Born to run – Jakten på löpningens själChristoper McDougall
Filter, Offside Press, 2011
Som titeln antyder är inte "Born to run – Jakten på löpningens själ" en bok om djur eller djurrätt. Det är istället en stundom magiskt läsvärd bok som försöker besvara frågan om varför så många av oss knyter på oss våra (alldeles för dyra) joggingskor för att sticka iväg på ännu en (mer eller mindre harmonisk joggingrunda). Varför springer vi, helt enkelt? Boken handlar om den mexikanska indianstammen tarahumara, om Caballo Blanco, om den optimala löpstilen, om joggingskor och en hel del om livet. Läs boken och låt dig inspireras. En rekommendation från mig till dig.
Men, varför då en recension av denna bok på denna plats? Jo, av två anledningar. Den första anledningen är att det i uthållighetslöparnas värld (nej, löparna i boken är inte direkt en den vardagliga sorten) dyker upp en spännande mängd vegetarianer och veganer. Från en av bokens huvudkaraktärer - den grymmaste av alla grymma långlöpare - Scott Jurek, vegan sedan sent 90-tal, till Ruth Heidrich, en av USA:s mest vältränade kvinnor och som äter utifrån mottot: om det kommer från växtriket äter hon det, om det kommer från djurriket så gör hon det inte.
Genom att välja vego, skriver författaren, får dessa löpare i sig maximala mängder näring via minsta möjliga antal kalorier, vilket betyder att kroppen inte behöver processa en massa onödiga saker. Och på grund av detta, och genom att kolhydrater passerar magen snabbare än protein, blir det lättare att träna mycket. Kanske är http://se.veganrunners.org inte helt ute och cyklar ändå?
Boken argumenterar inte för en specifik kost, och det står inte jättemycket om detta. Men det finns där, och det är väldigt spännande. För dig som är intresserad av just detta men inte av övriga delar av boken så är det sidorna 170-171 samt 185-187 som gäller.
Den andra anledningen till varför boken känns relevant handlar om djurrätt – eller nja, egentligen om livet kanske man ska säga. För utan att gå in alltför mycket på själva löpningen i boken så är det enkla svaret på frågan om vad som gör de bästa bra är att det är de som springer med ett leende på läpparna. Och är inte detta ett livsmotto värt att ta till sig – och kanske något för djurrättsrörelsen att fundera över?
Jag tror det är många djurrättsengagerade som snarare drivs av skuldkänslor, ett dåligt samvete, frustration eller sorg – raka motsatser till det som skapar leenden. Jag minns en diskussion från långt bak i tiden då vi var några som beklagade oss över hur svårt det var att få med sig folk på alla våra arrangemang och att idén med ett "aktivistkontrakt" dök upp i en av diskussionerna. Då skulle man ju kunna tvinga dit människor till den eller andra protesten – de har ju lovat att de ska ställa upp under en viss period av sitt liv. Kommer de inte blir det kontraktsbrott! Tack och lov blev det inte så mycket av denna idé, men den större frågan är väl egentligen att de då knappast hade dykt upp med ett leende på läpparna.
Så, vore det inte en idé om vi alla funderade en stund över hur vi får fler som engagerar sig för djuren att göra det med ett leende på läpparna? Inte för att frågan vi jobbar med är rolig eller banal, och inte för att nedvärdera det djuren utsätts för eller vikten av vår uppgift. Och absolut – även ilska kan vara en viktig driftkraft. Men ska man tro boken, och jag tror att jag gör det, så når vi i längden bäst och effektivast resultat – i joggingspåret, i livet och för djuren – om vi gör det med ett leende. Och gör vi inte det vi kan för att vara så effektiva som möjlig känns det som att vi gör något galet.
Klok som en bok är vad du är.
SvaraRaderaJag tror att många ser djurrättsrörelsen som någonting extremt deppigt. Någonting man inte riktigt vågar titta ordentligt på för att man är rädd för att bli fast och upptäcka det där dåliga samvetet de flesta har långt där inne.
SvaraRaderaOm djurrättsrörelsen istället skulle bemöta utomstående folk med leenden och uppmuntra till en vegetarisk dag i veckan, satsa på rimliga mål för en inbiten köttätare så tror jag att det skulle hända en hel del.
Skulle jättegärna se en Djurens Rätt-folder (jag delar en del i brevlådor) som har den där "hej-vill-du-pröva-det-här-roliga"-attityden istället för "titta-här-vad-hemskt"-attityden.
Bloggaren Peter, ett stort tack för positiva tankar!
SvaraRaderaÅh, vad bra skrivet! En viktig sak du tar upp. Håller med till 100%. Det måste vara roligt att engagera sig, annars orkar inte folk. Och det är hundra gånger lättare att nå fram till folk som man vill påverka om verkar glad och positiv istället för arg. Sen är det klart att det måste finnas plats för allvar också. Både internt och utåt. Men om vi bara skulle prata allvar och vara ledsna mötena och aktiviteterna igenom skulle i alla fall inte jag bli långvarig i Djurens Rätt. Ledsen/arg/frustrerad är jag på egen hand så att det räcker och blir över.
SvaraRaderaJättebra!!(?)
SvaraRaderaSedan kan vi tipsa de som engagerar sig i svälten i Somalia, stridigheterna i delar av världen, kvinnoförtrycket i Afghanistan och andra länder, trafficking, barnarbete etc etc, att göra det med ett leende på läpparna och lyfta fram det positiva.
Uppriktigt sagt, hur tänker du dig det rent konkret?
Själv blev jag engagerad när jag fick vetskap om alla de grymheter som djur utsätts för.
Varför får man inte vara arg? Varför ska kampen mot förtryck vara roligt och göras med ett leende på läpparna? Låter befängt, tycker jag.
Jag tror att även dina uthållighetslöpare, om någon av dem är djurrättskämpar, gör det med det allvar det kräver -men sysslar med löpning med ett leende på läpparna.
Eva
Hej Eva!
SvaraRaderaMan får absolut vara arg. Bakgrunden till min fundering var huvudsakligen att jag under mina drygt 10 år i djurrättsrörelsen har sett väldigt många människor komma och gå. Uppenbarligen finns det en anledning till att många inte blir kvar. Varför tror du det är så? För att de inte är arga nog?
Som jag skrev handlar det inte om att det vi jobbar med är roligt. Men för att orka med ett livslångt engagemang för djuren, och mot alla andra hemskheter du räknar upp, tror jag det behövs mer än ilska. Kanske inte för alla, men jag tror det gäller många. Jag tror även att vi har större möjlighet att påverka och faktiskt göra skillnad – vilket är mycket svårare när det gäller djuren än när det gäller det som människor utsättas för - om vi inte framstå enligt det som Tove var inne på.
(Eva hade lite problem med att posta sin kommentar, så den kommer här)
SvaraRaderaDu skriver att du sett folk komma och gå under flera år och att det är svårt att få folk att stanna kvar. Detta är inget unikt för Djurens Rätt, utan det är väl känt att det är mycket svårt för alla ideella föreningar att få folk att engagera sig. Så att Djurens Rätt ändå har så många medlemmar och så många aktiva är bara att betrakta som något väldigt positivt. Och då får man ändå ta i beaktande att djurrättsfrågor är i jämförelse med andra frågor ganska "obekväma" att föra fram.
Du skriver också att det får finnas ilska, vilket ju känns bra för min del, för jag är ofta arg på de förhållanden som djur får finna sig i på grund av vår syn på dem. Men jag tycker också att det i mitt arbete finns plats för glädje och leenden - när det är lämpligt. Just därför har jag svårt att förstå varför du formulerar dig som du gör. Menar du att det finns en massa människor som arbetar för Djurens Rätt som bara uppvisar ilska och framför informationen på ett ilsket och argt sätt? Kanske har jag inte förstått det du vill säga rätt? Kan du ge konkreta exempel på hur vi ska arbeta?
Egentligen tycker jag inte att detta som du skrev är en så stor sak för min del, men det är lätt hänt att din uppmaning kan uppfattas som en knäpp på näsan på de som drivs av ett starkt och allvarligt engagemang för djurens rättigheter. Det är allvarliga frågor vi arbetar med och det ska framföras på ett allvarligt och seriöst sätt. Man kan inte sitta i TV och le och skratta och fnissa och samtidigt tro att man ska bli tagen på allvar.
Det beror också på vad man pratar om - om jag står på ICA och bjuder på vegomat är leenden och skratt att föredra, men om jag ska uttala mig om plågsam jakt eller trav- och galopphästars lidande måste det göras med både allvar och, varför inte, en underliggande ilska, vilket inte är att förväxla med öppen aggression.
Vänliga hälsningar
Eva
Du har helt rätt i att detta är ett problem för alla ideella föreningar, men det gör inte problemet mindre för Djurens Rätt (och egentligen funderade jag här i ett lite större perspektiv, och tänkte på hela djurrättsrörelsen överlag) - och kanske därför tycker jag det kan vara extra angeläget att fundera kring varför det är så. Jag brukar jämföra med sportens värld, där jag varit med på bokade bussar och tåg där tusentals personer åker land och rike runt för att stödja sina lag, och då har jag ofta funderat kring vad som skulle krävas för att få en djurrättsrörelse med samma antal och samma passion.
SvaraRaderaSant, det är svårt att jämföra en fotbollsmatch med något så viktigt som djurens frigörelse, men ändå. Och detta är egentligen mest jag som funderar högt. Det är helt ok att inte hålla med.
Som sagt tror jag ilska är en känsla som för många av oss in i ett engagemang, men jag känner mig lite tveksam till om denna känsla är tillräcklig för att få oss att stanna kvar. Om inte annat för att det brukar vara en känsla som avtar. Och då menar jag inte att aktiva i Djurens Rätt skulle vara arga eller framföra information på ett aggressivt sätt, nu pratar jag bara om drivkrafter - och att det kanske är så att vi skulle bli fler som engagerade oss, och kanske effektivare i det vi gör, om vi tillsammans gör engagemanget roligt, utan att nedvärdera de allvarliga och seriösa frågor vi engagerar oss i.
Någon knäpp på näsan hoppas jag inte att jag gett, det vore ju tråkigt om man inte skulle kunna diskutera sådana här saker. För min del är ett starkt och allvarligt engagemang ingen motsättning till det jag diskuterat. Det vore som att det är de argaste aktivisterna som är de mest engagerade och dedikerade, och det resonemanget köper jag inte (snarare är min erfarenhet egentligen motsatsen till detta).