Bokrecension: "Djurens idéhistoria"

Jag lockades häromdagen av titeln på den helt nyutkomna boken "Djurens idéhistoria" (Nya Doxa, 2010) och när jag fick ett ex. av boken så var det med tämligen höga förväntningar som jag började läsa. Men särskilt intressant är den tyvärr inte.

Boken är en ett resultat av ett symposion som hölls i Lund våren 2008 ”till Gunnar Brobergs ära”. Och läsaren förutsätts uppenbarligen veta vem Gunnar Broberg är, eftersom någon ytterligare beskrivning av honom inte ges. (Själv hade jag ingen aning, innan jag googlade fram att han är professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.)

Läsaren förutsätts veta vem Gunnar Broberg är och efter att ha läst boken känns det än mer som att hela boken är riktad till en läsare som förutsätts ha vissa kunskaper, så som studenter och forskare inom idé- och lärdomshistoria och till detta närliggande områden.

Djurens idéhistoria visar sig vara människans idéhistoria, vilket bokens redaktörer konstaterar i dess inledning. Djurens idéhistoria beskrivs där som våra (människans) föreställningar, teorier och tankar om djur. Våra attityder, begrepp och bilder i förhållande till dem.

Och det är verkligen människan som står i fokus, inte djuren. Flera kapitel är för mig, som läser boken med ett fokus på djuren som huvudintresse, i det närmaste ointressanta. Zoologen och jägaren Sven Nilsson (som grundade Svenska Jägarförbundet på en rävfarm i Solna, tänka sig) granskar och skjuter djur med samma glöd. Olof Rudebeck ser i himlen efter fåglar och roligt hade han uppenbarligen.

Och visst, jag och männen i bokens inledande kapitel lever i olika tidsperioder och under väldigt annorlunda förutsättningarna. Men berättelserna om deras liv och forskning ger för mig inte särskilt mycket utifrån premissen att det är djurens idéhistoria som ska beskrivas. (Kanske är det bokens titel som är problemet?)

Jag önskar att jag förstod vad kapitlet ”Ordet/odjuret” egentligen vill jag säga, men lyckas inte komma fram till något. Men det bok är ju inte skriven där det inte går att hitta något intressant. Och det gäller naturligtvis även denna.

Monica Libell, lektor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet skriver i kapitlet ”Från kolonialism till posthumanism – En historiografisk reflektion över humanioras djurstudium” om hur den akademiska forsningen om djur har förändrats i takt med sin tid. Det är intressant. Och akademiskt. Så här kan det låta:

”Utifrån en fenomenoligisk approach målar Stanley Cavell upp ett skräckscenario där det förment suveräna subjektet ställs inför existensen av andra medvetanden som känner oss, på sätt vi aldrig kan förstå eller kontrollera”.

Och jag börjar tänka att jag nog inte hör till bokens målgrupp (trots mina drygt 100 akademiska poäng från slutet av 90-talet).

Nils Uddenbergs kapitel om apor, ”Från helvetet till paradiset”, är intressant (och kanske det som är ”lättast” att förstå). Uddenberg, docent i psykiatri bland mycket annat, beskriver hur vår syn på det djur som vi ser som stå närmast oss – apan - har förändrats under tidens gång.

Från att i det gamla Egypten ha gestaltat skriv- och läkekonstens gud, till att på 1700-talet fått symbolisera den otyglade sexualiteten, där apor smög i civilisationens utkanter med en aldrig upphörande erotisk efter unga flickor. Från djävulens avbild till det som de blivit idag i form av oskuldsfulla paradisinnevånare. En dramatisk omvandlig som rimligen säger mer om oss själva än om aporna i sig.