Det bästa från 2012

"Det bästa från 2012."

En av de bästa sakerna med nyåret är alla listor! Häromdagen kom 2012 års vegolista från Vegokoll och Pinto Magasin. Här har vi samlat en del ytterligare.

• Djurens Rätts årskrönika 2012.
• Animal Equalitys Year in Review 2012.
• Ecorazzis lista över Top 10 Vegan Trends and Events of 2012. (Lägg på minnet att Ecorazzi har som syfte att "use gossip to inspire real good throughout the world".)
• Världens största djurskyddsorganisation, HSUS, har samlat en lista på 2012 Accomplishments.
• Mercy for Animals har, som brukligt, gjort en video: Mercy for Animals 2012 Year In Review.
• Även världens största djurrättsorganisation, PETA, har gjort en video: PETA's work for the animals in 2012.
• En lista från PETA UK: 2012 in Review: Highlights From PETA UK
• Den danska organisationen Anima har sammanställt Årets 8 største resultater for dyrene.

Tipsa gärna om fler sammanställningar om du har sett någon vi har missat.

Heja hockeyvego!

"Heja hockeyvego!"

Enormt upplyftande läsning på sajten hockyesverige.se: Spelarna som skippar kött. Får hoppas den inspirerar andra och tar bort en del av de fördomar som säkert finns, om idrottare som väljer vego överlag.

I senaste numret av vår medlemstidning tar vi upp andra exempel på vegoatleter. Och i sammanhanget får vi förstås inte glömma pionjären Georges Laraque.

Camino, Filter och Kärlekens väg

"Camino, Filter och Kärlekens väg."

Fick ett ex. av Camino till slut (och mina misstankar till förseningen riktar sig inte längre mot Camino utan mot en av mina kära kollegor på Djurens Rätt). Men hur som helst, det var inte så mycket kött-special som jag hade fått för mig att det skulle vara, även om det till viss del är ett genomgående tema i Camino, trevligt nog. (Och varje tidning som börjar med en Tartex-annons ligger ju redan på plus.)

Det två artiklar som handlar mer om vego än de andra är intervjun med P3-Christer (jag håller helt med Christer, det är viktigt beställa på vägkrogar!) och den med Köttfri måndag-Jonas (som jag ibland kan tycka hade kunnat vara lite mer "på" - men det är förstås lätt för mig att säga, Jonas slår ju mig i mediemedverkan med sisådär 521 mot 1, och Köttfri måndag har ju inte direkt misslyckats i att nå ut med sitt budskap…).

Så, istället för att gräva ner mig mer i Camino grävde jag ner mig i två andra saker; först var det nummer 29 (december-januari 2012/13) av magasinet Filter, med sitt reportage om Sea Shepherds svenske bidrag Peter Hammarstedt.

Artikeln är något så ovanligt som ett hyllningsreportage (mer eller mindre) om en radikal djurrättsaktivist. Inte varje dag det händer, och jag tror förklaringen är rätt enkel: Sea Shepherd (för övrigt ett underskattat svårt ord att stava rätt till) är enormt duktiga på att nå ut, har en väldigt tilltalande profil som ”havens goda pirater” – och så har vi förstås djuren de jobbar för. Som kvinnan i textens inledning som pratar varmt om deras verksamhet samtidigt som hon har en blodig biff framför sig på bordet – det finns ju ingen normal människa som inte tycker det är galet att jaga valar och andra eleganta vattenlevande djur. Det går att ha åsikter om deras tillvägagångssätt, men syftet ställer nog de flesta upp på. Och det, tillsammans med de övriga anledningar jag nämnde ovan, gör det relativt enkelt att bli så tilltalande för tv och annan media som de har blivit.

Men ära den som äras bör – det är förstås ingen slump att de blivit så "heta" som de har blivit, och Peter "The Hammer" (som han kallas i den sportpodradio jag brukar lyssna på, där de med jämna mellanrum recenserar senaste avsnittet av Whale Wars, med en särskild förkärlek för "The Hammer") Hammarstedt är en bidragande orsak till detta. Han har uppenbarligen ett enormt engagemang för djur, och det är kul att engagerade människor kan bli profiler (för annat än att de gör tokiga saker, klär av sig nakna eller dylikt). Det känns som vi har för få sådana i vår bransch. Texten är väldigt spännande läsning – kompletterad med stiliga bilder - och ger en intressant inblick i hur Sea Shepard fungerar. Rekommenderas.

Avslutningsvis har jag under julen läst Kärlekens väg: djurrätt och kristen tro, av Annika Spalde och Pelle Strindlund. Eller läst och läst – jag har i ärlighetens namn inte läst denna bok som jag brukar läsa böcker jag recenserar. Jag har småläst när tillfällen dykt upp, som när sonen spelar spel på telefonen. Därför blir det ingen heltäckande recension av denna bok – vill du läsa en sådan finns en t.ex. på http://www.ickevåld.se/recension-av-kaumlrlekens-vaumlg.html.

Men som bläddra-igenom-litteratur fungerade den för mig perfekt. En del av innehåller återkommer från tidigare böcker av Spalde och/eller Strindlund, och mycket av argumentationen känns igen, eller är något som den djurrättsengagerade har med sig i ryggmärgen. Boken har en annan målgrupp än så, skulle jag gissa (den mer "kristna" biten av boken måste jag erkänna att jag skummade igenom, det är inte riktigt min tekopp).

Det bästa, om ni frågor mig, är genomgången av ett par av de fördomar som finns - att engagemang för djuren är något nytt, och att de som tycker om djur har svårt för människor. Detta är relevant läsning för alla tycker jag, även den väldigt insatte aktivisten.

Eller jag ändrade mig, detta är det näst bästa. Det bästa är gorillan Kokos beskrivning av döden: "BEKVÄM GROP HEJ DÅ". Helt underbart, det ska jag se till att sätta på min gravsten.

Minknäring en skamfläck för Sverige

"Minknäring en skamfläck för Sverige."

Välformulerat på Expressens ledarsida:

"Nederländerna är bara det senaste EU-landet i raden som lagstiftar bort minkindustrin. Den är en kvarleva från ett primitivt stadium i mänsklighetens moraliska utveckling. Regeringens entusiastiska inställning till minknäringen skadar Sveriges anseende som djurrättsnation."

Djur behöver skydd från våldsamma män

"Djur behöver skydd från våldsamma män."

Positivt att detta ämne tas på allvar, och att ett välkänt faktum får konsekvenser i praktiken.

"Det är vanligt att män som misshandlar sina kvinnor också misshandlar djur som finns i familjen. Ofta som ytterligare ett sätt att skada kvinnan.
Problemet uppmärksammas allt mer. Många kvinnojourer möter det dagligen i sin verksamhet, och det kräver speciella lösningar. Här i länet skapas nu ett nätverk som ska kunna hjälpa till. Både forskning och andra erfarenheter visar att det finns ett samband. Män som misshandlar sina kvinnor använder våld mot djur som ytterligare ett slagträ mot kvinnan.
Det visar sig också att kvinnor ibland väljer att stanna i ett destruktivt förhållande av rädsla för att djuret som blir kvar ska misshandlas ytterligare."

Läs mer om ett positivt arbete i Västernorrland.

Och att djur behöver skyddas från våldsamma män även i andra sammanhang är ju också det välkänt.

God jul!

"God jul!" 

Hoppas du har en riktigt lugn och skön jul. (Och att du laddar för att framgångsrikt 2013 för djuren!)

Om du fortfarande står i valet och kvalet kring vad du ska äta på julbordet har jag två julrekommendationer: läs Djurens Rätts förbundsordförande Camilla Björkbom som skriver om Aftonbladet Debatt (Julskinkan kommer från plågade grisar) och aktivisten Pelle Strindlunds inlägg på SVT Debatt (Kötteriet kring jul lockar fram vårt värsta kallsinne). Kloka ord från två kloka personer.

Lånar avslutningsvis en bild från Vegokoll (läs mer om bilden här):

God jul vänner!

ICA-Sebastian gör det igen

"ICA-Sebastian gör det igen."

ICA-Sebastian kom ju ut som vegetarian i september, i en reklamfilm vi diskuterade vilt här i bloggen då. Och den reklam tyckte jag ändå var betydligt roligare än denna. Som bara är tråkig. Skärpning ICA!

Coolaste duvan

"Coolaste duvan."

En 7 minuter och 33 sekunder lång film med en helt fascinerande duva. Coolast i stan är onekligen en underdrift.

We face the same struggle

"We face the same struggle."

I senaste numret (15 december 2012) av tidskriften New Scientist finns en artikel som jag verkligen, verkligen rekommenderar. Den har rubriken "The human cost of devaluing animals" och är skriven av Gordon Hodson och Kimberly Costello från Brock University i Ontario i Kanada.

Sammanfattningvis konstaterar artikeln något som många redan vet men som lika många tror helt tvärtom om. Nämligen att ju mer vi bryr oss om djur desto mer bryr vi oss också om andra människor:

"the perception of a divide between humans and animals fuels prejudice toward human outgroups, such as immigrants or racial minorites"

Alltså, en omtanke om djur innebär att vi visar större omtanke om våra medmänniskor. Gör vi tvärtom så blir det tvärtom.

New Scientist brukar inte lägga ut hela artiklar på nätet, men läs artikeln - som avslutas med orden nedan - om du får möjlighet. Väldigt lärorikt, relevant och viktigt.

"We face the same struggle for animal rights as we did for civil rights, women’s rights, gay rights and children’s rights. Historically, we resisted abolition of human slavery on the ground that economic damage would be insurmountable, and we hear the same arguments about animal rights. Rather than considering moral conduct a luxury, we need the courage to reinvigorate the ideas of the Enlightenment to meet the challenges of the 21st century. This makes sense morally and scientifically: how we treat animals not only says a lot about us as a species, but it directly affects how we treat each other."

Fira framgången i Nederländerna!

"Fira framgången i Nederländerna!"

Igår var jag ledig, för en gångs skull – och vad händer? Nederländerna går och förbjuder minkfarmning. Såklart att jag missar en sådan historisk dag. För det var en historisk dag, och jag skulle uppmana alla djurrättsengagerade att fira!

Djurrättsrörelsens inbyggda problematik är att framgångar ofta är svåra att se. Antingen sker de på en nivå som är svår att överskåda (värderingar, konsumtionsmönster) eller på en nivå vi inte ser (hemma i stugorna, vid frysdisken på ICA). Och framgångar behövs.

Jag läste en intervju med en känd djurrättsaktivist häromdagen, som i intervjun säger: "Du kan inte fira revolutionen förrän du faktiskt har GENOMFÖRT den". Och jag kunde se på saker och ting mer annorlunda. Jag kan omöjligen se att djurrättsrörelsen hade kommit längre idag om vi inte hade samlats, uppskattat varandra, umgåtts och firat våra framgångar? Tvärtom skulle jag säga. Djurrättsrörelsen har tappat många engagerade personer för att den gjorde för lite av dessa saker, som jag tror är nödvändiga för att en framgångsrik rörelse överhuvudtaget ska existera.

Och därför; fira det som hände i Nederländerna igår. Minkfarmerna kommer inte att vara stängda förrän 2024, som senast. Men det som är så anmärkningsvärt är att minkfarmningen i Nederländerna inte är någon bisyssla (när farmerna förbjöds i Storbritannien fanns det knappt några kvar, t.ex.). Nederländerna är det tredje (eller fjärde, beroende på Polen) största minkpälsproducerande landet i världen! Det är en stor och expanderande industri med ett antal minkfarmer som är åtta gånger så många som i Sverige. Och i den svenska debatten låter det ju som att vår samhällsekonomi skulle kollapsa utan dessa farmer.

Och ändå tas ett sådant beslut i landets högsta beslutande organ som det gjordes igår. Det är stort. Det är stort och viktigt. Och den globala djurrättsrörelsen (där du och jag ingår) har en del i framgången! Så ta en stund och var väldigt glad, det är du värd. Unna dig något fint. Det kommer göra dig till en bättre djurrättsaktivist i framtiden.

Djurens Rätt läser Effekt och Laika

"Djurens Rätt läser Effekt och Laika."

Två trevliga tidskrifter hade kött som tema på årets sista nummer… det var så jag hade tänkt skriva i min "recension" av Klimatmagasinet Effekt och Camino. Men trots att jag två gånger beställt senaste numret av Camino så har jag fortfarande inte fått något. ”Hm” säger jag om det. Men istället dök det upp en annan tidning som plåster på såren – Laika.

Men först Effekt. I sitt sista nummer för året spanade Klimatmagasinet Effekt in köttkonsumtionens effekt ("effekt", ni fattar?) på vår värld ur ett perspektiv på klimat och hållbarhet. Och utan ett djuretiskt perspektiv handlar det helt om vilken nivå vår köttkonsumtion kan ligga på för att rädda världen.

Sverige idag: 85 kg kött per person och år.
Var vi, och övriga världsmedborgare bör ligga år 2050: 25 kg.
USA år 2004: 83 kg.
USA år 2011: 75 kg.
Kina: tio gånger kött 2012 som 1975.

Tidningen är intressant, med fina diagram och matpyramider. Vår favoriter Helena Röcklinsberg, Lisa Gålmark och Jonas Paulsson intervjuas om köttfrosseri och Köttfria måndagar, ett reportage om Kina är inte roligt att läsa, och den brittiska miljövännen Simon Fairlie säger, som Per Jensen, att vi behöver äta lite kött för att inte fucka upp landsbygden.

Men ni märker att det blir mycket siffror och många kilon att hålla koll på. Och min kvarvarande känsla efter att ha läst tidningen är - finns det någon som på riktigt tror att hela världens befolkning kommer att ta sig ner till 25 kg kött per person och år till 2050? Någon? Nej, jag trodde inte det heller. Så det kanske är lite onödigt att klaga på de som tar ansvar för det miljöovänliga (jag tänker på er Simon och Per, ni som äter kött för att rädda landsbygden). Vi som väljer 0 kg kött per år får ta smällen för de som aldrig kommer under 50 kr. Och inte ens ett tack får vi.

Laika dök som sagt upp som en trevlig kompensation för att Camino uteblev. Tidningen härstammar från USA (New York) och beskriver sig själv som “a new vegan magazine, covering the best in vegan culture and lifestyle- from food to style to activism and more”. Namnet kommer från hunden Laika, som skickades upp i rymden1 1957, och tidningen vill hedra Laika och alla djur som behandlas illa.

Det första numret dök upp alldeles nyss, och de är flärdfullt värre – vilket ju är väldigt roligt, eftersom det säkert är precis vad många inte förväntar sig att en vegansk tidskrift ska vara. Och eftersom jag tycker veganvärlden kan behöva lite mer flärd ibland. Det är tips på kläder och kosmetika, recept och dylikt. Men Laika innehåller också en hel del annat.

I det första finns artiklar om veganrörelsen i Europa (med ett stort svenskt inslag) och om motreaktionen mot djurrättsrörelsens framgångar i USA. Artikeln" The Coolest Kids" bygger – precis som underbara "The Survivors" - lika mycket på bilder som på text, och ger en enorm boost av framtidstro. Laika är trevlig att bläddra i, intressant att läsa och utstrålar hopp om en bättre värld, precis vad som kan behövas så här i vintermörkret!

Smålandsposten, igen

”Smålandsposten, igen” 

Vi har skrivit detta förr, men det finns anledning att göra det igen - om Djurens Rätt är yin så är Smålandspostens ledarredaktion yang.

Deras senaste verk handlar om djurförsöksetiska nämnder: När djurrättsaktivisterna ges makt. Det är inte första gången de skriver om samma ämne. I länkarna här innan har vi redan kommenterat deras inställning, och även om det skulle kunna gå att problematiska begreppet "makt" i den centrala djurförsöksetiska nämnden ("djurförsökarna" är i majoritet, och det är endast "djurförsökare" som kan överklaga beslut - så mycket makt har "djurrättsaktivisterna") så känns hela det projektet som att stånga sig blodig mot en vägg.

 Låt oss istället fokusera på ett en annan del av texten:

”Djur som används i människans tjänst ska behandlas respektfullt och få bästa möjliga förhållanden, eftersom dessa djur är människans ansvar och dessutom gör mänskligheten en ovärderlig tjänst (oavsett om de blir till mat, är försöksdjur i forskningen eller är "tjänstedjur" som polishästar och ledarhundar). Att ge djur människovärde och mänskliga rättigheter är däremot att urholka dessa storheter. Dels för att djur inte kan utnyttja sådant som yttrandefrihet, men framförallt för att det skulle bli en ursäkt för regimer som kränker människor: "Ni anklagar oss för att fängsla oppositionella, men se på hur ni kränker grisar i ert eget land". 

För det första: ingen har någonsin pratat om människovärde, mänskliga rättigheter eller yttrandefrihet för djur. Ingen, eftersom det vore ett korkat. Förutom nu då.

För det andra: avslutningen om att (vad?) skulle kunna bli en ursäkt för regimer som kränker människor…. vad betyder det egentligen? Hur kan någon ens komma fram till en sådan slutsats? Min kommentar till detta:

Ta bort grisen ur ekvationen

"Ta bort grisen ur ekvationen."

Passa på att spana in framsidan på www.gp.se nu under fredagsförmiddagen - där finns Djurens Rätt med och pratar plastklämmor i grismagar. En liten glimt in i en krass verklighet som inte precis sätter djuren i första rummet. "Gammalt returbröd är billigt foder för grisuppfödarna. De tjänar en hacka på det hela och grisarna får ta notan" säger vår verksamhetschef Benny Andersson.

Om vi inte äter grisen så omöjliggör vi ekvationen plästklammor + metall = grismage (som låter rätt läskigt). Då blir det istället plästklämmor + metall = papperskorg (mycket bättre). Inspireras till gris-fri mat på www.vegokoll.se

Dagens fråga (och svar)

"Dagens fråga (och svar)."

Aftonbladets Ann-Charlott Altstadt avslutar sin (på det stora hela vettiga) recension av Per Jensens Hur mår maten? med följande citat:

"Men om vi inte tolererar fascism på bondgården varför ska vi göra det i naturen?"

Synd på en annars trevlig recension som sagt. Det enkla svaret är förstås: uppsåt.

Alla ni som är uppväxta med Lagens änglar eller Ally McBeal - eller kanske Leif GW för er yngre - vet förstås direkt vad det handlar om. Uppsåt uppstår när man "företar en handling där följden av handlingen innefattas i handlarens sinne".

Det vi utsätter djuren för i bondgården har ett extremt klart uppsåt. Den som utför handlingen, och mänskligheten som kollektiv, vet väldigt exakt följden av handlingen. Och vi gör den ändå. Det som sker i naturen saknar uppsåt - rovdjuret företar inte sin handling med följden av handlingen i sitt sinne.

Svårare än så var det inte.

La Barbacoa

"La Barbacoa."

I december har dokumentären La Barbacoa premiär på biografer i Madrid och Barcelona. Dokumentären innehåller skakade bilder från slakterier i Katalonien – den del i Spanien som ”producerar” mest kött. Kött, och levande grisar, exporteras också från Katalonien vidare till många andra länder runt om i Europa.

Filmen börjar med fiktiv del, där en grupp vänner träffas en söndag för en grillfest. Under måltiden börjar en av vännerna att fundera… Den andra delen av filmen visar bilder från slakterier, och innehåller intervjuer med representanter från såväl djurrättsorganisationer som personer med anknytning till köttindustrin.

En trailer för filmen, med engelsk text, finns på http://www.4barresaudiovisuals.com/web/page/trailerthebbq?lang=en. Mer information om filmen hittar du på http://www.catalanfilmsdb.cat/en/productions/documentary-feature-film/the-barbecue/2290/.

Älskade kött

"Älskade kött."

Först blandade jag ihop dokumentärerna och trodde att Älskade kött var samma som Stek åt alla. Men efter ett tag förstod jag att det var två olika.

Har inte sett Älskade kött ännu, och känner mig lite övermogen på hälso- och miljöargument för stunden (det finns en gräns för hur många sådana en person klarar av i längden). Men har sett många positiva kommentarer på Facebook om Älskade kött, så den kan säkert vara värd att kika på!

PS. Det bästa av allt? Att den heter LoveMEATender på engelska. Genialt.

Inte fullt så mörkt om päls

"Inte fullt så mörkt om päls."

För någon månad sedan fick jag en smärre depression efter att läst om hur den globala pälsförsäljningen exploderat, mycket beroende på en ökande försäljning i Kina. I den tidningsartikel vi refererade till då sades det bl.a. att 90 städer i Kina köper in mer pälsprodukter än New York.

I en artikel i november/december-numret av den amerikansk tidningen ANIMAL PEOPLE nyanseras dock bilden. I  “No sign of comeback in new fur trade data” (har inte hittat den online) hävdas att de siffror som pälsbranschen presenterat är uppskattningar utan mycket substans. Och om man tar med inflationen i beräkningen har t.ex. omsättningen på pälsprodukter globalt sett minskat med 2% från 2005 till 2012, istället för att ha ökat explosionsartat. I USA är trenden än tydligare, där omsättningen minskat med 36% från 1987/88 till idag, går det att läsa i artikeln.

Tidningen har även räknat på påståendet om att 90 städer i Kina skulle köpa in fler pälsprodukter än New York, och kommit fram till att det maximalt rör sig om nio städer istället för 90.

18 december tatueras 269 världen över

"18 december tatueras 269 världen över."

Initierat av tre djurrättsaktivister från Israel har siffrorna 269 kommit att bli lite av en internationell symbol för djurens rättigheter. Den 2 oktober 2012 arrangerade de tre en manifestation i Tel Aviv där de bl.a. brände in siffrorna 269 på sina kroppar, på samma sätt som en kalv med nummer 269 på en israelisk mjölkanläggning märktes med dessa tre siffror.

269 blev en symbol, en webbsida - http://www.269life.com - och den 1 november arrangerades ett första evenemang världens över då aktivister tatuerade in 269 på sina kroppar som en symbol för djurs rättigheter.

Om ett par dagar, den 18 december, är det dags för nästa tillfälle. Mer information finns på Facebook-sidan http://www.facebook.com/events/492766334086958/

Djurens Rätt läser nobelpristagaren Mo Yan

"Djurens Rätt läser nobelpristagaren Mo Yan."

Idag är det Internationella djurrättsdagen. Det är också dagen då Nobelprisen delas ut. Vad passar då bättre än ett gästinlägg, av Djurens Rätts Cecilia Mille, med ett försök till djurrättslig analys av nobelpristagaren Mo Yan's bok "Ximen Nao och hans sju liv"?

Jag fick tipset att läsa boken av en medlem som reagerat på beskrivningen av hur huvudpersonen plågas ihjäl när han levt ett liv som tjur. För den som i likhet med mig inte var först i kön på bokhandeln efter att pristagaren tillkännagetts kan jag avslöja att boken handlar om Ximen Nao, som efter sin död lyckas tjata sig till att få komma tillbaka till livet. Det blir dock inte riktigt som han tänkt sig, eftersom han återföds som en lång rad olika djur innan han blir människa igen. Vi ska rikta in oss på händelsen när Ximen Tjur plågas ihjäl, och på vad beskrivningen av detta kan få för effekt på läsarna. Det rör sig om en riktigt vidrig beskrivning, och Ximen Tjur piskas, bränns och förnedras. I och med tjurens envisa vägran att lyda trots misshandeln beskrivs hans död som ärofull.

Jag blev nyfiken på att läsa, för jag tänker att det inte är självklart att en sådan uppdiktad beskrivning är av ondo. Det är en särdeles utdragen och grym misshandel som beskrivs. På minussidan finns utöver obehaget läsningen kan vålla naturligtvis risken att någon skulle inspireras av våldet. Jag är dock inte en anhängare av falangen som tror att människor tar intryck av våldsamma handlingar i böcker och filmer på ett sätt som får dem att själva begå våldsamma handlingar. Mardrömmar är enligt mig en mer trolig effekt.
 

En betydligt större fara jag ser är avtrubbning inför våld mot djur. Jag vet vad jag pratar om här, för i mitt jobb kan jag behöva anlägga en skyddsbarriär runt hjärtat för att det ska hålla. Eller är det egentligen avtrubbning när man inte riktigt tar till sig det man ser, hör eller läser, utan håller det en bit ifrån sig? Kanske inte. Nej, förmodligen inte. Det handlar snarare om en strategi för att hantera det jobbiga. När jag läser beskrivningen över vad som görs mot Ximen Tjur blir jag verkligt illa berörd. Skönt, blev lite skraj där ett tag. Jag tror nämligen att en förmåga att känna med djur, att tänka sig in i deras situation, är en förutsättning för djurrättsarbete. Och eftersom jag vill att alla människor ska vara djurrättare är jag rädd för avtrubbningseffekten, att människor helt enkelt vänjer sig vid att djur utsätts för hemska saker.

Utöver själva misshandeln reagerar jag på att invändningarna mot att plåga ihjäl tjuren främst baseras på att han ses som ett viktigt och värdefullt redskap som människorna kan använda. Detta resonemang känner vi väl igen från djurindustrin.

Så här långt har jag verkligen inte gjort mycket för att redogöra vad som kan vara positivt med den här beskrivningen. Sanningen är att mina argument är tunnare på den här sidan. Det ena är att det tydligt framgår att Ximen Tjur har känslor och tankar. Jag tror att de flesta läsare känner medkänsla med honom när han plågas. (Det framgår dock inte om hans utvecklade känsloliv är en effekt av att han tidigare har varit människa. Men vi antar att det inte är så här.)

Det andra optimistiska argumentet är att läsare skulle kunna börja reflektera över djurs rättigheter efter att ha läst beskrivningen. Jag har inte jättestor tilltro till denna tanke, men är det något jag har lärt mig under mina år med Djurens Rätt så är det att människor kan inspireras till att bli djurrättare av väldigt olika skäl och på väldigt många olika sätt. Och enligt mig är de alla lika bra.

Hur mår maten? – Djurhållning och djurskydd i Sverige

"Hur mår maten? – Djurhållning och djurskydd i Sverige."

Hur mår maten? – Djurhållning och djurskydd i Sverige
Per Jensen
Natur & Kultur, 2012

På baksidan till Per Jensens nya bok Hur mår maten? – Djurhållning och djurskydd i Sverige sägs att de flesta i Sverige får sin huvudsakliga information om hur maten vi äter blir till från "sagor, reklam och propaganda". Och det är förstås sant, men Hur mår maten? följer i en ny tradition av böcker som försöker beskriva hur djurens villkor faktiskt ser ut. Monsterbiff till middag? kom 2010 och Matens pris 2011, två böcker som på lite olika sätt gav värdefulla inblickar i den svenska djurhållningen. Och säkert har den internationella monstersuccén Eating Animals från 2009 varit en bidragande orsak till mycket av detta (Per Jensen har i intervjuer sagt att han inspirerades till sin bok efter att ha läst denna).

Det som skiljer Hur mår maten? från de övriga ovan nämnda böckerna är att Per Jensen är professor i etologi - medan Ylva Esping och Torbjörn Esping (Monsterbiff till middag?) liksom Daniel Öhman och Malin Olofsson (Matens pris) är journalister. Och Jonathan Safran Foer är förstås författare. Detta gör ofrånkomligen att Hur mår maten? får en viss pondus, och en något annorlunda karaktär; han argumenterar förvisso för hur han tycker att saker och ting ska vara men boken fungerar också som ett läroverk för hur djuren som idag blir mat hålls, mår - och just hur vi kan veta hur de mår.

Vi får leva med att "djur kommer att födas upp för slakt så långt in i framtiden som det överhuvudtaget går att överblicka. Vår utmaning är att se till att utvecklingen vrids mot uthålliga och djurvänliga metoder" skriver Per Jensen. Inte direkt muntert kanske. Och inte blir stämningen mycket muntrare av att läsa boken. Det är bättre i Sverige är en återkommande formulering, men efter att ha läst boken är det svårt att hävda att djuren i Sverige har det tipptopp.

Hur mår maten? är en väldigt elegant och utbildande bok som folk verkligen borde läsa – och jo, då tänker jag också på den inbitne djurrättaren som kanske inte köper Per Jensens etiska ställningstagande (mer om dessa senare) men som vill lära sig mer om hur djuren i den svenska livsmedelsproduktionen har det. Kunskap är styrka.

Boken redogör för förutsättningarna för dagens livsmedelsproduktion – etiken, forskningen, lagstiftningen, miljön, aveln och slakten. Och går in mer i detalj på mjölkproduktion, kor och kalvar, grisar, hönor och kycklingar. Per Jensen avfärdar tanken om att dagens djur inte har kvar behov och instinkter från sina förfäder, och att djur som "producerar" är ett tecken på välfärd. Han är väldigt rak om kopplingen mellan mjölk och kött – och delen om stress är väldigt intressant; hur kan vi veta hur djuret mår inuti, och hur prioriterar vi mellan fysisk och psykisk hälsa? Som t.ex.utspelet från branschorganisationens Moderna Ägg för ett tag sedan – där de menade att hönor i bur är mindre sjuka (bättre fysisk hälsa), men där Per Jensen skriver att frigående hönor har större möjlighet till att utföra ett naturligt beteende (bättre psykisk hälsa).

Per Jensens väg framåt (mot något bättre) är egentligen identisk med den som samtliga tidigare nämnda böcker driver; djuren vi äter har det inte bra, och dagens djurhållning är inte uthålligt hållbar. Men att sluta äta dem är inte lösningen. Istället ska vi äta färre av dem, och betala mer – det är bättre gynna det dåliga, och avstå från det sämsta än att bojkotta helt och hållet skriver Per Jensen. Och att välja svenskt förstås. Och köp kött gärna från grannen.

Mina återkommande invändningar mot detta är att a) dagens djurproduktion började med att vi köpte kött från grannen – hundra år senare hamnade vi där vi är idag. Var finns drivkraften till att vi skulle gå tillbaka till hur det var förr? Och b) det är faktiskt enklare att välja en sojakorv än att köpa en köttkorv från Konsum, grillkiosken eller restaurangen och vara säker på att djuret har haft det "bra" (förutsatt att personen i fråga alltså inte ser djurätandet som ett problem i sig). Och om vi inte kan vara säkra, är det då inte mer logiskt att säga nej? (Jo, det är det).

Avslutningsvis, Per Jensens argument för att fortsätta använda djur till mat är två. Att djuren saknar medvetenhet om sin egen död, och att vi utifrån detta förvisso ska göra deras "nu" så bra som vi kan, men det är enligt honom oproblematiskt att avsluta detta "nu" på ett så smärtfritt sätt som möjligt. Hans andra argument handlar om en levande landsbygd ("där djur betar och bönder kan försörja sig") som han inte anser vara förenligt med att vara vegetarian.

Det första argumentet är för mig mer en ursäkt än ett egentligt argument till varför det skulle vara acceptabelt att avsluta ett bra "nu"”. Och det finns knappast någon djurrättsförespråkare som är mot en levande landsbygd. Frågan är väl bara hur vi håller den levande - djurfabriker är knappast lösningen den heller. Kanske är det dags för en konstruktiv diskussion om en levande landbygd som respekterar djurens rättigheter, istället för en levande landsbygd som existerar på bekostnad av många.

Sagans grisar

"Sagans grisar."

Mycket och Per Jensen

"Mycket och Per Jensen."

Det har varit lite glest med bloggandet på sistone. Beklagar det - förstår att ni saknat blogginläggen som jultomten saknar julmust. Det har varit fullt upp sista tiden helt enkelt, plus att det inte varit jättemånga spännande saker att skriva. Så blir det ibland.

Ett blogginlägg på gång är en recension av Per Jensens bok "Hur mår maten? Djurhållning och djurskydd i Sverige". Sprillans ny. Finns t.ex. på Adlibris och använder du denna länk går dessutom en liten procent av ditt köp till Djurens Rätt. Väldigt bra. Ska bli spännande att läsa, har precis börjat - återkommer med en utförlig recension närmsta dagarna.