Matens pris - boken som matindustrin inte vill att du ska läsa

Det är lätt att drabbas av en smärre depression efter att ha läst "Matens pris – Boken som matindustrin inte vill att du ska läsa" av Malin Olofsson och Daniel Öhman (Reporto förlag, 2011). Det vi äter, djur som vegetabilier, tas fram av producenter som går över lik (bokstavligt talat) för att få bättre ekonomi i sin verksamhet (eller som den danska grisfarmaren uttrycker det: "Det är en fabrik. Ni ska inte tro att jag har 1 700 suggor här ute för att de är söta djur som jag ska klia bakom örat. Jag har dem för att jag ska tjäna pengar på dem".)

Och ansvaret för att rätta till allt som felas läggs på konsumenterna - som förvisso inte visar särskilt storts intresse för att göra det, men samtidigt manipuleras av reklam, av produkter som inte är vad de sägs vara och som inspirationskälla i livet har personer som EU:s kommissionär för klimatfrågor som inte kan svara på om det vore förnuftigt att äta mindre kött för klimatets skull.

Det ligger nära tillhands att jämföra "Matens pris" med "Monsterbiff till middag?" av Ylva och Torbjörn Esping, en bok som kom i mars 2010 (och som vi recenserade här). Men där "Monsterbiff till middag?" har lite mer fokus på djur och på svenska förhållanden så reser Malin Olofsson och Daniel Öhman runt i världen á la Jason Bourne och tittar på produktion av både djur- och vegetabilisk mat. De skriver också om spelet kring matproduktionen på ett annat sätt än vad Espings gör. Så för den som enbart läser "Matens pris" med ett djurrättsligt intresse så kan den tyckas vara mindre intressant än "Monsterbiff till middag?". Å andra sidan berör all mat som produceras oss alla, människor och djur, även om vi ”bara” pratar holländska paprikor. Och det blir skrämmande tydligt att maten vi äter är storpolitik år 2011.

"Tur man inte äter fisk", tänkte jag efter kapitlet "Vietnamns värsting". "Tur man inte äter kött heller" tänkte jag efter "Köttfesten". "Tur att jag räknar kyckling som kött" tänkte jag efter kapitlet "Kycklingbluffen" (som bl.a. tar upp kycklingens påstådda klimatvänlighet). Kapitlet om Danmark och grisarna ger en intressant inblick i de avslöjanden om den danska grisindustrin - som kom för ett par år sedan i SR Ekot - och den enormt cyniska avelsindustrin beskrivs med utgångspunkt från den ack så välkända Bregottfabriken.

Som med "Monsterbiff till middag?" finns det inte mycket att ifrågasätta av verklighetsbeskrivningen i "Matens pris", och jag hoppas alla tar sitt ansvar och skaffar sig kunskap om det riktiga priset för maten de äter. Däremot går det att diskutera slutsatserna. Avseende köttet vi äter gillar jag att Olofsson och Öhman lyfter ansvaret från konsumenten till politikern, som jag tycker ofta kommer alldeles för lätt undan (läs t.ex. sidorna 212-213, upprörande är bara förnamnet), och det är intressant att de kommer in på en diskussion kring en köttskatt. Deras slutsats att vi bör äta mindre kött, helst inget från djurindustrier men gärna från djur som levt i det vilda, brukar vara den som de flesta landar i.

I slutet av boken finns både tips till dig när du står i affären, och rekommenderade recept. Som vanligt kan jag inte riktigt förstå hur någon orkar följa alla dessa tips och rekommendationer, att hela tiden fråga efter köttets ursprung, hålla koll på vad den ena märkningen innebär för djurvälfärden vilket inte den andra märkningen gör och veta vilken fisk som är rödlistad (och vilken fisk som plockats bort från rödlistan som resultat av ett lands protester mot att den fanns där från första början). Det är ju så mycket lättare att bara säga nej. Nej till det dumma, ja till det som är bra. Krångligare än så behöver det inte vara.

PS1. Servera – ett företag att inte gilla.

PS2. Djurens Rätts nämns tre gånger i boken.

PS3. Det finns ett skrivfel i boken som jag satt och funderade jättelänge på vad det betydde.