I det kommande numret av tidningen Djurens Rätt så recenserar jag boken "Monsterbiff till middag?", en bok som är angelägen och viktig att läsa. Jag skulle gå så långt som att säga att jag rekommenderar alla att läsa den. Och detta trots att det är en hel i boken jag inte håller med om, vilket framkommer i recensionen. Men det är några ord på sidan 18 som jag retat upp mig lite extra på.
I kapitlet "Ett köttätande folk" skriver man att barn inte är vegetarianer, ett uttalande man gör utifrån vad barn säger är deras favoriträtter (enligt författarna är det ”spagetti med köttfärssås, tacos, kyckling med ris, pannkakor med sylt och lasagne - jag hade nog slängt in hamburgare och korv med bröd i den diskussionen) och jag har gått och tänkt på hur ologiskt ett sådant uttalande är sedan jag läste det.
En avstickare – kapitlet "Ett köttätande folk" är ett rejält snurrigt kapitel. De skriver bland annat att det i många sammanhang betraktas som onormalt att vara vegetarian, och att köttätandet är en väldigt central del i av mänskliga relationer i Sverige. Och jag förstår ingenting. Är det är onormalt att vara vegetarian så är det onormalt att rösta på Kristdemokraterna. Och som gammal etnologistudent gör det ont i mitt hjärta att det är just en etnolog – Håkan Jönsson – som vill få kött till en central del av mänskliga relationer i Sverige. Snurrigt är ordet.Att säga att barn inte är vegetarianer är knasigt utifrån tre självklara aspekter.
Nummer 1: köttkonsumtion är standardförhållandet till mat i Sverige. Det är norm och tradition. Och likt ett löv i en flod så tenderar de flesta av oss att följa med strömmen, att placera oss lagom i mitten. Detta innebär dock inget ställningstagande i sig, i många fall. Därmed innebär köttkonsumtion inte ett val utan snarare ett icke-val. Och då kommer vi in på poäng nummer 2.
Barn är egentligen ingenting utifrån kostval. De är vad deras föräldrar är helt enkelt. En stor del av vuxna svenskar äter kött och därmed äter en lika stor del av svenska barn kött. Vilket i ännu högre grad innebär att de inte gjort något val. Och det är verkligen inte något val om att inte vara vegetarian.
Ibland hör jag kritik mot vegofamiljer som går ut på att de inte låter sina barn välja själva vad de vill äta. Men inte heller en köttätande familj gör ju det. Med deras värderingar och matvanor så gör de möjligheterna för att barn att välja själva närapå obefintliga. Ett barn i en köttätande familj anpassar sig till det som är normalt där, på samma sätt som ett barn i en vegetarisk eller vegansk familj.
Och barn i vegofamiljer har även de spagetti med färssås, tacos, qourn eller tofu med ris, pannkakor och vegolasagne till favoriträtter.
En köttätande familj har, tror jag, mycket sällan gjort ett medvetet val kring vad de äter som en vegetarisk familj har gjort. Och varför skulle i så fall en vegofamilj erbjuda sina barn något att äta som de anser vara sämre att äta jämfört med annat utifrån en mängd aspekter – inte minst de etiska?
På Djurens Rätt får vi titt som tätt brev och mail från ungdomar som vill äta vegetariskt men inte får för sina föräldrar. Eller som måste laga sin egen mat om de vill äta något annorlunda. Och då brukar jag tänka på hur vegofamiljer inte anses ge sina barn något val när det gäller vad de ska äta.
För det tredje – och det är egentligen detta jag tycker är mest intressant – så skulle jag säga att det finns få grupper i samhället som reflekterar över vad de äter lika mycket som just barn. Och jag skulle säga att det finns få grupper som inser det ologiska i att äta djur lika ofta som barn.
Hur ofta händer det inte att barn helt på egen hand inser kopplingen mellan de djur de tycker så mycket om och det som ligger på tallriken? Och hur ofta viftas inte dess funderingar och frågor bort? Hur ofta säger inte barn att de inte vill äta djur, men sedan skrattar man lite åt det faktum att de gör som övriga familjen gör och åt det faktum att de inte inser att just korv har varit en gris.
Själv har jag en 3-åring som pratar väldigt mycket om vad han äter, och som brinner särskilt för fiskar. Fiskar äter man inte. Hans kompisar på dagis äter fiskar, men inte han. Det är synd om fiskarna i kyldisken på affären. När vi var på Naturhistoriska museet tittade vi på uppstoppade fiskar. Jag förklarade att vi inte äter dem, att de är fina och ska vara i havet. Strax bredvid står en annan pappa och säger åt sitt barn att ”sådana där fiskar gillar ju du att äta” (och jag funderade på vad som egentligen är onormalt).
Jag säger inte att alla barn i grunden är som han, och naturligtvis har han påverkats av sina föräldrar. Och min poäng är inte att alla barn skulle vegetarianer om de själva fick välja, självklart inte. Men att säga att barn inte är vegetarianer utifrån att deras favoriträtt är pappas eller mammas spagetti med köttfärssås (som pappa och mamma säkert lärde sig göra av sin pappa och mamma) är att stänga av tankeprocessen för tidigt.
Tack till http://www.flickr.com/photos/martin_kelley för den fina bilden på smarrig veganmat och Vegofamiljen för inlägget som bidrog med inspiration.
