"Camino, Filter och Kärlekens väg."
Fick ett ex. av Camino till slut (och mina misstankar till förseningen riktar sig inte längre mot Camino utan mot en av mina kära kollegor på Djurens Rätt). Men hur som helst, det var inte så mycket kött-special som jag hade fått för mig att det skulle vara, även om det till viss del är ett genomgående tema i Camino, trevligt nog. (Och varje tidning som börjar med en Tartex-annons ligger ju redan på plus.)
Det två artiklar som handlar mer om vego än de andra är intervjun med P3-Christer (jag håller helt med Christer, det är viktigt beställa på vägkrogar!) och den med Köttfri måndag-Jonas (som jag ibland kan tycka hade kunnat vara lite mer "på" - men det är förstås lätt för mig att säga, Jonas slår ju mig i mediemedverkan med sisådär 521 mot 1, och Köttfri måndag har ju inte direkt misslyckats i att nå ut med sitt budskap…).
Så, istället för att gräva ner mig mer i Camino grävde jag ner mig i två andra saker; först var det nummer 29 (december-januari 2012/13) av magasinet Filter, med sitt reportage om Sea Shepherds svenske bidrag Peter Hammarstedt.
Artikeln är något så ovanligt som ett hyllningsreportage (mer eller mindre) om en radikal djurrättsaktivist. Inte varje dag det händer, och jag tror förklaringen är rätt enkel: Sea Shepherd (för övrigt ett underskattat svårt ord att stava rätt till) är enormt duktiga på att nå ut, har en väldigt tilltalande profil som ”havens goda pirater” – och så har vi förstås djuren de jobbar för. Som kvinnan i textens inledning som pratar varmt om deras verksamhet samtidigt som hon har en blodig biff framför sig på bordet – det finns ju ingen normal människa som inte tycker det är galet att jaga valar och andra eleganta vattenlevande djur. Det går att ha åsikter om deras tillvägagångssätt, men syftet ställer nog de flesta upp på. Och det, tillsammans med de övriga anledningar jag nämnde ovan, gör det relativt enkelt att bli så tilltalande för tv och annan media som de har blivit.
Men ära den som äras bör – det är förstås ingen slump att de blivit så "heta" som de har blivit, och Peter "The Hammer" (som han kallas i den sportpodradio jag brukar lyssna på, där de med jämna mellanrum recenserar senaste avsnittet av Whale Wars, med en särskild förkärlek för "The Hammer") Hammarstedt är en bidragande orsak till detta. Han har uppenbarligen ett enormt engagemang för djur, och det är kul att engagerade människor kan bli profiler (för annat än att de gör tokiga saker, klär av sig nakna eller dylikt). Det känns som vi har för få sådana i vår bransch. Texten är väldigt spännande läsning – kompletterad med stiliga bilder - och ger en intressant inblick i hur Sea Shepard fungerar. Rekommenderas.
Avslutningsvis har jag under julen läst Kärlekens väg: djurrätt och kristen tro, av Annika Spalde och Pelle Strindlund. Eller läst och läst – jag har i ärlighetens namn inte läst denna bok som jag brukar läsa böcker jag recenserar. Jag har småläst när tillfällen dykt upp, som när sonen spelar spel på telefonen. Därför blir det ingen heltäckande recension av denna bok – vill du läsa en sådan finns en t.ex. på
http://www.ickevåld.se/recension-av-kaumlrlekens-vaumlg.html.
Men som bläddra-igenom-litteratur fungerade den för mig perfekt. En del av innehåller återkommer från tidigare böcker av Spalde och/eller Strindlund, och mycket av argumentationen känns igen, eller är något som den djurrättsengagerade har med sig i ryggmärgen. Boken har en annan målgrupp än så, skulle jag gissa (den mer "kristna" biten av boken måste jag erkänna att jag skummade igenom, det är inte riktigt min tekopp).
Det bästa, om ni frågor mig, är genomgången av ett par av de fördomar som finns - att engagemang för djuren är något nytt, och att de som tycker om djur har svårt för människor. Detta är relevant läsning för alla tycker jag, även den väldigt insatte aktivisten.
Eller jag ändrade mig, detta är det näst bästa. Det bästa är gorillan Kokos beskrivning av döden: "BEKVÄM GROP HEJ DÅ". Helt underbart, det ska jag se till att sätta på min gravsten.
