Trött

"Trött." 

Dagen började med att vi blev utelåsta från Djurens Rätts kansli - en nyckel gick av i låset. Efter en stund i trapphuset kom vi till slut in, och väl inne är det första jag hittar i min inkorg ett gäng artiklar (1, 2, 3 och 4) om hur lantbrukaren utanför Hjo som planerat en minkfarm utsatts för hot. Och jag blir ungefär lika trött som de som var på Djurgårdens fotbollsmatch igår antagligen blev.  

För er icke-sportintresserade som inte hängt med: efter att motståndarlaget gjorde mål på Djurgården igår slängdes saker in på plan, och en spelare träffades (av ett päron). Matchen avbröts då spelarnas säkerhet inte kunde garanteras. Publiken fick traska med med ogjort ärende, och nu kommer Djurgården drabbas av böter, dålig PR och annat.

Det är inte varje dag att jag citerar sportjournalister i denna blogg, men denna gång känns det klockrent att citera DN:s Johan Esk:

"Det skapade också ett klimat där dårars beteende alltid ska försvaras. Jag kan redan i skrivande stund se de inkommande mejlen:
”Chibsah skulle ju haft frispark. De skulle gett f-n i att fira framför klacken. Det hände ju inget, ingen blev ju skadad".
Mitt svar är enkelt och solklart:
Inget av det där ger någon på läktaren någon som helst rätt att kasta något mot någon på planen."

Och jag kan så väl känna igen beskrivningen. Jag kan redan i skrivade stund se de inkommande mailen till tidningarna jag länkar till ovan. "Att döda tusentals minkar är så mycket värre. Han skulle gett f-n i att starta upp en ny minkfarm. Ingen har ju blivit skadad."

Men inget av det kan på något sätt försvara detta.

Djurrättsrörelsen är stark, engagerad, fantastiskt och gör skillnad. Djurens Rätt hade skapat en protestmöjlighet mot ovan nämnda minkfarm, där man som medborgare skrev till ansvarig myndighet. Med andra ord använda sig av den demokratiska process som vi alla är en del av. Precis som det ska gå till.

Djurrättsrörelsen vill skapa en värld där alla individers intressen respekteras och tillvaratas. Vägen dit är inte att hota människor till lydnad. Vill vi ha en framtid där alla respekterar djurs rättigheter eftersom de är rädda för att få en yxa genom dörren? Där icke-djurvänliga avvikelser hotas för att falla in i ledet?

Jag vet att det är en liten, liten minoritet som gör detta. På samma sätt som det är en liten, liten minoritet som kastar in saker på en fotbollsplan. Men nån gång får nog vara nog.