"Seminariet anordnades för att uppmärksamma de olika sätt människor kan utnyttja levande och döda kaniner för sina egna syften."
![]() |
| Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien. Från deras Facebook-sida. |
I torsdags befann
jag mig på ett seminarium på Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien i
Stockholm. Det hade titeln "Kaniner kaniner kaniner – ett seminarium
om... kaniner!" och den glättiga tonen genomsyrade
större delen av tillställningen. Kaninskämten duggade tätt: Snurre
Sprätt, Roger Rabbit, och det otroligt lustiga i att kaniner har god
fortplantningsförmåga.
Det hade kanske
varit en sak om det var kaninvänner som samlades för att tala som sitt
favoritdjur, men så var det nu inte. Seminariet anordnades för att
uppmärksamma de olika sätt människor kan utnyttja levande
och döda kaniner för sina egna syften. Två kaninskinn skickades runt
för den som ville klappa, och till lunch serverades kaningryta. Många i
publiken var intresserade av att starta upp kaninuppfödning. Bland
talarna fanns ägaren till Sveriges största kaninslakteri,
som uppmärksammats – och dömts – för sina olagliga slaktmetoder, och en
representant för föreningen Gotlandskaninen. Båda dessa talare inledde
med att berätta varsin anekdot som gick ut på att de som barn haft hand
om kaniner som de sedan ätit upp. Lektion
ett i människokunskap: tidiga erfarenheter kan sabba en för livet.
Om kaninslaktaren
var genomgående brutal i sin inställning till såväl kaniner och
djurrättsaktivister som myndigheter och lagar, så var
Gotlandskaninuppfödarens motiv desto grumligare. Här är köttproduktion
och ekonomisk vinst sekundärt – i centrum står istället ”bevarandet av
rasen”. Ett hundratal entusiaster har bildat en förening för att avla
vidare på en kull kaniner som hittats på någons bakgård. Det är något
rojalistiskt över det – själva släktskapet anses
magiskt. På en fråga över vad poängen var med detta svarade
företrädaren förvånat och indignerat att det är lika självklart som att
vi ska bevara runstenar. Fast såvitt jag vet så lider inte runstenar av
att stängas in ensamma på små ytor, och de fråntas inte
några ungar eller slaktas när de tjänat ut sitt syfte. Bevarandet av
denna kaninfamiljs gener har endast ett sentimentalt värde för en
begränsad skara. Men idén om ”raser” och ”bevarande” ger helt klart en
känsla av högre mening åt delar av kaninslakten. Lektion
två i människokunskap: vi är bra på att lura oss själva.
Tredje föredraget
hölls av en kock som brukade tillaga kaniner från slakteriet med den
dömda ägaren. Som av en händelse hade även denna man ätit kaniner redan
som liten. Vi fick veta att kaniner på tallriken
måste kryddas med fett från andra djur för att smaka bra, och att
kaniner på menyn måste kryddas med flådiga tillbehör och snygga
omskrivningar för att sälja. Lektion tre i människokunskap: de flesta
tycker trots allt att det känns konstigt att äta djur som
fortfarande betraktas som djur.
Lena Lindström
Etolog
Djurens Rätt
Etolog
Djurens Rätt



