En miniguide till ett bättre djurrättsliv

Annette Karlsson och Linda Lundell från Djurens Rätt Norrköping.

Nackdelen med bloggar är att de måste uppdateras för att vara intressanta. Och låt oss säga att jag har fått en helt ny beundran för Blondinbella och övriga bloggeliten. (Eller förresten, jag glömde att Blondinbella bär päls – då är det kört för dig i livet. Sorry, men det är sant.) Det är inte helt lätt alla dagar, när inte inspirationen står och väntar runt hörnet, att få fram något läsvärt.

I mitt fall handlar inspirationen ofta om det jag är engagerad i - djurs rättigheter. Vissa dagar finns hoppet där, allt är möjligt, vi är bra och är inte rädda, vi kan flyga! Andra dagar är känslan helt det motsatta. Och dessa dagar kan jag glo rakt ner i tangentbordet i tre timmar utan att komma på något alls att säga.

Men detta handlar ju inte längre enbart om bloggar. Djurrättsaktivism överlag är något av det viktigaste man kan engagera sig i, men är samtidigt något av det svåraste. Målen är stora och långt borta - det finns inget SM-guld att sikta in sig på, inget självklart slut. Alla hemskheter som sköljer över en (bara medan jag skrivit så här långt har några hundra tusentals djur dött på mer eller mindre fruktansvärda sätt runt om i världen) riskerar att ta överhanden.

Så, för att råda bot på detta bestämde jag mig för att skriva ner fyra som saker som jag tror är nyckeln till en lyckad djurrättsaktivism. Högst personligt, som vanligt i denna blogg. Och då de är högst personliga finns det säkert andra som har lika bra eller bättre tips. Välkommen att dela med dig!

Tips nummer 1: Ha roligt! Som vanligt är det inte personen i filmen som har skrivit brevet men personen i denna film (om du inte växte upp med Bullen så förstår du antagligen inte det roliga i detta…) sysslade i sin ungdom med civila olydnadsaktioner. Inte så många, och väldigt snälla. Men ändå. En av dessa skedde utanför en pälsaffär i Borås, av alla ställen. Vi… eller jag menar han, ställde sig framför entrén, höll fast varandras händer och efter ett tag kom polisen och plockade bort oss... eller jag menar dom..

Efteråt var det ett utvärderingsmöte där det pratades om aktionen, och den här killen sa att det var roligt (det kan faktiskt vara roligt, man får en speciell känsla i magen när man utsätter sig själv för något jobbigt för en sak som är större än en själv). Och fick då höra att detta minsann inte var roligt, att djurrättsengagemang inte är ett nöje utan en plikt. Något åt det hållet.

Och jag kan fortfarande bli rackarns förbannad på de som yttrade dessa ord. Det måste få vara roligt, annars är vi alla körda. Även det mest ädla engagemang för det mest hemska av hemskheter måste få vara roligt. Tro mig.

Det finns ingen motsättning i att vara engagerad för djur och inte ha roligt. Snarare tvärtom, om det ska bli ett livslångt engagemang och inte en fackla som brinner i några månader men sedan dör och försvinner.

Tips nummer 2: Realistiska mål! En av de roligare perioderna i min djurrättskarriär var när jag var aktiv i en grupp mot päls i Göteborg. Vi valde då en butikskedja som sålde päls och lade all vår kraft och energi mot dem. Tills de slutade sälja päls. Och då var det fest.

Ett av djurrättsrörelsens grundläggande problem är att målet är otydligt och svårt att se framför sig. Ett samhälle som inte förtrycker djur – hur ser det ut egentligen? Någon som vet? Vi måste tro att det är möjligt, men för att inte tappa tempo behöver vi mål på vägen. Och gärna realistiska sådana.

Dessa realistiska mål tror jag kan vara dels för en organisation. Djurens Rätt sätter varje år upp mål i sin verksamhetsplan som vi strävar att uppnå. Mindre grupper har säkert sina mer eller mindre uttalande delmål. På det personliga planet kan det vara att få med en insändare i en tidning, att dela ut de 100 flygblad som man har beställt (helt gratis via djurensratt.se > Material). Eller att prata med en affär om något djurplågeri som de säljer (små, i sammanhanget, men realistiska mål, och när man vågat och orkat så firar man med en Delicatoboll. Det är du värd!)

Tips nummer 3: Gläds åt framgångarna! Det kan kännas som att djurförtrycket är oändligt, och att den lilla framgången drunknar i mörker. Att det inte spelar någon roll, på det stora hela. Att ösa vatten ur en sjunkande båt utan att täppa till det stora hålet i botten. Ni vet.

Men utan att se framgångarna för vad det är så drunknar vi alla. För de är just detta - framgångar. Utan att se ljusen av hopp i allt mörker tror jag det är kört för oss alla. Jag tror ingen kan kämpa vidare i all oändlighet utan dessa ljus. Eller kanske några, men inte jag.

Varje lite sak är en del av något större. Kanske obetydlig i sig själv, men viktig i ett sammanhang. Och här har jag en stor fördel i att arbeta på Djurens Rätt. För här får jag reda på så mycket mer av framgångar – ett bra beslut som tas som kanske aldrig får någon större publicitet, mail från personer som tagit steg mot ett djurvänligare liv eller personer som tackar för den tid man lägger ner. Så som:

Hej!
Jag tycker att Ni gör ett kanonjobb! Jag är ofta på sidan och läser, försöker göra det lilla jag kan...
Tack för att Ni finns!
Hälsningar/Anna

Visst blir man först tårögd och sedan sugen på att göra mer? Jag önskar att alla engagerade i djurrättsrörelsen skulle kunna ta del av dessa små ljus av hopp. Kanske kan denna blogg vara ett sätt att göra detta. Vi får se. Samt naturligtvis att alla engagerade i djurrättsrörelsen ska bli bättre på att skicka ljus av hopp till varandra.

Tips nummer 4: Berätta vad du gör! Det finns människor som jag beundrar, sådana man ibland upptäcker som har ägnat ett livslångt engagemang åt något som knappt någon har märkt. Det är beundransvärt. Men jag tror inte många fungerar så. Jag tror man måste få någon sorts bekräftelse då och då. På ett eller annat sätt.

Men kanske är problemet att ingen märker vad du gör för att du inte märks tillräckligt? Problemet kanske ligger hos dig själv, inte hos andra. Det kan faktiskt vara så.

Höj rösten, lägg bort blygseln i en byrålåda och ta plats! Blogga, skriv insändare eller tala på ett torg. Skicka in bilder till djurensratt.se, till denna blogg eller lägg upp dem på bilddagboken eller Flickr. Demonstrera, protestera och engagera.

Ingen kommer att veta vad du gör om du inte berättar det högt och tydligt. Och om du får respons på det du gör så blir det roligare att göra mer. Så funkar jag.

Det var det. Lämna gärna ditt bästa tips bland kommentarerna. Och nästa jag känner att jag har dåligt med inspiration så kanske jag kommer på fyra till. Vi får se. Till dess: du är bra, du är inte rädd, du kan flyga. För djuren!