Då den blivande presidenten Barack Obama föddes var fortfarande äktenskapet mellan hans svarta far från Kenya och hans vita mor från Kansas olagligt i flera av USA:s stater. 1965 års rösträttslag låg fortfarande ett par år fram i tiden och beslutet från USA:s högsta domstol att desegregera det amerikanska skolsystemet bekämpades med näbbar och klor. Tänk hur långt vi har kommit! Vilka av de som levde då kan ha trott att bara några decennier senare så skulle USA välja sin första svarta president?
Vi har sprängt en viktig barriär, men vi kan inte stanna här. Vi måste nu spränga den barriär som hindrar oss från att visa omtanke med alla "andra", de som inte är "som oss", oavsett om det gäller ras, oavsett om det gäller genus - och oavsett om det gäller art.
Fördomar och förtryck skapas av en tro på att "vi" är viktiga, och att "de" inte är det.
På slaveriets tid, för inte så länge sedan, var det verkligen vissa som trodde att män från Afrika inte upplevde smärta på samma sätt som den vita mannen och att kvinnor från Afrika inte kände moderskärlek på samma sätt som vita kvinnor. Så det var accepterat att brännmärka männens ansikten med glödande järn och att auktionerna bort slavars barn och skicka dem långt bort från sina mödrar. All tillgänglig kunskap pekade på motsatsen, men högutbildade människor fortsatte trotsa vad de såg och hörde, och de fortsatte trotsa sitt sunda förnuft genom att förneka den fakta som fanns framför dem. Samhället accepterade denna fruktansvärda exploatering och då, precis som nu, krävdes det mod för att bryta mot normen, även om normen är vedervärdig och felaktig.
Idag har vi avskaffat det mänskliga slaveriet, åtminstone i teorin. Men vi fortsätter att förslava alla de andra som inte råkar vara exakt som oss men som, om vi är ärliga mot oss själva, uppvisar moderskärlek på samma sätt som vi gör. Om vi bränner dem känner de smärta på samma sätt som vi gör, och de åtrår frihet från fängsel på samma sätt som vi gör.
I deras naturliga miljö lever elefanter i komplexa sociala grupper som spänner över flera generationer, de sörjer sina döda och minns vänner och släktingar från gångna år. Men trots detta sliter vi dem från deras familjer, fjättrar dem i illaluktade, smutsiga vagnar och bryter ner dem för att få dem att utföra löjeväckande konster för vår egen nöjes skull.
Råttor är avskydda, men även dessa små djur, däggdjur som oss, har upptäckts kunna fnittra (på frekvenser ohörbara för det mänskliga örat) när de kittlas och de riskerar sina liv för att rädda andra råttor, särskilt när de som är i fara är ungar. Trots att inte möss eller råttor kraschade vår ekonomi, invaderade Irak eller placerar ut människogift så avfärdar vi deras känslor som oviktiga och under vår värdighet att ta ställning till.
Grismödrar sjunger för sina små när de ammar, och nyfödda kultingar springer lekfullt mot sina mödrars röster. I djurfabriker spenderar en sugga hela sitt liv omgiven av metallstängsel på en yta så liten att hon aldrig kan vända sig om eller ens ta två steg. Kycklingar som föds upp för att bli mat har det ännu värre och de får sina näbbar avkapade med en het klinga. De får aldrig uppleva värmen av ett näste eller den tillgivna beröringen från en make eller maka.
Tiden har kommit för att sluta tänka på djurs rättigheter som en distraktion eller något som är mindre värt vår kraft och energi än andra kamper för rättvisa. Som Martin Luther King Jr. sa: "Orättvisa någonstans är ett hot mot rättvisan överallt". Allt förtryck, alla fördomar, allt våld och all grymhet är fel och måste förkastas, oavsett hur ny tanken är, eller hur obekväm uppgiften än kan vara.
Och för de som tror att vi aldrig kommer att kunna förverkliga drömmen om frigörelse från förtryck, inte bara för människor utan för alla varelser, oavsett ras, genus eller art, så har jag bara tre ord att säga: Yes. We. Can.
Ingrid Newkirk
Ja, man blir ju faktiskt lite hoppfull! Inte för att jag tror att Obama kommer att jobba ihjäl sig för djurens situation, men kanske inte heller ignorera frågan.
SvaraRadera