Jag har inte läst "
Monsterbiff till middag" av Torbjörn och Ylva Esping, men efter att ha lyssnat på diskussioner om innehållet tror jag mig ha en rätt klar bild av vad boken vill säga. Jag har inte läst "
Den hemlige kocken" av Mats-Eric Nilsson heller. Men jag vågar mig ändå på gissningen att boken "
Vad gör du människa? - Om djuruppfödning och gifterna i det vi odlar och äter" av Nina Östman är en mix av dessa två böcker - och boken "
Vad gör du människa?" har jag faktiskt läst.
Till att börja med måste jag erkänna att jag hade enormt låga förväntningar när jag började läsa denna bok. Det motsvarar situationen när man läser musikrecensioner som börjar med ”Jag är ju inget direkt fan av hårdrrock...” och fortsätter med att denna recensent ändå recenserar just ett hårdrocksband, istället för att lyssna på, eller läsa något, som personen verkligen gillar. Vilket vore det rimliga att göra.
Så var det med mig och denna bok. Kanske borde jag låtit någon annan recensera den. För jag börjar bli mätt på böcker som sågar det storskaliga men hyllar det småskaliga och som säger att man inte ska äta kött från det industriella jordbruket men gärna lokalproducerat, från djur som haft det bra. Och så vidare. Och det är precis detta man får sig en stor dos av genom att läsa denna bok. Men det blir till och med lite värre än jag tänkte det skulle bli.
Boken är en plädering för just det småskaliga jordbruket, för närproducerat och för att ha en kunskap om vad det man äter kommer från. Hedersvärt naturligtvis, och det är väl få som egentligen kan argumentera mot detta. Som kan argumentera mot att man idag föder upp djur enbart för slakt, något man inte gjorde för inte särskilt länge sedan. Att man delar ut bidrag istället för att betala för det som produceras, och att man måste äta dubbelt så mycket kött idag för att få i sig lika mycket näring som på 1920-talet.
Men jag stör mig bland annat på att Nina Östman - som beskriver sig själv som konstnär, skribent och fotograf - så kategoriskt menar att storstadens människa har förlorat kontakten med de djur vi äter - "
ett allt större glapp mellan jord och bord", som hon själv uttrycker det - och vi därmed förstår mindre om djur, liv, slakt och död. Jag köper inte detta resonemang, lika lite som jag tror att man måste bo på Pluto för att intresserade sig för, och kunna mycket om, astronomi.
Och jag stör mig - kanske föga förvånande - på hennes kategoriska avfärdande av en vegetarisk kost, som hon menar bryter det naturliga kretsloppet mellan djur, människa och natur. Hon verkar bergsäker på att att vi är skapta för att äta kött, att vi alltid gjort det och att man som vegetarian måste vara extra uppmärksamma på genmodifierade produkter (jag skulle snarare säga att det är tvärtom). Som en av de personer som hon intervjuar i boken uttrycker det:
"[En vegetarisk kost] är snarare ett försvar för djur och miljö som kan liknas vid matvägran. Människan är gjord för att äta kött och har jagat sedan stenålder. Vi är också allätare och måste äta allsidigt för att må bra. Annars hade vi väl varit idisslare och haft fyra magar som korna."
Ytterligare ett citat som förklarar författarens inställning till vegetarisk mat, och detta är hennes egna ord:
"Djurtransporterna inom EU kan tyckas absurda och borde få vem som helst att sluta äta kött. Men det är ingen bra och långsiktig lösning om vi månar om djurens fortlevnad, en levande genbank och deras egen hälsa."
Att äta djur är naturligt menar Nina Östman, så länge djuren har haft det bra. Slakten är tråkigt men en ifrågasatt del av "kretsloppet" och kan vi inte själva delta i slakten är vi egentligen inte berättigade att äta kött. Det är, som Per-Anders Svärd uttrycker det, som att vi genom att utsätta oss för
"traumat att själva döda en ickemänniska friköper vi oss från dödandets moraliska problematik".
Nina Östman ställer sig frågan om djuren är individer eller bara kött, men jag får ingen klar uppfattning om vad hon egentligen själv svarar på frågan. Djuren i hennes närhet har namn och visas en avundsvärd omsorg. Men i slutändan blir även de till kött - "bara kött".
Men jag gillar tanken om att djuren skulle få en större tillgång till det offentliga rummet om vi minskade på den miljö vi tar upp. Och jag gillar att ett kapitel i boken har samma namn som Sveriges största djurrättsorganisation.
Förresten, när jag ändå håller på och stör mig på saker så stör jag mig också på att hon kritiserar den industriell djurhållningen, men ändå köper kyckling (från Brasilien), kalkon och lite allt möjligt. Hon skriver vid ett tillfälle att det är marknaden som styr efterfrågan, men jag skulle vilja hävda att hon då underskattar den makt som vi konsumenter har. Och att det enklaste och bästa sättet för en konsument idag att visa att personen i fråga inte ställer upp på dagens djurhållning görs genom att välja vego.
Ni har väl inte missat Djurens Rätts nya blogg www.vegokoll.se, där det senaste fyndet finns på bild här ovan - Anammas Toscanska vegfärs.
