det vi har kunnat läsa om – vad var det egentligen som hände?
– Det började 7 februari. Det hade inte regnat på länge och det varnades för bränder. Jag minns att det var ganska starka vindar. Bränder startade på flera ställen i min delstat Victoria, vissa anlagda. Jag såg inslag på tv:n om folk som inte kunnat ta med sig sina husdjur och tvingats lämna dem. Jag visste att om det var jag, så skulle jag önska att någon förstod hur mycket de betyder för mig! Jag har varit engagerad tidigare i olika djurfrågor här och det kändes naturligt för mig att påminna folk om djuren också.

Hur gick du tillväga för att nå ut med detta budskap?
– Jag skapade en "Cause" på Facebook, för att engagera och påminna, tillsammans med min pojkvän Pez. Jag bjöd in några vänner och postade inbjudan på några andra ”Causes” som skapats till stöd för människorna som drabbats. Det var viktigt för mig att min Cause var enkel och uppmuntrande - jag visste att mina medlemmar inte nödvändigtvis skulle vara de som vanligtvis engagerar sig i djurfrågor. Om jag fick deras uppmärksamhet bara en kort stund måste det räcka för att säga det mest viktiga: exempelvis var de kunde donera.
– Jag var sedan noga med att uppdatera med nyheter och information om vad som behövdes. Jag ville att folk skulle kunna läsa på min ”Cause” om vad som hände där ute, oavsett vilken organisation de väljer att stödja. Ett mer samlat forum.
Verkligen häftigt - dagens moderna medier gör onekligen engagemang och omtanke globalt! Vad blev gensvaret?
– Jag fick snabbt stor respons från hela världen, från USA, England och Sverige till exempel. Många lyckoönskningar, folk undrade hur de kunde donera pengar från utlandet. En veterinär från England ville komma över och donera sin tid och kunskap. Människor från andra stater i Australien undrade hur de kunde skicka mat och filtar. En tjej bad mig hjälpa till att anordna något för barnen eftersom de har många frågor och har sett Sam The Koala. Samtidigt fick jag mycket stöd från andra djurrelaterade Causes. Djurvänner är verkligen bra på att stötta varandra, att inte konkurrera. Vi kämpar ju för samma mål trots allt: att hjälpa djuren.

Hur är situationen i dina trakter idag?
– Risken för stora bränder är över nu. Vi går mot höst och med hösten kommer regnet. Vi hade 47 grader en av de där heta dagarna! Men det är viktigt att folk inser att det här bara har börjat. Husdjur och människor är skilda åt, det tar tid och kostar en hel del att husera, vårda och medicinera djur. Jag fortsätter att uppdatera min Cause och uppmuntra folk att donera. Under den tid som gått fick djurorganisationerna tillräckligt mycket mat och filtar för att klara de hundar och katter de tagit om hand om. Det är fantastiskt vilket gensvar! Men nu behövs pengar mest av allt, eftersom medicin inte kan doneras.
– De som drabbas är ju både husdjur och vilt. De husdjur som har någonstans att återvända till är lyckligt lottade - Australien har ett stort problem med djur ingen vill ha och många människor har inte sitt hus kvar att återvända till, än mindre kan de ta hand om ett djur. De vilda djuren har definitivt förlorat sina hem, de som hann undan.
Är det någon händelse som särskilt fastnat på näthinnan?
– Bara här om dagen var det en artikel om en skadad känguru som de hittat och som var helt utan mat. De vädjar till folk att hålla ögonen öppna för de finns fortfarande där ute - djur som drabbats och behöver vård. Det som känns mest starkt i minnet är en kompis till mig som hann ta sina katter, men inte sin collie. Sorgligt. Eller när jag läst om folk som säger att de sett flyende kängurur med eld i pälsen.
– Tragedin var så sorglig i sig. De djur som överlevde är i våra händer och jag önskar att det inte ska vara pengar som avgör deras öde.
Din "Cause" på Facebook, hur går det med den?
– Det som började med bara några få medlemmar växte otroligt snabbt. I denna stund har jag 30 041 medlemmar.
– En annan sak som växt fram under min Cause är en webbsida för att återförena bortkomna husdjur och ägare. Som det är nu är djuren placerade över hela delstaten i flera olika shelters. Är de inte märkta med ett mikroship är de nästan omöjliga att identifiera. Så jag har uppfunnit en webbsida som kan lösa detta. Jag letar just nu efter någon som kan bygga den, eller vara med och sponsra. De största organisationerna har redan sagt att de vore jätteintresserade och att den kommer vara till nytta även när detta är över som ett verktyg för att hitta förlorade husdjur.
Det finns så mycket hemskt i världen, och jag tror många känner att de inte kan göra någon skillnad. Men du gjorde något…
- Jag är precis som vem som helst, det enda som skiljer mig och "de flesta" är att jag vet att jag kan göra en skillnad. Många skriver till mig på Facebook och ber om hjälp - men de kan verkligen flytta berg på egen hand! Jag hoppas och önskar att fler blir inspirerade och att de gör sin del för att förändra jorden till så som vill ha den. Inte pliktskyldigt, utan med glädje. Det är en kanonkänsla att veta att man faktiskt kan påverka och man ska inte tyngas ner över allt som är fel, tvärtom. Det är viktigt att våga öppna ögonen och se möjligheterna!

I samband med katastrofen samlade Djurens Rätt via Chickas minnesfond in pengar, och bidrog själv med 10 000 kronor, som skickades till Royal Society for the Prevention of Cruelty to Animals som arbetar på plats med brändernas offer. De ger skadade djur veterinärvård och hjälp. De hjälper också djur att hitta tillbaka till sina familjer. Och de hjälper till med mat och vatten. Vill du också vara med och stödja de drabbade djuren i Victoria? Sätt in önskat belopp på Chickas Minnesfond (pg 90 00 63-9). Skriv "Victoria" i meddelandefältet.

Elins "Cause" på Facebook finns på adressen http://apps.facebook.com/causes/215262/6707497?m=6d54c0aa. Det är svårt att direkt översätta ett "Cause" på Facebook till svenska, men det kan beskrivas som en grupp med ett ändamål, där deltagarna kan engagera sig för en god sak. I USA går det även att samla in pengar till ett Cause, det är dock inte möjligt för svenska organisationer.

Sjukvård även för de andra djuren?

En liten intressant historia i vlt.se häromdagen, om tre män som ville ta ett skadat rådjur till sjukhus.

Intressant utifrån aspekten att det i grund och botten är ett logiskt resonemang - skadat djur behöver vård, och på sjukhus ges vård. Och intressant därför att det antagligen för de flesta människor inte är särskilt självklart hur de ska agera om de hittar ett skadat vilt djur, speciellt inte om det rör som ett stort djur som ett rådjur. Och intressant ur ett tredje perspektiv som handlar om vilka skyldigheter människan bör ha att minska lidandet bland de vilda djuren (och då tänker jag ur ett övergripande perspektiv och inte endast på situationer då vi är direkt skyldiga till lidandets uppkomst).

På ett mer konkret plan så konsulterade jag experten på området, min kollega Catarina, om vad man verkligen skulle göra i ett sådant läge. Och enligt henne är det i Sverige små möjligheter att göra något för rådjuret. Det normala är att man kontaktar polisen som i sin tur kontaktar jägare. Tyvärr.

Och - inte minst viktigt att påpeka - att rådjur är väldigt stresskänsliga och kan dö av chock när de handskas av människor eller hålls i fångenskap (även om detta inte är någon strikt vetenskap, många rådjur som tillfälligt omhändertagits t.ex. efter att ha gått ned i en isvak, överlever efter ett par dygns omhändertagande av viltrehabiliterare). Så männens initiativ att ta med sig rådjuret i bilen var naturligtvis total felaktigt.

Dagens logiska övning

Pälsfarmingen i Kina växer - vilket gör det än viktigare att vi:

a) får ett pälsfarmsförbud i Sverige, så att vi föregår med gott exempel - skriv till Eskil
b) får en pälsfri handel, så att efterfrågan minskar - handla av dessa

Här är en artikel från Reuters om just pälsfarmningen i Kina, där en Liu Zhiping säger så här om hålla djur på pälsfarmer:

"By raising captive animals, we can save the wild ones at the same time. It takes far more effort to hunt a wild animal than to raise one, so by farming these animals, we are playing an important role in protecting their wild counterparts."

Och där har vi dagens logiska kullerbytta. Genom att spärra in och döda en del djur räddar de några andra... hepp, så bra. Idén om att djur är ett anonymt kollektiv och inte individer kan verkligen åstadkomma knasiga slutsatser.

Turtle love

Lek i det vilda

Sven Cahling som skriver MiljöBloggAktuellt tipsar om detta bildspel, med ett möte mellan en isbjörn och en s.k. slädhund. Fascinerande.

Bra Uppsala!

Uppsala kommun har beslutat att inte längre vingklippa de svanar som finns i Svandammen. Anders Bretz på fritids- och naturkontoret i Uppsala kommun säger till SR Uppland om beslutet:

- Främst är det ur djurskyddssynpunkt. Det är inte motiverat att göra ett ingrepp i en vingled för att svanarna ska vara kvar här i resten av sitt liv och simma runt i den här dammen.

Han säger vidare:

- Djurskyddet har blivit mer och mer aktuella i samhället så jag tror att man tänker på ett helt annat sätt idag än när man startade det här.

Mediernas vargar

Aftonbladet och Expressen skriver idag om hur Arne Weise anfölls av vargar när Kolmårdens "Tiger World" invigdes. Det enda trovärdigt dokumenterade tillfället hittills då en varg anfallit och dödat en människa i Sverige skedde i Gysinge 1821. Så rent statiskt låg verkligen Arne risit till.... Eller inte. För naturligtvis var det farligare för Arne att åka bil till och från Kolmården, rent statistiskt.

Ordvalen i artiklarna spär på våra fördomar om vargar och vår önskan (?) att se och uppfatta dem på ett visst sätt. Och då spelar det ingen större roll om vargarnas beteende inte med någon självklarhet var aggressivt.