Positiv förstärkning

Djurrättskampanjer tenderar att bli aningen negativa. Mycket "gör inte så här". En stor del "nej", "stoppa", förbjud" och "inte. Och det var därför jag väldigt mycket gillade upplägget på www.welovesubway.com, Compassion Over Killings kampanj för att få Subway att öka sitt vegoutbud.

Säg vad som är bra, och föreslå sätt som det kan bli ännu bättre på. Ett positivt sätt att uppnå förändring, jämfört med "vi tänker bojkotta tills att...".

Dom är här!!

100% friska minkar?

Detta fullträff till citat levereras av Jörgen Martinsson, vd för Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund, i dagens Expressen:

"Nolltolerans mot vanvård av alla husdjur är det enda rimliga och vi är glada att fler och fler ansluter sig till den linjen."

Att klassificera minkar som husdjur är pälsbranschens sätt att försöka hävda att minkarna på farmerna inte längre har behov av det naturliga beteende som en vild mink har. Men den diskussionen kan vi ta en annan dag.

Om nolltolerans mot vanvård i Jörgen Martinssons värld verkligen innebär nolltolerans mot vanvård så har man onekligen en del att jobba på.

Efter Djurrättsalliansens avslöjande bilder tidigare i år fick Jordbruksverket i uppdrag att granska minkfarmerna. Nedan är ett par citat från myndigheternas granskningsrapporter, citaten är lånade från den sammanställning som Djurrättsalliansen gjort på sveketmotminkarna.se.

När ska pälsbranchen börja dra igång sin egenhävdade nolltolerans? Nu, snart eller om ett tag?

Och en bra idé är ju att inte dölja minkarnas existens för ansvariga myndigheter, det blir ju lite svårt att kontrollera det hela annars...

”Fem djur med sårskador, varav två avläkta. I två burar påvisades djur som hade pälsen full med avföring."

"Två skadade minkar påträffades. Den ena fastighetens minkfarm hade trasiga nätvaggor i flera av bolådorna.”

”En skadad mink med färskt sår vid svansroten... Fem skadade djur påträffades.”

”Ett par lyor påvisades i behov av rengöring från avföring. Sex djur påträffades med mindre sår på kroppen, inget blödande."

”Brister i tillsyn då det fanns oacceptabelt många döda och sjuka djur.”

”Sjuka djur oavsett ålder avlivades genom slag mot huvudet samt halsdislokation. Ett djur med gnagt öron samt ett djur med sår på hakan.”

"Vid kontrollen påvisades 15 minkar med olika typer av skador samt tre döda minkar som låg i bur."

”Djur var smutsiga. Sjuka och skadade djur togs inte om hand. Det var smutsigt i många bolådor och även i burar. Strö saknades i de flesta bolådorna. Alltför många döda och skadade djur.”

”Fyra djur observerades med sårskador. Dessa djur var inte åtskilda från övriga."

"Fyra djur med skador på öron och nacke observerades, varav två inte hade uppmärksammats av djurägaren tidigare"

”Sjuka och skadade djur togs inte om hand särskilt eller behandlades”

"Djur som smutsade ner i lyan stängdes ute ifrån den i en månads tid för att lära sig bli rumsrena."

"Vid kontrollen påträffades ett tiotal djur med åverkan på svansen, i form av hårlöshet och/eller minskad längd, ett djur med sår i nacken samt ett djur med sår under hakan."

"Skador som påträffades var två små ansiktsskador och sju skadade svansar, i form av sår, pälslöshet och/eller minskad längd. Några valpar påvisades kletiga runt ögonen. Två djur hittades döda utan synliga skador och en halvt uppäten mink påträffades i en bur."

"Skadade minkar med mindre sår, ej blödande eller vätskade sår, fick gå kvar i buren med de andra minkarna."

"Vid kontrollen påvisades tio djur med åverkan på svansen, i form av hårlöshet och/eller minskad längd. Sju djur påvisades med mindre icke blödande sår fördelade på ansikte, nacke, sida och buk. Ett djur som gick i en grupp om tre hade ett öppet sår då hela svansen avlägsnats, rörelseförmågan på djurets bakben var nedsatt."

The Cove i SVT

Med reservation för ändringar så är dokumentären The Cove inplanerad att visas i SVT1 den 2 november kl. 22.

Senaste nytt

Idag har vi publicerat en debattartikel på Newsmill om minkar, pälsfarmer, SPR och Fredrik Reinfeldt. Läs på Reinfeldts daltade med pälsbranschen är ovärdigt. På vår webbplats djurensratt.se finns mer att läsa och där finns även ett protestmail som du gärna får skicka till vår statsminister.

De djurförsöksetiska nämnderna får (återigen) kritik från JO för hur de hanterar jävssituationer, kritik som är ett resultat av den anmälan som vi gjorde under förra året. Vi har även varit och sett Riksteaterns föreställning "Djur som dör" och i senaste inlägget i vår blogg Vegokoll så spanar vi in Brighton.

Den 2 november arrangeras en föreläsning i Stockholm om vår mat och vår miljö, och i huvudstaden kan du den 21/10 se filmen The Cove (och efteråt lyssna till en diskussion med bland annat svensken Peter Hammarstedt från Sea Shepard). Och den 31 oktober arrangeras en välgörenhetsritt på Djurgården där vinsten går till Djurens Rätt.

Från den 8 november kan du se utställningen Walls of Glass i Frölunda Kulturhus, redan den 20/10 arrangeras en träff i Lund, och liknande möten arrangeras även i Växjö och Norrköping.

Allt för nu, men mer snart.

Djurrättsrörelsens arbetsmetoder

Ok. Jag höll mig i sisådär 15 timmar. Men nu har jag lyssnat på Studio Ett-debatten om minkar och djurrättsrörelsens arbetsmetoder.

Här i bloggen har det diskuterats lämpligheten i att öppet och offentligt diskutera en rörelses strategier och metoder, men för mig känns det spontant som ett tecken på mognad att djurrättsrörelsen metoddiskussion blir en fråga för ett program som Studio Ett. Ett tecken på att djurrättsrörelsen interndebatt är intressant nog att lyssna till.

Men det är, som jag skrivit tidigare, väldigt trist att det måste fokusera på att släppa ut minkar och inte t.ex. på hur vi ska förbjuda pälsfarmerna. Men det är väl spelreglerna om man vill få just detta mediautrymme, antar jag.

Å andra sidan tycker jag denna debatt också kan användas som ett exempel på varför det en öppen metoddebatt är dåligt.

De två debattanterna (två killar, vilket man naturligtvis kan tycka är trist i en kvinnodominerad rörelse) tycker olika om en sak (att släppa ut minkar) men det blir samtidigt tydligt att de är ense om väldigt mycket, mer än vad som skiljer dem åt. Men hela debattens upplägg (styrt av programledare som inte naturligtvis inte är lika insatta i diskussionen och den dynamik som finns där) är ju att lyfta fram konflikten, inte det gemensamma. Men även det är väl spelregler man får leva med.

Efter detta säger jag: mer öppen debatt om djurrättsrörelsens metoder, men gärna i ett forum där debattörerna kan tala till punkt och där de tillåts hålla med varandra. Och nästa gång fokuserar vi på hur vi ska stänga pälsfarmena, ok - oavsett vad vi tycker om att släppa ut minkar?

Minkar på Newsmill och i Studio Ett

Två debattinlägg om minkar har dykt upp på Newsmill. Jonas Gårdstedt är "långtida djurrättsaktivist" och menar att vi måste ha förståelse för behovet av motstånd:

"Det är därför fullt rimligt att fråga varje minkfarmare som uttalar sig om "våldsamma saktivister som använder olagliga metoder" hur han berättigar sitt eget våld och sina egna lagbrott. Det lidande som pälsindustrin utsätter minkarna för överstiger DBF:s handlingar många gånger om och deras lagbrott är långt mer skrämmande."

Gunnar Strömmer och Clarence Crafoord är jurister vid Centrum för rättvisa och menar att liberala skribenter som pratar för ett pälsfarmsförbud struntar i näringsfriheten:

"Om kraven på förbud mot minkuppfödning blir verklighet passeras en kritisk spärr i ett anständigt demokratiskt samhälle. Vad hindrar staten från att i framtiden göra samma sak med andra näringar - eller för den delen föreningar, partier, demonstrationer, församlingar och så vidare som man inte gillar av ideologiska, etiska eller andra skäl?"

Landsbygdsminister Eskil Erlandsson har jämfört päls med knark - "så länge det finns människor som knarkar kommer det att finnas folk som tillverkar det de vill ha". Men trots detta har vi inte (vad jag vet) tillåtit knark i Sverige. Vi anser uppenbarligen att knark är fel, och staten har bestämt sig för att förbjuda det. Jag vet inte vad Strömmer och Craaford tycker om detta förbud, men jag utgår från att de är motståndare även till sådana påfund. Vad hindrar annars staten från att göra samma sak med andra näringar?

Sverige vore inte heller det första land som förbjuder pälsfarmningen - det tämligen demokratiska landet Storbritannien har redan gjort det. Och då pratar vi om ett etiskt förbud. Att införa regler som tillvaratar djurens behov och som i förlängningen gör industrin ekonomiskt omöjlig (som är fallet med rävfarmning i Sverige) är inget förbud. Det är en anpassning utifrån djurens grundläggande behov. Och det enda som hotas genom att säga nej till detta är vår anständighet.

Avslutningsvis, för den som är sugen på debatt om att släppa ut minkar så rekommenderas Studio Ett i eftermiddag.

Ett seminarium om djurskydd, veterinärer och de livsmedelsproducerande djuren

Onsdagen den 13 oktober arrangerade KSLA (Kungliga Skogs- och lantbruksakademien) ett seminarium med rubriken ”Djurskyddet för de livsmedelsproducerande djur – veterinära strategier för djurskyddet i Sverige”. Fokus var på det faktum att det svenska djurskyddet är under överseende och att djurskyddsutredningen är i full gång. Vilken roll spelar veterinärerna i detta - och vilken roll ska de spela?

Djurskydd är vanligtvis ett kvinnodominerat område, men bland föreläsarna i centrala Stockholm denna dag var sex av sju män och den enda kvinnan som föreläste representerade djurindustrin - Maria Donis från Svensk Fågel.

Och redan tidigt konstaterades att idén om ett gott djurskydd utgår från att allt användande av djur innebär någon form av lidande för djuren, men att det (naturligtvis) ska vara minsta möjliga lidande - vilket för mig (naturligtvis) framstår som märkligt. Att så många människor, som uppenbarligen bryr sig väldigt mycket om djur, accepterar något som har som grundförutsättning att det utsätter djur för lidande har jag svårt att förstå. Varför inte sträcka djurskyddsbegreppet längre än så – till att innefatta att djur ska skyddas från allt lidande?

Men hur som helst: inledde gjorde Martin Wierup, professor på SLU. Han pratade om riskerna med att för mycket fokuseras på enbart etologi. Det är veterinärerna som genom sin veterinärmedicinska utbildning har en helhetssyn på djurhållning menade Wierup. Etologiska behov bedöms som absoluta och prioriterade och att detta ofta hamnar i konflikt med annat.

En kommentar från Djurens Rätts etolog Lena Lindström: ”Det är oroande att det finns en tendens att tona ner vikten av psykiskt välmående och etologi och lyfta fram fysisk hälsa som det centrala. Och att kalla etologi för "en disciplin inom veterinärmedicinen" visar på en viss okunskap. Det är som att kalla psykologi för ”en disciplin inom läkarvetenskapen”, inte som egna ämnen i sin egen rätt”.

Martin Wierup menade också att kliniskt verksamma veterinärer inte får ignorera debatten och lämnade djurskyddsbedömningen åt andra, och refererade då till den ”griskris” vi alla känner till. Detta var något som också Annika Bergman från Sveriges grisföretagare återkom till i den efterföljande diskussionen, och hon frågade var veterinärerna fanns under just denna ”griskrisen” - där hon menade att grisnäringen fick stå själva i stormen. Och nog hade det kunnat vara intressant att hört mer av veterinärernas röst i detta – även utifrån perspektivet om vilket ansvar de som kår hade för de bilder vi kunde se.

Därefter pratade veterinärer Per Michanek, om djurskyddet i praktiken. Föredragets ämne var de brister som han menar råder då många djurhållare håller djuren bra men begränsas av onödigt strukturerade föreskrifter. Han lyfte exemplet på hur man som veterinär ska hantera en situation där djuren mår dåligt men föreskrifterna uppfylls, jämfört en situation där djuren mår bra med föreskrifterna inte är uppfyllda. Johan Beck-Friis från Svenska Veterinärförbundet kommenterade detta i den efterföljande diskussionen, och kände inte igen bilden av veterinärer som ”paragrafryttare”.

Djurens Rätts Lena Lindström igen: ”Det är oroande att så många från både industrin och veterinärkåren var rörande eniga om att det behövs mindre tumstockar och mer "djurbaserade mått". Alla kan vi vara eniga om att det viktiga är hur djuren mår. Några centimeter hit eller dit i takhöjden är inte det mest relevanta. Men det finns en väldigt stor fara i att helt gå över till "djurbaserade mått” - en gris som inte får böka blir uttråkad, frustrerad, apatisk och sover 19 timmar om dygnet (det normala skulle vara 8 timmar). Hur ska en inspektör som är i stallet en halvtimme kunna se på grisen att den inte mår bra?”

Lennart Sjöland, länsveterinärer i Skåne, redogjorde för omställningen under de senaste 22 månaderna - då djurtillsynen flyttades från kommunal nivå till länsstyrelsen – men menade att processen varit allt annat än smärtfri. Och han menade att anmälningsgraden ökat markant i och med att frågan om vilka som ansvarar för djurskyddstillsynen blivit mer väl känt hos allmänheten.

Maria Donis från Svensk Fågel pratade om att svenska kycklingar har det bäst i världen i ett föredrag som jag inte riktigt förstod syftet med (förutom som reklam för branschorganisatioen svensk Fågel). Och Leif Dennerberg, chefsveterinär på Jordbruksverket, avslutade föredragshållandet med att blicka framåt mot nya strategier för djurskyddet i ett föredrag som jag som lekman på område hade lite smått att hänga med i.

Sören Persson, strateg från LRF, pratade om hur den svenska konsumtionsmarknaden har ökat men att produktionen inte har ökat på samma sätt – den svenska djurnäringen inte tagit tillvara på möjligheterna. Och han menade att det idag finns en ”röd marknad” där det är priserna som konkurrerar, och en ”blå marknad” där andra värden ingår. Jag förstod aldrig vad det röda och det blå kom från, men jag tyckte det var ett intressant resonemang.

Som jag ser det ska inga djur ätas, men det man hör från djurnäringen är vanligtvis att vi inte kan konkurrera mot utländska aktörer rent prismässigt – på vad Sören Persson skulle kalla den röda marknaden. Men borde då inte lösningen vara att bli bättre på den blå, istället för att prata om att sänka de svenska djurskyddskraven, så som vice ordförande för LRF i Dalarna gjorde för ett tag sedan.

Torbjörn Esping (vars bok ”Monsterbiff till middag?” för övrigt är på väg ut i handeln i inbunden version) efterfrågade just en större fokus på att sälja djurskydd, att konsumenten ska kunna äta kött med gott samvete. Och han föreslog att man istället för ”ekologiskt kött” borde kunna marknadsföra ”etologiskt kött.”

Idag läggs ansvaret på konsumenten att välja bättre produkter till ett högre pris, men viljan att marknadsföra djurvälfärden (som en del i den blå marknaden) är inte imponerande. Djurskyddet borde spela roll inte bara så länge djuret är i livet utan även därefter. Och det kan inte vara enbart konsumentens ansvar att styra denna utveckling.

WWF och Naturskyddsföreningen om kött och miljö

"Två glasklara budskap för oss i den rika världen är att vi måste bort från fossilberoendet och äta mer vegetarisk mat."

Peter Westman, Världsnaturfondens naturvårdchef, i DN.

"Skillnaden på en måltid kött och en vegmåltid är 725 g CO2 (det motsvarar 3,62 km bilåkande)."

Naturskyddsföreningen på Twitter.

Välj vego - inte känguru!

Äta kängurur?

Vissa djur tycker vi det är ok att äta (grisar och kycklingar) medan vi absolut inte tycker att man kan äta andra djur (hundar och katter). Jag skulle gissa att kängurur hamnar i den senare kategorin, men att äta kängurur är just vad en artikel i senaste numret av New Scientist tycker att vi ska göra.

Artikelförfattarinnan Wendy Zukerman har förvisso sina tvivel (och är själv vegetarian sedan 10 år tillbaka) men poängen i artikeln är att kängurur är miljövänliga att äta, deras kött är nyttigt och de hålls på rancher snarare än i djurfabriker. Zukerman skriver:Två saker om detta tycker jag är lite intressant.

För det första, varför hamnar kängurur i den icke-ätbara kategorin av djur? Som jag tror att de gör för de flesta svenskar. Är det bara för att du är gulligare än t.ex. strutsar, eller för att det är lite coolt att de har sin unge i magen? Intressant att fundera över.

För det andra, hela argumentationen om att kängurun är det miljövänligaste djuret som går att äta poängterar ju bara ytterligare en gång hur viktigt det är att inte förlora etiken. För en känguru är ju inte mat - lika lite som en gris, kyckling, hund eller katt. Och detta gäller oavsett hur miljövänligt, nyttigt och gott den döda känguruns muskler och fett än må vara.

"Kangaroos are arguably the most ethically and environmentally sound source of meat on the planet. The animals whose flesh ends up on supermarket shelves live wild before dying a humane death. They have a different digestive system to ruminants like cattle and sheep, so emit negligible methane, making roo meat the number one choice for combating global warming. What's more, one kangaroo consumes about a third as much plant material as a sheep, and just 13 per cent of the water."

Två saker om detta tycker jag är lite intressant.

För det första, varför hamnar kängurur i den icke-ätbara kategorin av djur? Som jag tror att de gör för de flesta svenskar. Är det bara för att du är gulligare än t.ex. strutsar, eller för att det är lite coolt att de har sin unge i magen? Intressant att fundera över.

För det andra, hela argumentationen om att kängurun är det miljövänligaste djuret som går att äta poängterar ju bara ytterligare en gång hur viktigt det är att inte förlora etiken. För en känguru är ju inte mat - lika lite som en gris, kyckling, hund eller katt. Och detta gäller oavsett hur miljövänligt, nyttigt och gott den döda känguruns muskler och fett än må vara.

Foto: http://www.flickr.com/photos/juliabo/