10 december 2012

Djurens Rätt läser nobelpristagaren Mo Yan

"Djurens Rätt läser nobelpristagaren Mo Yan."
Idag är det Internationella djurrättsdagen. Det är också dagen då Nobelprisen delas ut. Vad passar då bättre än ett gästinlägg, av Djurens Rätts Cecilia Mille, med ett försök till djurrättslig analys av nobelpristagaren Mo Yan's bok "Ximen Nao och hans sju liv"?

Jag fick tipset att läsa boken av en medlem som reagerat på beskrivningen av hur huvudpersonen plågas ihjäl när han levt ett liv som tjur. För den som i likhet med mig inte var först i kön på bokhandeln efter att pristagaren tillkännagetts kan jag avslöja att boken handlar om Ximen Nao, som efter sin död lyckas tjata sig till att få komma tillbaka till livet. Det blir dock inte riktigt som han tänkt sig, eftersom han återföds som en lång rad olika djur innan han blir människa igen. Vi ska rikta in oss på händelsen när Ximen Tjur plågas ihjäl, och på vad beskrivningen av detta kan få för effekt på läsarna. Det rör sig om en riktigt vidrig beskrivning, och Ximen Tjur piskas, bränns och förnedras. I och med tjurens envisa vägran att lyda trots misshandeln beskrivs hans död som ärofull.

Jag blev nyfiken på att läsa, för jag tänker att det inte är självklart att en sådan uppdiktad beskrivning är av ondo. Det är en särdeles utdragen och grym misshandel som beskrivs. På minussidan finns utöver obehaget läsningen kan vålla naturligtvis risken att någon skulle inspireras av våldet. Jag är dock inte en anhängare av falangen som tror att människor tar intryck av våldsamma handlingar i böcker och filmer på ett sätt som får dem att själva begå våldsamma handlingar. Mardrömmar är enligt mig en mer trolig effekt.
 

En betydligt större fara jag ser är avtrubbning inför våld mot djur. Jag vet vad jag pratar om här, för i mitt jobb kan jag behöva anlägga en skyddsbarriär runt hjärtat för att det ska hålla. Eller är det egentligen avtrubbning när man inte riktigt tar till sig det man ser, hör eller läser, utan håller det en bit ifrån sig? Kanske inte. Nej, förmodligen inte. Det handlar snarare om en strategi för att hantera det jobbiga. När jag läser beskrivningen över vad som görs mot Ximen Tjur blir jag verkligt illa berörd. Skönt, blev lite skraj där ett tag. Jag tror nämligen att en förmåga att känna med djur, att tänka sig in i deras situation, är en förutsättning för djurrättsarbete. Och eftersom jag vill att alla människor ska vara djurrättare är jag rädd för avtrubbningseffekten, att människor helt enkelt vänjer sig vid att djur utsätts för hemska saker.


Utöver själva misshandeln reagerar jag på att invändningarna mot att plåga ihjäl tjuren främst baseras på att han ses som ett viktigt och värdefullt redskap som människorna kan använda. Detta resonemang känner vi väl igen från djurindustrin.

Så här långt har jag verkligen inte gjort mycket för att redogöra vad som kan vara positivt med den här beskrivningen. Sanningen är att mina argument är tunnare på den här sidan. Det ena är att det tydligt framgår att Ximen Tjur har känslor och tankar. Jag tror att de flesta läsare känner medkänsla med honom när han plågas. (Det framgår dock inte om hans utvecklade känsloliv är en effekt av att han tidigare har varit människa. Men vi antar att det inte är så här.)

Det andra optimistiska argumentet är att läsare skulle kunna börja reflektera över djurs rättigheter efter att ha läst beskrivningen. Jag har inte jättestor tilltro till denna tanke, men är det något jag har lärt mig under mina år med Djurens Rätt så är det att människor kan inspireras till att bli djurrättare av väldigt olika skäl och på väldigt många olika sätt. Och enligt mig är de alla lika bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar