Skrota pälsnäringen!

"70 procent av svenskarna vill att minkfarmer ska förbjudas, det framgår av den senaste Demoskopundersökningen. Det borde återspeglas i lagstiftningen. En miljon minkar gasas årligen ihjäl efter ett kort och meningslöst burliv, men nu är det hög tid att skrota denna näring som förutom att vara barbarisk också är helt onödig.
En av fördelarna med att vara människa är ju att vi kan tillverka våra kläder, vi behöver inte slakta andra och stjäla deras."

Ellen Mattsson på GT Kultur skriver om pälskläder, och refererar till den opinionsundersökning som vi presenterade i veckan.

Det är inte lätt att vara vegetarian

Det är inte lätt att vara vegetarian.

Vi får inte adoptera barn (från gp.se):

"Ett grekiskt par från Kreta har nekats adoption eftersom de är vegetarianer. Beslutet togs i domstol, efter att rätten rådfrågat en barnläkare som sade att barn behöver äta fisk. Motiveringen är att det finns risk för att barnet skulle hållas på samma diet."

Vi får inte jobba på LRF (från Land Lantbruk):

"Anställda och förtroendevalda inom LRF bör inte vara vegetarianer av etiska skäl. Det anser Orsa lokalavdelning som vill att LRF ska ta fram en uppförandekod."

Och djurrättsaktivister är dessutom fiender i ett nytt pokémonspel (från corren.se):

"I "Pokémon White" vimlar det av nya pokémons, men konceptet är detsamma som tidigare. Du samlar pokémons i olika storlekar och former som du tränar för att de ska lära sig nya färdigheter. (...) Fienden är en grupp djurrättsaktivister, Team Plasma, som kämpar för att befria pokémons från människor. Ett rimlig agerande kan tyckas, eftersom djuren tvingas slåss tills de svimmar."

Nej, det är sannerligen inte lätt.

Trevlig helg!

Varför gör de på detta viset?

Svensken äter allt mer kött är rubriken på ett pressmeddelande som kom från Kött och Charkföretagen idag. Totalt ökade konsumtionen av grisar, lamm, kossor och kalvar under 2010 med 3,5 procent, störst var ökningen för konsumtionen av döda grisar med en ökning på 4 procent.

I pressmeddelandet kommenterar Åke Rutegård, VD för Kött och Charföretagen, Djurrättsalliansens "grisskandal" och avslöjande bilder:

"Utvecklingen av den svenska köttmarknaden under 2010 visar att de åtgärder i form av en tredjepartscertifiering av den svenska grisproduktionen som slakterierna krävde efter att grisproduktionen uppmärksammades i november 2009 har varit effektiva och bibehållit ett stort förtroende på marknaden."

Två funderingar kring detta: naturligtvis är det deprimerande läsning, men som vanligt får jag inte det riktigt att gå ihop. Vegetariska produkter blir oomtvistligen fler och fler, samtidigt som köttkonsumtionen ökar. Det verkar inte som att något minskar på bekostnad av något annat, utan det är istället en ständigt ökande konsumtion. Så frågan är om det är fler som konsumerar djur eller om de som gör det konsumerar mer? För djuren som äts upp har det naturligtvis ingen betydelse, men det vore ändå intressant att veta.

Min andra fundering är att detta är "faran" med avslöjanden som det som Djurrättsalliansen för ett tag sedan. Djurrättsrörelsen visar upp något hemskt, branschen får chansen att offentligt säga att man agerar snabbt och kraftfullt och resultatet blir enligt ovan - att vi äter fler istället för färre grisar. Där finns onekligen något att fundera på för de som står på djurens sida. Hur lägger vi upp vårt arbete så att den bransch som gör djur till mat inte får chansen att bli vinnare i den debatt och i det mediautrymme som vi själva skapat?

Om den olagliga djurrättsaktivismen

Att skriva om den olagliga sidan av djurrättsaktivism är lite problematiskt, eftersom det så väldigt lätt kan misstolkas och eftersom det är ett arbetssätt som Djurens Rätt väldigt tydligt tar avstånd från. Men jag har läst tre saker på sistone som jag ändå vill kommentera.

Det första är artikeln i DN från helgen om extremism. I artikeln intervjuas Renzo Aneröd, och han säger där: "När jag möter en radikal muslimsk extremist, en nazist eller en djurrättsaktivist känner jag igen mig i ilskan och hatet". Jag måste erkänna att jag inte vet särskilt mycket om vad som driver en muslimsk extremist eller en nazist, men jag vågar hävda att det är extremt få djurrättsaktivister som drivs av ilska och hat. Och min erfarenhet är också att dessa personer inte blir långvariga inom djurrättsrörelsen. Det som blir kvar är som gör skillnad är de som drivs av raka motsatsen till detta. Jag tror detta är viktigt att komma ihåg.

Sedan läste jag om Dan Klackenberg, vd för Svensk Handel, som sa så här på NSD:s årsseminarium (NSD - Näringslivets säkerhetsdelegation): "Det är lätt, skrämmande lätt, att via nätet trumma ihop 500 eller fler personer till en demonstration utanför en pälsaffär". Och detta är ju helt enkelt inte sant. Det är knappt några demonstrationer för djur som överhuvudtaget drar 500 deltagare, och jag kan lova att det aldrig någonsin varit 500 personer som demonstrerat utanför en pälsaffär. Snarare 50. Eller kanske 5. Ingen gynnas av att beskriva verkligheten på ett sätt som det inte är, och man kan ju undra vilka motiv som ligger bakom hans beskrivning av sin verklighet.

Och avslutningsvis nyheten om att att två aktivister från Djurrättsalliansen åtalas efter att ha filmat hur grisar hålls. Och om det rent juridiska i detta finns det väl egentligen inte mycket att säga. Men i relation till att man inte ens prövade frågan om vanvård av grisar ter sig det hela väldigt märkligt och svårt att begripa. Jag tror många känner igen sig i Malin Gustafssons ord om att rättssystemet och lagen i praktiken inte alls skyddar inte grisarna - och kanske är det där vi ska leta efter orsaken till att ett fåtal djurrättsaktivister söker sig till mer ljusskygga aktiviteter. Att det snarare handlar om frustration och uppgivenhet än ilska och hat? Jag säger inte detta som ett försvar, utan som ett försök till förklaring.

"Vi befinner oss alltid på djurens sida"

Häromdagen skrev vi här i bloggen om hur Jörgen Martinsson i Kristianstadsbladet hävdade att man hade ett bra samarbete med Djurens Rätt. Igår fanns följande "dementi" publicerad i samma tidning:

"I Kristianstadsbladet (2/3) säger Jörgen Martinsson, vd för Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund (SPR) i en intervju att han har ett bra samarbete med Djurens rätt. Detta stämmer naturligtvis inte.

Det som Djurens rätt och SPR har gemensamt är ett intresse för minkarna på Sveriges pälsfarmer, men där upphör också vår gemensamma nämnare. Den svenska pälsindustrin – genom SPR – föder upp och dödar över en miljon minkar varje år för att kunna producera onödiga klädesplagg.

Djurens rätt har under lång tid arbetat för att pälsfarmning och annan pälsproduktion ska förbjudas och för att djur inte ska dödas för sin päls. Pälsfarmning är grymt och lever inte ens upp till den svenska djurskyddslagen om djurs rätt att utföra sitt naturliga beteende.

Vi deltar gärna i ett samarbete som handlar om hur pälsfarmningen i Sverige kan avvecklas på ett för alla bra sätt. Till dess fortsätter vi stå på djurens sida när det gäller pälsfarmningen, och vi kommer aldrig ställa upp på att djur ses som våra att klä oss i."

Grisvittnen åtalas - ber om allmänhetens stöd

I fredags väcktes åtal mot de två personer som vittnat om missförhållandena på grisfarmen Blackstaby Gris AB, ägd av före detta ordföranden för Swedish Meats. De riskerar dagsböter och ett skadestånd på 948 000 kronor för att ha öppnat dörrarna till farmen, filmat och fotograferat djurens lidande. Idag öppnar sidan http://www.grisvittnena.se/, där Djurrättsalliansen ber om allmänhetens stöd.

- Vi förstår att djurindustrin försöker skrämma oss med hot om stora skadestånd. Men det som är verkligt skrämmande är hur de vägrar ta på sig ansvaret för det lidande de orsakar djuren och istället försöker skjuta budbäraren, säger Malin Gustafsson, en av de åtalade och talesperson för Djurrättsalliansen.

- Vi står självklart för vad vi gjort och jag skulle önska att alla som bevittnar djurplågeri skulle ingripa på något sätt. Vårt sätt var att dokumentera djurens lidande och slå larm. Nu ber vi om allmänhetens stöd för att kunna fortsätta vårt arbete, fortsätter hon.

Det var hösten 2009 som Malin Gustafsson och Björn Gustafsson dokumenterade en rad missförhållanden på Blackstaby: smutsiga, trånga boxar utan strö, döda grisar, förlamade djur och grisar som åt på varandra. Djurrättsalliansen anmälde farmen på tolv punkter för brott mot djurskyddslagen. Trots flera timmar film, hundratals fotografier och att de två vittnade i polisförhör om vad de sett lades förundersökningen ner i oktober 2010.

- Det är skandal att Blackstabys ägare inte ställs inför rätta. Som grisarna behandlas på Blackstaby tror jag faktiskt ingen önskar sin värsta fiende. Rättssystemet och lagen skyddar inte grisarna och det bästa man som enskild person kan göra är att välja vego, avslutar Malin Gustafsson.

För bilder från Blackstaby Gris AB, se
http://www.ettlivsomgris.se/sodermanland/blackstaby-i-flen

Bokcirkeln "Jordens herrar" – en avrundning

Välkommen till det avslutande inlägget i bokcirkeln om Pelle Strindlunds bok ”Jordens herrar”. Ett stort tack till alla er som varit med och diskuterats under resans gång. Jag hoppas du gillat boken lika mycket som jag gjorde – eller att du kommer att göra det. Blogginläggen och diskussionerna ligger kvar, och det går naturligtvis utmärkt att läsa och diskutera även i efterhand.

Som jag ser det är ”Jordens herrar” en av de mest intressanta böckerna om vår relation till djurrätt som kommit ut på svenska. Det som gör den så bra skulle jag säga är tre saker.

För det första, bokens upplägg. Idén om att jämföra dåtidens förtryck av slavar med dagens förtryck av djur är inte ny (vilket om inte annat framkommer i boken), men jag tror det är nytt för de flesta som kommer att läsa denna bok. Och det som gör jämförelsen så bra är att den sätter strålkastarljuset mot vårt försvar av djurförtrycket och på ett närmast obehagligt sätt avslöjar att vi använder precis samma argumentation och retorik som vi i ett annat sammanhang finner vedervärdig. Enda sättet att komma undan blir att lämna logiken, och har djurrättsrörelsen kommit dit så har vi kommit långt!

En andra sak som lyfter boken är faktaunderlaget. Dokumentationen kring slaveriet är gedigen, och det kan inte vara mycket som sagts om djur i den mediala debatten under senare år som inte lyfts upp i boken. Vad det gedigna underlaget gör är att möjligheten att argumentera bort det som sägs i boken försvinner. Det blir som att säga att kollektivtrafiken i Stockholm går bra på vintern när alla kan se exempel på motsatsen med egna ögon.

Men det allra bästa med boken är de tankar den skapar. När man läser de recensioner som publicerats är det enormt spännande att läsa hur recensenten reflekterar kring vad de läst. Som nu senast Fredrik Sjöberg i Svenska Dagbladet:

"Lugnt och metodiskt arbetar sig Strindlund igenom argumenten för människans rätt att utnyttja och döda djur. Och jag delar inte hans livshållning, men ser gång på gång bristerna i mitt försvar. Ofta är det obefintligt, för mycket går av gammal vana. Jag är i gott sällskap, men det förringar inte bokens värde, tvärtom.

”Jordens herrar” är ett respektingivande verk. En användbar bok, inte minst för jägare, bönder och andra som vill gymnastisera sin självbild. Det kan göra ont, men det får man tåla, eller tänka om."

Så tack Pelle Strindlund för den bok du skrivit! Och tack alla som läst den tillsammans med oss andra här i bokcirkeln. Dela gärna med dig om du har en avslutande reflektion eller tanke!

Fråga din läkare om kött

"A Vegan History: 1944-2010"

En av de mest inflytelserika rösterna inom den amerikanska djurrätts- och veganrörelsen är Erik Marcus. Till vardags driver han sajten och bloggen http://www.vegan.com/, som är en utmärkt källa för den som vill hålla sig uppdaterad om det senaste från Amerika.

Men Erik Marcus producerar även annat material, och han har bl.a. gett ut böckerna Vegan: The New Ethics of Eating och Meat Market: Animals, Ethics, and Money. Och i dagarna kom han ut med en ny bok - A Vegan History: 1944-2010.

Det är förvisso kanske inte en bok i ordets egentliga betydelse. Den är tämligen kort, mer som en novell eller uppsats, och den finns endast att köpa som e-bok – som du läser på din Kindle, iPad, iPhone eller dator. (Att läsa via sin iPhone går förvånansvärt bra, plus att man hela tiden vet hur många procent av texten man läst – vilket är lite kul.)

I "A Vegan History: 1944-2010" vill Erik Marcus skriva “the story of veganism starting from when the world was coined in 1944” (mer om bokens tillkomst kan du läsa om här). Men någon veganismens historia tycker jag egentligen inte att det är. För en svensk läsare är det väldigt amerikanskt, och det hade nog känts bättre om han föresatt sig att skriva den amerikanska veganismens historia. Och överlag tycker jag det är lite för mycket fokus på de böcker som publicerats, och de kända personer som talat om vår behandling av djur. Det är väldigt lite av samhällsanalys, och det blir ibland lite tunt.

Men för den som är intresserad av vad som hänt inom veganrörelsen i USA från 1944 så bidrar den till några timmars underhållande läsning. Man träffar grundarna av The American Vegan Society, kändisar som Peter Singer och Henry Spira, Oprah Winfrey och Ellen DeGeneres. Vi får läsa lite om Europa och framgångar i Tyskland, men inte mer än så utanför USA.

Framtiden ser Erik Marcus positivt på, och han avslutar ”A Vegan History: 1944-2010” med att konstatera att vi nu står vid ett vägskäl. Marken har krattats av de som kommit före oss, och nu återstår att se ”how many vegans make a commitment to serious activism, and involve themselves in efforts proven to yield impressive results”.

PS. Jag älskar begreppet ”animal millionaire”, som han skriver om i inledningen. Med det syftar han på de aktivister som bidragit till att rädda en miljon djur från att dödas för mat.

En annan definition av samarbete

Tänkte bara förtydliga en sak. I Kristianstadsbladet intervjuas idag Jörgen Martinsson, vd för Sveriges Pälsdjursuppfödares riksförbund (SPR). I intervjun säger han bland annat:

"– Vi samarbetar bra med Djurens rätt, många många utomparlamentariska organisationer gör allt de kan för att slå ut hela branschen. De har som mål att människor överhuvudtaget inte ska ha några tamdjur. Varken kött- eller mjölkproduktion eller tamdjur som hundar och katter. Det är ju inte något som vi kan ställa upp på, berättar han."

Och kring detta vill jag bara förtydliga att Djurens Rätt naturligtvis inte har något samarbete med Sveriges Pälsdjursuppfödares riksförbund. Jörgen Martinsson säger förvisso i artikeln att "djurens välbefinnande är det absolut viktigaste" - och det tycker Djurens Rätt också. Men därefter går våra åsikter isär, för om det verkligen är djurens välbefinnande som är det viktigaste så verkar det ju extremt korkat att spärra in djuret i en nätbur, eller hur?