Sedan begynnelse, det första inlägget dök upp i mars 2007, har denna blogg bestått av mig själv som skrivit ner mina ofta högst personliga tankar och reflektioner kring saker och ting som rör djur. Med enstaka gästinlägg från Alexandra, Cecilia, Chris, Gabriella, Jennie, Kristofer, Lena, Leo, Lise-Lott, Maria, Per-Anders, Sara och Sofia. Men som Batman behöver en Robin och glass behöver strössel så behöver denna blogg en Caroline. Ska bli spännande. Glad midsommar! Peter.
Hej alla läsare!
Här kommer en liten presentation av mig, Caroline, som har fått den stora äran att blogga sida vid sida med självaste webmastern, Peter Nilsson på denna djurvänliga blogg. Hur kommer det sig då att jag hamnat här? Lika mycket kärlek till djur som skrivande tror jag!
Djurens Rätt har i sig vart en självklar följeslagare sedan barnsben då jag och min kompis sprang runt med egenhändigt författade protestbrev och listor i kvarteret. Minns än hur väl vi hade formulerat oss på en av dessa listor; "Hej era djurplågare! Här kommer en lista med en massa folk som avskyr djurförsök!" Vi hade även nöjt oss med att bara endast ta signaturerna. Inget namnförtydligande. Pedagogiskt och bra ja! Och säkert himla trovärdigt. Men det är tanken som räknas. Det känns ibland som om barn har mer energi och aggresivitet (i positiv bemärkelse) när det handlar om engagemang av det här slaget. Men jag har som sagt tagit mycket av den med mig, och idag är djurrättsfrågor lika viktiga för mig, även om man tyvärr inte alltid har lika mycket tid att avvara som då.
Jag har nu på senare år (får man säga så när man är 25?) engagerat mig i Greenpeace och arbetat på katthem. Med pengabidrag har jag engagerat mig i det mesta, för vem kan ignorera ett inbetalningskort med en ledsen gorilla på?
Mijlöfrågor är då självskrivet också en hjärtefråga! För utan en fungerande miljö är det väl knappast några djur som kan få vara harmoniska och lyckliga. Min lidelse och medkänsla för de små har gått så långt att jag numera inte kan se på naturprogram, för att jag automatiskt tänker på vad vi människor medvetet eller indirekt gör mot dessa varelser. För i många fall är det ju faktiskt troligt att det man ser inom en snar framtid kommer att vara borta för alltid.
Skulle kunna bli mycket långrandig i min presentation här, men jag nöjer mig med dessa rader. Ni kommer säkerligen få en bra bild av mig framöver i och med mina inlägg här. Jag kan inte allt, gör inte alltid rätt, men mitt hjärta vill alltid väl för dessa levande varelser;stora som små!
Björnkramar Caroline
Hej Caroline och Peter!
SvaraRaderaBloggen har varit och är bra, nu blir den kanske dubbelt så bra.
Lycka till med ert framtida bloggande!
Vi ser fram emot intressant läsning.
Förövrigt kul med en blogg som delas av två.
Jag är väldigt nyfiken på det faktum att en hel del av de människor som värnar djurens rätt själva väljer var gränsen ska gå. Att döda fästingar är oftast inget problem, inte heller "mördarsniglar" som förstör i trädgården. Kan vi inte få ett blogginlägg om hur det kan resoneras kring denna gräns? Kan man verkligen döda fästingar för att de skulle kunna vara smittobärare?
SvaraRaderaMed nyfikenhet/ Carl Sinsemell
Håller med Carl! Jag kommer ta upp det här ämnet, tycker att det är en väldigt viktig fråga!
SvaraRaderaTack anonym! :)
SvaraRadera