Klimatdebatten behöver etiken

Jordbruksverket skriver idag i ett pressmeddelande att köttkonsumtionen ökar. Statistiken är från 2008 (den senaste som finns) och köttkonsumtionen ökade då med 1,3% per person. Ätandet av grisar låg på samma nivå, konsumtionen av kor låg minskade med 1,6%, medan vi åt 8,5% mer kycklingar.

Och vad kan vi dra för slutsater av detta (förutom att bli aningen deprimerade och aningen förundrande - med tanke på att mängden vegoprodukter i butiker bara ökar och ökar)?

Jo, att miljödebatten om köttkonsumtionen även behöver ett etiskt inslag. Annars blir resultatet som ovan - att det "miljöovänliga nötköttet" minskar medan det "miljövänliga kycklingköttet" ökar. Och det är en utvecklingen som ingen vinner på. Särskilt inte kycklingarna.

Det mest miljövänliga är ett äta vego. Av miljömässiga och av etiska skäl.

En glädjens dag – för alla utom hovets hästar

I tidningen City publicerade Djurens Rätt den 17 juni en debattartikel om hästarna i HM Konungens hovstall. I bröllopsyran glömde vi publicera debattartikeln här. Så vi gör det nu istället.

Det blir en glädjens dag – för alla utom hovets hästar. Nu protesterar Djurens Rätt mot bröllopskortegen.
– Hästarna i HM Konungens hovstall tvingas arbeta i en fullständigt onaturlig miljö, säger Camilla Björkbom, förbundsordförande i Djurens Rätt.

Det stundar kungabröllop i Stockholm. Till ett prinsessbröllop är det givetvis obligatoriskt med häst och vagn. Eller? Det finns anledning att syna den verklighet som hästarna på HM Konungens hovstall lever i. Under bröllopet tvinga de arbeta i en miljö som är fullständigt onaturlig för dem. Extrem trafik, stora folkmassor och buller. Asfalten är heller inte bra för deras ben och leder.

• Hästarna är miljötränade för att inte ta till flykten om de blir skrämda. Men de två senaste incidenterna med skenande kortegehästar i Stockholm i våras visar tydligt att hästar inte helt kan träna bort sina naturliga flyktinstinkter.

• Hovets hästars vardag är långt ifrån anpassat till hästens behov. Hovstallet ligger i centrala Stockholm. Personalen gör sitt bästa för att låta hästarna få utlopp för sina naturliga beteenden, men ett liv i stadsmiljö är långt från vad hästar är anpassade för.

• Hästarna står stilla i sina boxar under minst 20 av dygnets timmar. Avsaknaden av hagar gör också att hästarna aldrig ges möjlighet att umgås med varandra, något som viktigt för hästars välmående.

• Hovstallets hästar är försedda med sulor för att inte riskera att de skadar hovarna på glas eller annat skräp. De är dessutom försedda med broddar för att minimera risken att de halkar. De är skodda på ett sätt som inte är bra för deras hovar, ben och leder för att de ska kunna arbeta på stadens gator.

• Hovstallets hästar står på spån, vilket begränsar deras beteende ytterligare. Hästar som tillbringar mycket tid i box kan ges en drägligare tillvaro genom att man använder halm som strömedel i boxarna. Om hästarna då står på halm kan de plocka i halmbädden och få utlopp för sitt naturliga ätbeteende.

Vi hoppas på en glädjens dag för brudparet. Men också för hovets hästar. På lördag är det inte särskilt troligt att hästarna är glada eller stolta över att få delta i bröllopsföljet. De gör sitt arbete precis som alla andra dagar. En häst är alltid en häst, även om den arbetar för HM. Konungen. Den har samma behov som hästar alltid har haft; att röra sig fritt över stora ytor, att umgås socialt med andra hästkompisar och att äta gräs en stor del av dygnet.

Camilla Björkbom
Förbundsordförande
Djurens Rätt

Louise Hernander och Eva Carlsson
Hästgruppen
Djurens Rätt

Utställningen "Älskas ... ätas" - ett obligatoriskt semesterstopp

I söndags öppnade Sörmlands museum dörrarna till utställningen "Älskas ... ätas" i den gamla ladugården vid Nynäs slott. Djurens Rätt är en av de organisationer som har bidragit med material till den numera permanenta utställningen, och tidigare idag var vi några stycken som lämnade Djurens Rätts kansli i Älvsjö för en tur mot idylliska Tystberga, ungefär en timme söder om Stockholm med bil.

På museets hemsida kan man läsa att utställningen handlar om människor och djur. Om "människans behov av djuren och hur vi skapar de djur vi behöver - djur att älska och djur att äta". Och kontraster är ett genomgående tema i utställning. Varför behandlar vi vissa djur på ett sätt, och andra på ett väldigt annorlunda sätt. Hur skulle djuren och deras liv se ut om de själva fick bestämma, jämfört med ett liv där människan bestämmer om både liv och död.

Utanför "utställningslokalen" möts man av bilder på djur, och på djur i relation till människan. En grupp hönor och tuppar pickar i gruset, och en grupp kor och grisar – mindre levande, men nästan lika naturtrogna - står uppställda i en inhägnad.

Även i själva utställningslokalen finns levande djur. Efter att besökaren tagit del av hur slakt går till i ord och bild (med bland annat Erik Lindegrens bilder från utställning "Walls of Glass") så kan man ta fyra steg åt höger och ställas öga mot öga med två väldigt underbara och väldigt levande grisar. När vi var där fanns det också två kalvar och tre lamm som en del i utställningen.

Övriga djur i utställningen lever inte. Men de uppbyggda miljöerna gör deras verklighet påtagligt levande. Informationen i text och bild är enormt bra, en blandning av fakta och frågeställningar. Utställningen tar inte ställning, men ställer frågor – och jag har svårt att se hur man kan lämna utställningen utan att ha tankar snurrande i huvudet.

"Älskas… ätas" är en väldigt fantastisk utställning helt enkelt, och det måste vara den första utställningen av ett museum i Sverige som behandlar vår relation till djuren på detta sätt. Så en tur till Nynäs slott är härmed ett obligatoriskt stopp för er alla i sommar. Där finns mycket för de minsta att se och röra, och lika mycket för de vuxna att ta in och bli berörda av.

"Global Whaling Moratorium Stands as IWC Shelves Compromise Plan"

"AGADIR, Morocco, June 23, 2010 (ENS) - A controversial plan that would have meant the end of a 24-year long moratorium on commercial whaling was today put on ice for a year by the International Whaling Commission at its annual meeting. The 88 IWC member governments meeting in Agadir failed to agree on the proposed compromise between whale conservation nations and whaling nations that would have legalized whaling in return for bringing the hunt under IWC control."

alliansfördjuren.se - ny valsajt som synar partiernas djurpolitik

Djurens Rätt har i dagarna lanserat vår valkampanj "Allians för djuren". Kampanjsajten finns på http://www.alliansfördjuren.se (och naturligtvis finns kampanjen även på Facebook och Twitter). Nedan vårt pressmeddelande om valkampanjen som sätter djuren i fokus.

Undertecknad kommer på kampanjsidan att blogga om djuren i politiken, så det är möjligt att det blir lite mindre tätt med blogginläggen här fram till i september. Eller så blir det inte så. Vi får se. Men politik-snacket blir definitivt där. Så välkommen över till bloggen på http://www.alliansfördjuren.se. Vi har en röst, djuren har det inte. Gör skillnad med din.

Allians för djuren.se - ny valsajt som synar partiernas djurpolitik

Nu smygstartar Djurens Rätt valrörelsen för djuren. Vid sidan om de två allianser som inför valet kämpar om svenska folkets röster lanserar Djurens Rätt Allians för djuren. Det är en tredje allians som granskar partiernas hållning i frågor som rör djuren. Alliansfördjuren.se är dess nyöppnade hemsida.

– Behandlingen av djur är en av vår tids viktigaste etiska frågor. Djuren måste in i politiken betydligt mer än vad som är fallet idag. Inför riksdagsvalet granskar vi partierna via vår nya sajt, alliansfördjuren.se, säger Djurens Rätts förbundsordförande Camilla Björkbom.

På alliansfördjuren.se kommenterar Djurens Rätt aktuella politiska händelser och följer valrörelsen från djurens perspektiv. Sajten innehåller en granskning av blockens, partiernas och enskilda politikers ställningstaganden i frågor som rör djur.

- Som väljare behöver du inte vänta ända till den 19 september för att göra din röst hörd. Du kan redan nu skicka ett meddelande på sajten till vår framtida jordbruksminister, vem det än blir, för att se till att djurfrågorna tas på det allvar som de förtjänar, säger Camilla Björkbom.

Partierna inställning i fyra nyckelfrågor som rör djur i Sverige granskas särskilt: förbättrade villkor för grisarna, satsning på vegetarisk mat, begränsning av djurförsöken och förbud mot pälsfarmning. Djurens Rätt överlämnade nyligen 107 471 namn till jordbruksministern för ett förbud mot pälsdjursuppfödning. Han var imponerad av mängden namn men meddelade att han inte kommer att driva frågan om ett förbud.

- Det är tydligt att väljarna har gått före politikerna i den här frågan. Djurens Rätt har visat att det finns en opinion för ett förbud mot att föda upp djur för päls. Det bör politikerna reagera på, säger Camilla Björkbom.

Scan om grisar som äter grisar

Sveriges Radios Daniel Örman fortsätter granska djurindustrin, och idag släppte SR Ekot nyheten om att grisar i EU matas med andra döda grisar.

Inom EU får man inte mata de djur som ska bli vår mat med kött- och benmjöl från andra djur. Fett och blod går däremot bra. Visst är köttindustrin härlig?

Något annat som är härligt är att mångas reaktion på denna nyhet mer handlar om köttet från dessa grisar-som-äter-grisar är farligt att äta (vi minns ju alla vad som låg bakom den s.k. galna ko-sjukan) snarare än det absurda att vi gör grisar till kannibaler för att vi ska kunna äta billigt griskött.

I Sverige har Scan och de andra köttproducenterna kommit överens om att inte använda blod eller animaliskt fett i djurfoder till grisar och andra djur, och Scan använder naturligtvis Ekots rapportering för att återigen dra fram sitt klassiska slagord "ät svenskt". På sin blogg och i media säger man att det är oetiskt att ge animaliskt foder till djur från samma art.

Att Scan, enligt Ekots rapportering, är delägare i det danska företaget Daka, som tillverkar just grisfoder baserat på grisblod och grisfett, nämner man inte. Underligt, eller hur?

Frågan är om Scan tycker det är oetiska att mata grisar med döda grisar, eller om det oetiska ligger i att göra det i Sverige - där vi äter djur med en hel annan omtanke jämfört med hur andra äter grisar.

Sju av tio svenskar är emot valjakten

Den svenska miljöministern är öppen för att tillåta kommersiell valjakt, och Sverige har varit med och tagit fram ett förslag om detta, tillsammans med bland annat valfångsnationen Danmark. Detta trots att en majoritet av den svenska befolkningen är emot jakt på valar. En ny Demoskopundersökning visar att sju av tio svenskar är emot valjakten.

Undersökningen visar även att över åtta av tio är emot sättet djuren dödas på. Djurens Rätt skickar i dag ett öppet brev till miljöminister Anders Carlgren och den svenska kommissionären i valfångstkommissionen och protesterar starkt mot förslaget:

Älvsjö 2010-06-18

Miljöminister Anders Carlgren
Kommissionär Bo Fernholm

Hej,

Djurens Rätt har idag fått resultatet från en ny Demoskopundersökning, som visar vad svenska folket anser om valjakt. Som vi förväntade oss finns ett starkt stöd för ett fortsatt förbud mot kommersiell valjakt, då undersökningen visar att:

• Över 70% av svenskarna är negativa till kommersiell valjakt, och bara 4% är positiva
• Över 85% anser att fångstmetoden – exploderande harpuner – är oacceptabel. Hela 65% anser att den är "mycket oacceptabel".

Sverige har under de senaste månaderna varit med och tagit ett förslag som öppnar upp för kommersiell valjakt, något som de flesta andra EU-länder och även svenska folket är starkt emot. Djurens Rätt har vid ett flertal tillfällen fört upp diskussionen om valjakten med er, och om det stora lidande valarna utsätts för, med syfte att försöka få er att ändra inställning. Miljöministern har inte visat något intresse av att ta i frågan, utan stöder uppenbarligen sin kommissionär i valfångstkommissionen. Om inte regeringen med miljöminister Anders Carlgren i spetsen vill lyssna på Djurens Rätt eller grannländerna i EU, finns det åtminstone en skyldighet att lyssna på svenska folket.

Nästa vecka är det omröstning om förslaget i Internationella Valfångstkommissionen. Vi kräver att den svenska hållningen är i linje med allmänhetens önskemål, d.v.s. att inte stödja några som helst förslag som tillåter kommersiell valjakt.

Med vänliga hälsningar
Cecilia Mille
Ansvarig för internationella frågor
Djurens Rätt

Djurrätt på Humanistbloggen

Idag skriver Daniel Dunér ett lästvärt inlägg på Humanistbloggen med rubriken
Djur är också (som) människor.

I inlägget resonerar han kring frågan om varför vi människor ska bry oss om en gris som skriker när den slaktas. Och kommer fram till att om man som humanist skulle fortsätta att döda djur så har man ingen egentlig anledning att fortsätta bry mig om vissa människor. Vilket inte torde vara ett lockade alternativ för den humanist som passionerat bryr sig om människors rätt till liv.

Slaktvåldet påverkar

När jag ser bilder från slakterier funderar jag ofta över arbetsmiljön för de som jobbar där. Det känns som detta är en bortglömd aspekt av vårt köttätande – att det alltid är någon som måste utföra själva dödandet. Man kan fråga sig hur detta monotona och löpande band-mässiga dödande påverkar vårt psyke.

Och en som frågat sig just detta är Amy Fitzgerald, profosser i kriminologi vid universitet i Windsor, USA. Det hon kom fram till är anmärkningsvärt, men kanske ändå föga förvånanden - nämligen att det finns en statistisk koppling mellan slakterier och våldsbrott. I de områden i USA där större slakterier öppnas så ökar efter ett tag antalet begångna våldsbrott. Från tidningen thestar.com:

"Fitzgerald carefully weighed the figures in order to see whether a link really existed. She found that an average-sized slaughterhouse with 175 employees would annually increase the number of arrests by 2.24 and the number of reports by 4.69. The larger the abattoir, the worse the local crime problem."

Fler studier krävs, menar Fitzgerald, för att klargöra om den ökade brottsligheten begås av anställda på slakterier eller av andra, och hur det kommer sig att antalet fall av våldbrott faktiskt ökar. Men siffrorna är otvetydiga – det är slakterierna som är orsaken till det ökade antalet våldsbrott. Skillnaden var inte lika stor på småskaligare anläggningar, så enligt studien verkar den industrialiserade processen vara en viktig faktor.

Tidningen thestar.com konstaterar:

"It’s a case of science catching up to what has been folk knowledge since industrialized slaughterhouses began to appear in the 19th century: workers exposed to the killing of large numbers of animals on a regular basis become disturbed and appear to lose empathy."

Amy Fitzgerald studie kommenteras på psychologytoday.com, och där konstaterar Steven Kotler att med tanke på vad vi vet om hur våld i video, tv och filmer påverkar oss så är det egentligen inte förvånande att även slakt av djur gör det:

"Being around any sort of violence makes one comfortable with violence as a way of resolving problems. Once that happens the result can only be more violence."

Vi vet att vi mår hälsomässigt och psykiskt bra av att klappa en hund eller en katt i femton minuter. Är det då inte logiskt att anta den handling som det innebär att döda och slakta ett djur i en industrialiserad slakterimiljö skulle skapa motsatta reaktioner?

En rapport från seminariet ”Människans förhållande till djuren”

Torsdagen den 10 juni arrangerade Vetenskapsrådet ett seminarium på temat ”Människans förhållande till djuren”.

I en centralt belägen konferenslokal i ett sommarvarmt och soligt Stockholm, kryddat med lastbilar fyllda med överförfriskade studenter, hälsade Arne Jarrick, huvudsekreterare för humaniora och samhällsvetenskap hos Vetenskapsrådet, deltagarna välkomna. Vetenskapsrådet arrangerar dessa seminarier en gång i kvartalet, och av det tjugotal som arrangerats var detta första gången som djuren stod i fokus - eller i alla fall människans förhållande till dem.

Den förste föreläsaren var Patrik Lindenfors, docent i zoologisk ekologi vid Zoologiska institutionen och forskare vid Centrum för evolutionär kulturforskning vid Stockholms universitet. Citatet ”Män är djur!" väckte för ett par år sedan uppståndelse, vilket är lite paradoxalt med tanke på att alla människor är djur. Men vad skiljer då människor från andra djur? Patrik Lindenfors menade i föreläsningen att det unikt mänskliga är den kulturrevolutionära processen – processen att förmedla och bygga vidare på kunskap.

Vid ett tillfälle under tidigt 1900-tal åtalades 1 900 personer för djurplågeri under ett och samma år. Idag ligger siffran på ca 10-20 personer. Betyder detta att man tidigare såg mer allvarligt på det som djur utsätts för? Det var frågan som Niklas Cserhalmi, biträdande museichef på Arbetets museum i Norrköping och f.d. lektor vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala, ställde under sin föreställning.

En vanlig föreställning är att det i det svenska bondesamhället var den bildade eliten i städerna som lärde landsbygdsbefolkningen att vara djurvänliga, men Cserhalmis forskning pekar på något annat. Cserhalmi har studerat svenska domstolsprotokoll från 1860-talet och framåt och hittar i det tidigare bondesamhället en stor hänsyn till djurs lidande. Som exempel tog han två liknande djurplågerirättegångar, en från 1864 och en annan från 1979. Vid både fallen hade en ”motsträvig” häst piskats. 1864 dömdes lantbrukaren till djurplågeri, 1979 friades travtränaren – trots att det för dagens betraktare upplevs som att lantbrukaren från 1864 hade betydligt mer att förlorade på den motsträviga hästen än vad travtränaren hade 1979.

Det avstånd som vi har till djur idag jämfört med tidigare kan intressant nog ge två olika slutsatser – som en avvikelse från vad som sades på seminariet. I boken ”Djuren – i människans klor” från 2005 skriver Sverre Sjölander, professor i zoologi vid Linköpings universitet, om 90-talets veganboom och att den beror på att ”nutidens människor har lite eller ingen kontakt med djur”. Medan Cserhalmi mer menar att tack var okunskapen vi idag har ”kan vi lättare blunda för djurs lidande om det är så att det ger oss en vinst, dessutom vare sig förstår eller behöver vi konfronteras med konsekvenserna av våra val och vårt handlade”. Samma fenomen – dagens avstånd mellan människor och djur - verkar alltså kunna ge utlopp i både veganer och militanta köttätare.

Dagens tredje föreläsning hölls av Hillevi Ganetz, medieforskare och docent i genusvetenskap vid Centrum för genusstudier på Stockholms universitet och Måns S. Andersson, forskare inom djurstudier vid KTH och Linköpings universitet. De har studerat hur djur och natur framställs i de naturfilmer som de flesta av oss växt upp med att storögt betrakta. På 70-talet sändes hela 2000 natur/djur-program i tv, men ännu har egentligen ingen forskning gjorts för att titta på vad dessa program förmedlade för djur- och natursyn, och vad detta för för konsekvenser.

Naturprogram har under de senaste decennierna haft en allt större roll som uttolkare av naturen. I 60-talets naturprogram sköts djur och visades upp i sina exotiska miljö med nakna, dansande infödingar. Och då påminns man om att det naturfilmen visar är ett subjektivt urval av verkligheten – vanligtvis med fokus på män, jakt och djur. Berättaren i naturfilmerna är i själva verket en globalt industrialiserad filmindustri och rovdjuren i naturfilmerna är inte de slappande sociala varelser, som de är under den största delen av sin vakna tid, utan just jägare – allt för att hålla kvar tittaren vid tv:n.

Skjutandet av djur i dessa program försvann på 70-talet och idag är det snarast tabu att skjuta djur i tv. Djur och natur har blir något att vårda istället för att exploatera, och jakten har flyttat från naturprogrammen till de utpräglade programmen i andra kanaler.

Kanske är naturprogrammen, frågar sig Ganetz och Andersson, inte något annat än högst mänskliga representationer av natur - som egentligen säger mer om oss människor än om djuren och naturen.

Efter lunch (lite mindre rödlök i de veganska wrapsen nästa gång, tack) pratade Linda Keeling, professor i djurskydd vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala om djurens goda stunder. Lagstiftning som skyddar djur rör det negativa, så som lidande och frustration, och flera indikatorer finns för när djur mår dåligt. Men hur kan vi veta när djur mår bra?

Synen på att hög produktion är ett tecken på välfärd är idag förlegad - djur är avlade till att producera och det är snarare de djur som producerar mest som oftast drabbade av sjukdomar. Istället har man inom forskningen på området djurskydd börjat titta på andra mätbara faktorer för när djur mår bra. Till exempel kan det psykologiska experiment med om glaset är halvfullt eller halvtom överföras till djurens värld och man kan utifrån detta mäta hur de bedömer situationer – negativt eller positivt. Och utifrån detta dra slutsatser om deras generella välbefinnande.

Avslutade dagen gjorde Jonas Liliequist, docent i historia vid Umeå universitet. Han pratade utifrån rubriken ”Djuriskt och mänskligt i 1600- och 1700-talens Sverige” om den närhet till djur som fanns tidigare – men också om de tydliga gränser som fanns för det mänskliga och hur man bemötte situationer när denna gräns överträddes. Det var t.ex. mycket därför som tidelag sågs så allvarligt – det var ett överskridande av den av gud skapade gränsen mellan människa och djur, och i den situationen markerade det djuriska gränsen för när det mänskliga upphörde.

Seminariet spelades in av Utbildningsradion och kommer att sändas i Kunskapskanalen längre fram. Människans förhållande till djuren kommer även vara temat för det kommande numret av Vetenskapsrådets tidningen Tvärsnitt.

Djurens Rätt på välbevakat seminarium hos Vetenskapsrådet

Just nu - torsdagen den 10 juni mellan kl. 10-15 - arrangerar Vetenskapsrådet ett välbevakat seminarium på temat Människans förhållande till djuren - ett tema som även kommer återkomma i nästa nummer av Vetenskapsrådets tidning Tvärsnitt.

Arne Jarrick, huvudsekreterare för humaniora och samhällsvetenskap inom Vetenskapsrådet, inledde och hälsade välkomna. Och han informerade då om att Utbildningsradion är på plats för att filma dagen, plus att material från samtliga föreläsningar kommer att läggas upp på Vetenskapsrådets hemsida i efterhand (liksom publiceras i tidningen Tvärsnitt).

Och på grund av denna omfattade bevakning så tar vi det mer lugnt med vår egen. Hur väl vi än bevakar och rapporter så kommer vi inte kunna konkurrera med att se hela dagen i efterhand på din tv. Men vi twittrar under dagen om det lite mer informella. Kika in på www.twitter.com/djurensratt

Detta är djurförsök

Snart kommer nya numret av tidningen Djurens Rätt ut (om du hade varit prenumerant på PDF-versionen av tidningen så hade du fått tidningen redan igår!) och i detta nummer är det djurförsök som står i fokus.

Som jag varit inne på tidigare här i bloggen så är idén om att djurförsök görs för att bota livets stora sjukdomar och för att väldigt påtagligt rädda liv väldigt utbredd. Så utbredd att jag nästan kommer på mig själv med att tänka att så är fallet.

Simon Festing från organisationen Understanding Animal Research argumenterar i senaste numret av tidskriften New Scientist för behovet av djurförsök, och för att den forskning som görs med djurförsök ska vara så korrekt och öppen som möjligt. ”The use of animals in research is a privilege and must always be undertaken responsibly” skriver Festing.

(Understanding Animal Research har ett namn, likt Svensk Köttinformation, ger intrycket att det handlar om någon sorts opartisk informationskanal. Men så är inte alls fallet, utan Understanding Animal Research vill öka förståelsen men också acceptansen för försök på djur.)

Ska djurförsök göras borde det som Simon Festing förespråkar vara självklarheter. Men i samma nummer av tidskriften beskrivs två djurförsök som jag tycker är ”bra” exempel på att djurförsök inte alls görs för att bota livets stora sjukdom. Och frågan är om de går att berättiga överhuvudtaget?

Det första försöket beskrivs i en notis och berättar att unga rhesus makaker har fått dricka alkoholhaltiga drycker under timme om dagen i 11 månader. Resultatet – färre stamceller i en den del av hjärnan som påverkar minnet och de spatiala förmågorna (den spatiala förmågan spelar en avgörande roll för förmågan att uppfatta världen omkring oss). Så efter dessa djurförsök på apor vi kan alltså konstatera att ett stort intag av alkohol under en lång period påverkar delar av hjärnan hos unga apor – och människor, får man anta.

Det andra försöker som beskrivs handlar om att man placerade två grupper av sniglar i två akvarier. Det ena med endast syrefattigt vatten, det andra med vatten utspätt med drogen metamfetamin. När sniglarna sökte sig till vattenytan för att andas petade man på dem för att få dem att associera detta till en negativ upplevelse. Dagen efter var det bara sniglarna i vattnet utspätt med metamfetamin som kom mindes den negativa upplevelsen av att andas vid ytan.

Djurförsöksledaren konstaterar att sniglar är annorlunda människor, men syftet med försöken är ändå att se hur metamfetamin påverkar minnet hos människor och i förlängningen hur man ska kunna förändra detta hos människor med ett beroende.

Vi vet att stora mängder alkohol är dåligt. Vi vet att metamfetamin är dåligt. Vi vet att detta medför negativa konsekvenser för den som brukar det. Men ändå används apor och sniglar i försök för att forska kring alkohol och metamfetamin.

Och det är detta som många gånger är djurförsök. Inte för att bota aids, eller för att hjälpa sjuka människor i nöd.

Exempel på djurförsök som utförs i Sverige finns på vår sajt om djurförsök – http://www.stoppaplågsammadjurförsök.se/

Trippelknasigt

Har stört mig på tre knasiga saker de senaste dagarna.

Först ut var en insändare i gårdagens Dagens Nyheter. Inser att livet blir rätt jobbigt att leva om man ska reta upp sig på varje insändare man inte håller med om, men kunde inte låta bli med denna. I insändaren kommenterar Inger Sköld från Södermanland de vildsvin som ”vandrat in i Stockholm”. Hon menar att nu kan Stockholmarna äntligen få veta hur landsbygdsborna har det, där ”villaägare på landet blir förtvivlade över förstörda villatomter”. Och hon avslutar sin insändare med att konstatera att ”ingen behöver vildsvinen”.

Det här med vem som behövs är lite intressant. Behöver vi fåglar? Pensionärer? Behövs biografer? Behövs kronprinsessan Victoria? Svårt att veta. Det enda vi vet är att allt medvetet liv behöver sig själv. Så även vildsvinet.

För några månader sedan var det en annan insändare i DN från en person som bodde runt Stureplan och som klagade på att det var för mycket folk och liv utanför fönstret. Du kanske inte ska bo vid Stureplan då, tänkte jag. Folk och tjo-och-tjim är en del av Stureplan, det går inte att separera. Och gillar man det inte så finns det andra ställen att flyta till. Och om man bor på landsbygden men inte gillar det som hör till landsbygden (på samma sätt som folk och tjo-och-tjim hör till Stureplan) så finns det kanske andra ställen att flytta till? Man tar seden dit man kommer brukar man säga.

Och gillar man inte vildsvin i trädgården så går det säkert att bygga ett staket.

Men, men. Ska inte klanka ner på Inger Sköld mer än så här. Det här med vildsvinen är dock intressant, och något som den nya (och utmärkta) bloggen Djurstudier – Vetenskaplig analys kommenterade häromdagen. Ta två minuter och läs det väldigt kloka inlägget Vildsvinen på väg mot stan av Helena Pedersen.

Och idag fick jag två andra saker att störa mig på. Först nyheten om att det Allsvenska fotbollslaget Kalmar FF:s nya hemmaplan "äntligen" har fått ett nytt namn: Guldfågeln Arena.

Det är svårt att uppröras över att företag ger namn åt idrottsarenor, så är fallet överallt. Men man ändå tycka att Kalmar FF hade kunnat tänka en vända till kring detta. Förutom att det låter puckat (”Hej, vill du följa med och titta på fotboll på Guldfågeln Arena?”) så hade det säkert gått att hitta ett företag med lika mycket pengar men som inte direkt bidrar till något väldigt otrevligt.

Kycklingars liv och död – inte trevligt.
Fotboll – trevligt.
Gör om och gör rätt, Kalmar FF!

Avslutningsvis – irritationsmoment nummer tre. Gunnela Ståhle skriver i sin blogg Gunnelas blogg om det SLU-seminarium som arrangerades den 7 juni och som hon deltog i. Där kan vi läsa att Christina Jutterström (tidigare vd för SVT) under seminariet utvärderade medias rapporteringen agerande under ”griskrisen” – alltså Djurrättsalliansens filmer från den svenska grisindustrin. Gunnela Ståhle skriver:

”Christina Jutterström ansåg att grisnäringen i det långa loppet tjänar på avslöjandena eftersom det ger möjlighet till korrigeringar. Den övervägande delen av Sveriges grisuppfödare sköter sig.”

Visst är det knasigt? Hela Sverige får se fruktansvärda bilder från svenska grisnäringen – och kontentan av det hela blir att grisnäringen tjänar på det? Nu ska det dock naturligtvis tilläggas att detta är Christina Jutterströms analys, inte en sanning. Men bara att en sådan analys kan göras… man kan bli militant vegan för mindre.

Christina Jutterström ger även en eloge till SVT:s Uppdrag granskning som ”inte lät sig utnyttjas” av Djurrättsalliansen”. Jag undrar om hon skulle använt samma ord om andra intresseorganisationers material som också uppmärksammas i media? Min gissning är att hon då istället skulle kalla det för ett ”gott samarbete”, eller något åt det hållet.

107 471 namn mot pälsdjursuppfödning insamlade av Djurens Rätt

Djurens Rätt har samlat in över 100 000 namn mot pälsdjursuppfödningen i Sverige. De ska överlämnas till jordbruksministern i morgon onsdag. Den svenska rävfarmningen avvecklades för 10 år sedan och flera länder i Europa har redan förbjudit all pälsfarmning.

Djurens Rätt drog i höstas igång en namninsamling mot pälsdjursuppfödningen i Sverige med målet 100 000 namn. På förmiddagen onsdag 9 juni tar jordbruksministern Eskil Erlandsson emot de 107 471 namnunderskrifterna på departementet. Under en halvtimme ska han sedan diskutera pälsdjursfrågan med Djurens Rätts nyvalda ordförande Camilla Björkbom och Moa Lindholm, 16 år, som varit mycket aktiv i insamlingen av namnunderskrifter.

– Vi är glada och stolta över att ha nått målet med så många namnunderskrifter, säger Camilla Björkbom. Det är framför allt tack vare våra kraftfulla aktiva medlemmar som vi lyckats. De visar att det finns en stark, bred och kraftfull opinion mot detta otidsenliga djurplågeri som tar livet av en och en halv miljon minkar varje år.

Camilla Björkbom fortsätter:

– Men vi kommer inte att nöja oss med namninsamlingen. Vi kommer att under hela valrörelsen agera för att pälsdjursuppfödningsförbjudet ska bli verklighet. Sverige måste komma ifrån denna hantering som dessutom strider mot djurskyddslagen om att djur ska ha rätt att bete sig naturligt. I Sverige säger politikerna att vi har världens bästa djurskyddslag. Då är det minsta vi kan göra att förbjuda pälsfarmning. Flera länder i Europa har redan gått före och förbjudit pälsfarmning av etiska skäl.

Moa Lindholm, som är kontaktperson för Djurens Rätt i Skellefteå, har under hela vintern stått på gågatan i Skellefteå och bett förbipasserande skriva på för ett förbud mot pälsfarmning. Hon har även samlat namn bland eleverna på sin högstadieskola.

– Det ska bli jättespännande att vara med på uppvaktningen. Jag ser fram emot att höra vad ministern säger om pälsfrågan, säger hon.

Djurens Rätts maskot i pälskampanjen, minken Minkaela, får dock vänta utanför eftersom hon ses som en säkerhetsrisk. Minken Minkaela kommer istället att finnas på plats i korsningen Drottninggatan-Fredsgatan och diskutera pälsfarmningens framtid med förbipasserande i väntan på att politikerna ska lyssna på opinionen.

Jordbruksdepartementet: Djurskyddet i Sverige är världsbäst

"Pressmeddelande
4 juni 2010
Jordbruksdepartementet

Djurskyddet i Sverige är världsbäst
Jordbruksminister Eskil Erlandsson håller anförande om djurskyddet i Sverige och reflekterar över vad vi kan göra för att bli ännu bättre när SLU och Stenhammars godsförvaltning bjuder in till en heldag med diskussioner kring djuromsorg, måndag 7 juni."

Det känns som att detta faller under kategorin "om man säger det tillräckligt många gånger så blir det sant". På http://bit.ly/varldensbastadjurskydd kan du läsa Djurens Rätts rapport "Världens bästa djurskydd?" där vi konstaterar att Sverige faktiskt inte ens klarar sig till prispallen.

Bokrecension: "Djurens idéhistoria"

Jag lockades häromdagen av titeln på den helt nyutkomna boken "Djurens idéhistoria" (Nya Doxa, 2010) och när jag fick ett ex. av boken så var det med tämligen höga förväntningar som jag började läsa. Men särskilt intressant är den tyvärr inte.

Boken är en ett resultat av ett symposion som hölls i Lund våren 2008 ”till Gunnar Brobergs ära”. Och läsaren förutsätts uppenbarligen veta vem Gunnar Broberg är, eftersom någon ytterligare beskrivning av honom inte ges. (Själv hade jag ingen aning, innan jag googlade fram att han är professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.)

Läsaren förutsätts veta vem Gunnar Broberg är och efter att ha läst boken känns det än mer som att hela boken är riktad till en läsare som förutsätts ha vissa kunskaper, så som studenter och forskare inom idé- och lärdomshistoria och till detta närliggande områden.

Djurens idéhistoria visar sig vara människans idéhistoria, vilket bokens redaktörer konstaterar i dess inledning. Djurens idéhistoria beskrivs där som våra (människans) föreställningar, teorier och tankar om djur. Våra attityder, begrepp och bilder i förhållande till dem.

Och det är verkligen människan som står i fokus, inte djuren. Flera kapitel är för mig, som läser boken med ett fokus på djuren som huvudintresse, i det närmaste ointressanta. Zoologen och jägaren Sven Nilsson (som grundade Svenska Jägarförbundet på en rävfarm i Solna, tänka sig) granskar och skjuter djur med samma glöd. Olof Rudebeck ser i himlen efter fåglar och roligt hade han uppenbarligen.

Och visst, jag och männen i bokens inledande kapitel lever i olika tidsperioder och under väldigt annorlunda förutsättningarna. Men berättelserna om deras liv och forskning ger för mig inte särskilt mycket utifrån premissen att det är djurens idéhistoria som ska beskrivas. (Kanske är det bokens titel som är problemet?)

Jag önskar att jag förstod vad kapitlet ”Ordet/odjuret” egentligen vill jag säga, men lyckas inte komma fram till något. Men det bok är ju inte skriven där det inte går att hitta något intressant. Och det gäller naturligtvis även denna.

Monica Libell, lektor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet skriver i kapitlet ”Från kolonialism till posthumanism – En historiografisk reflektion över humanioras djurstudium” om hur den akademiska forsningen om djur har förändrats i takt med sin tid. Det är intressant. Och akademiskt. Så här kan det låta:

”Utifrån en fenomenoligisk approach målar Stanley Cavell upp ett skräckscenario där det förment suveräna subjektet ställs inför existensen av andra medvetanden som känner oss, på sätt vi aldrig kan förstå eller kontrollera”.

Och jag börjar tänka att jag nog inte hör till bokens målgrupp (trots mina drygt 100 akademiska poäng från slutet av 90-talet).

Nils Uddenbergs kapitel om apor, ”Från helvetet till paradiset”, är intressant (och kanske det som är ”lättast” att förstå). Uddenberg, docent i psykiatri bland mycket annat, beskriver hur vår syn på det djur som vi ser som stå närmast oss – apan - har förändrats under tidens gång.

Från att i det gamla Egypten ha gestaltat skriv- och läkekonstens gud, till att på 1700-talet fått symbolisera den otyglade sexualiteten, där apor smög i civilisationens utkanter med en aldrig upphörande erotisk efter unga flickor. Från djävulens avbild till det som de blivit idag i form av oskuldsfulla paradisinnevånare. En dramatisk omvandlig som rimligen säger mer om oss själva än om aporna i sig.

Ytterligare en vedervärdig film från verkligheten

Det har inte gått många dagar sedan vi kunde ta del av en alldeles fruktansvärd film som visade förhållandena på en mjölkgård i Ohio i USA. Och idag kan vi ta del av en ny film.

Istället för kor och kalvar är det kycklingar och ankungar. Istället för Ohio är det Kalifornien. Och där det man kunde se i den förra filmen var en form av grymhet som "stack ut" så är det som visas i denna film snarare tvärtom. Ingen kommer att åtalas för något brottsligt, det vi kan se kommer inte utredas av några myndigheter. Och den stora majoriteten kommer inte reagera så som de reagerade på den tidigare filmen. Vardag helt enkelt.

Filmen kommer från Compassion Over Killing, och mer information finns på deras hemsida. Som vanligt är det läge att varna för obehagliga bilder (sekvensen med den ensamma lilla kycklingen - 30 sekunder in i filmen - är hjärtslitande). Och som vanligt är lösningen lika enkel som självklar - ät inte djur (seriöst, det får vara nog med obehagliga filmer nu).

Vegetarianer – smartare och mer empatiska

Två intressanta blogginlägg har publicerats de senaste dagarna på PsychologyToday.com (noterat av bloggen vegan.com). Jag vet inte riktigt vilka slutsatser man ska dra av det hela, men låt oss i alla fall konstatera att det är roligare så här än om resultaten hade varit det omvända.

I studien "The Brain Functional Networks Associated to Human and Animal Suffering Differ among Omnivores, Vegetarians and Vegans" undersökte forskarna en grupp på 20 köttätare, 19 vegetarianer och 21 veganer och man kunde hitta två skillander mellan dessa grupper. Psychology Today sammanfattar:

"The first main finding of this study is that, compared to Omnivores, Vegans and Vegetarians show higher activation of empathy related brain areas (e.g. Anterior Cingular Cortex and left Inferior Frontal Gyrus) when observing scenes of suffering; whether it be animal or human suffering."

Samt:

"a second main finding of this study is that there are certain brain areas which only Vegetarians and Vegans seem to activate when processing pictures of suffering. In particular, when viewing pictures of human suffering, Vegetarians in this study recruited additional brain areas thought to be associated with bodily representations that distinguish self from others."

Två tankar dyker upp i mitt huvudet efter att ha läst detta. Eller egentligen tre. Och den första är naturligtvis att det är lite svårt att hänga med på hjärn-snacket. ;in andra tanke är att jag tycker att detta går att återkoppla till det faktum att det visat sig att medlemmar i Djurens Rätt i högre grad är medlemmar i organisationer som jobbar för andra frågor än djur jämfört med medel-Svensson (tänk Amnesty, Läkare utan gränser och liknande organisationer). Empati för djur innebär alltså en högre grad av empati även för människor.

Och detta hänger ihop med min tredje tanke. Och det är att jag tycker att detta visar på hur korkad kritiken om att det är viktigare att bry sig om människor än djur är - och alla som varit engagerad för djuren har garanterat något gång fått det slängt i ansiktet. Som man kan läsa ovan reagerade vegetarianer och veganer mer på lidande även hos människor jämfört med den tredje gruppen - vilket innebär (som jag alltid sagt, för övrigt) att empati inte finns i en begränsad mängd utan att empati föder empati.

Det andra blogginlägget handlar om att vegetarianer är mer intelligenta än köttätare. Eller i alla fall mer intelligenta som barn. Och det i sig är inget nytt, vi skrev om studien de hänvisar till här i bloggen i augusti 2007. Det den studien visade var att personer vid 42-års ålder som var vegetarianer var betydligt mer intelligenta som barn än de som inte inte var vegetarianer vid samma ålder:

"Vegetarians have the mean childhood IQ of 109.1 whereas meat eaters have the mean childhood IQ of 100.9. The difference is large and highly statistically significant."

Vidare:

"Among women, vegetarians have the mean childhood IQ of 108.0 while meat eaters have the mean childhood IQ of 100.7. Among men, vegetarians have the mean childhood IQ of 111.0 and meat eaters have the mean childhood IQ of 101.1, a 10-point difference!"

Intressant nog är skillnaderna mellan Storbritannien och USA stora, då resultatet ovan är från Storbritannien och inte alls lika tydligt i USA. Och som sagt, jag vet inte riktigt vad man ska dra för slutsats av detta. Men som jag också skrev inledningsvis - det är ju onekligen roligare så är här än om det vore tvärtom.

Foto: http://www.flickr.com/photos/mikeygottawa/