Det dök upp en intressant kommentar i ett annat inlägg. Signaturen Christer skriver:
"Är det så att vi som hävdar djurens rättigheter kämpar i motvind och att köttätandet blir alltmer utbrett och ökar?
Ska vi stänga ner verksamheten och erkänna oss besegrade av köttmaffian? Inget tyder på att antalet vegetarianer/veganer ökar i antal, trots många års kamp för djuren. Är det dags att stänga vegan/djurrättskiosken, dra ner luckan och deppa ihop, för inte mycket tycks gå djuren väg, förutom positiva recensioner av en bra bok i media?
Konsumenterna är de som avgör och de tycks göra sina val utifrån köttpriset. Kanske det är bättre att satsa nästan enbart på djurskydd och inte djurrätt, då djurrätt inte tycks vinna några framgångar. Kanske är det bättre att se till att de djur som faktiskt blir mat och kläder har det så bra som möjligt. Detta är kanske ett bättre alternativ än att deppa ihop inför verkligheten."
Denna deppighet och frustration är absolut förstårlig, och kanske till och med berättigad. Och jag hör den rätt ofta. Men jag tycker det finns tre skäl till att inte stänga vegan/djurrättskiosken.
1. Försäljningen av kött ökar, det visar statistiken. Och antalet vegetarianer och veganer ökar inte precis i någon explosionsartad takt, om ens överhuvudtaget. Men (med ett stort M) samtidigt som försäljningen av kött ökar, så har även vegoutbudet exploderat under senare år. Och någon måste konsumera detta ökade utbud, annars skulle det inte finns.
Lägg samman detta med statistik från Storbritannien, och jag tror att svaret är rätt enkelt, och inte fullt så nattsvart. Vi konsumerar helt enkelt mer idag, och vi konsumerar mindre potatis och annat nyttigt. Men vi konsumerar även mer vegoprodukter. De som konsumerar dessa vegoprodukter ser sig dock inte som vegetarianer eller veganer, och dom kallar sig inte detta. Detta är vad en undersökning från Storbritannien visade för några år sedan. Mer vegoförsäljning, men inte fler vegetarianer. Men att tillgängligheten och synligheten för vegoprodukter ökar kan bara vara bra för djuren, och bara leda till att fler äter mindre djur.
2. Jag tror också et kan finnas en eftersläpning när det gäller handling i relation till tanke. Jag skulle våga påstå att samtalet om djurs rättigheter aldrig varit på en högre nivå än idag, och att vi kommer rätt långt från att prata om uppeldade lastbilar och korvkiosker. Idag diskuterats köttätande och djurs rättigheter på ett mer moget sätt, och när t.ex. en person Per Moberg i SVT:s Babel kan ju prata riktigt vettigt om djur känns det som att vi har kommit långt.
Med detta sagt så har vårt djuretiska handlade naturligtvis inte kommit lika långt. Men jag tror och tänker att handlingar är så mycket svårare att förändra en tankar, och att vi får ge det tid. Kanske behöver det till och med få ta tid för att bli en långvarig förändring – jämfört med 90-talets veganboom som snabbt ökade antalet veganer, men där viktiga grunden kanske inte fanns.
3. Vi är skyldiga djuren att inte deppa ihop och ge upp. Det finns en stark djurskyddstanke, och det finns många som argumenterar för att de djur som blir mat ska behandlas väl. Och gott så. Men djuren är värda mer än så. Amnesty jobbar inte för att dödsstraffen ska bli mindre plågsamma, och lika lite ska vi göra det. Att vi i jämförelse har en så enormt mycket tuffare väg att vandra gör bara känslan när vi nått målet så mycket större.
Jag tror många i liknande rörelser som djurrättsrörelsen har tänkt precis samma tankar – varför händer det inte mer? Varför går det inte fortare? Nyckeln till deras framgång ligger, tror jag, i hur de hanterade dessa känslor.
Inte för att låta som en amatörpsykolog, men det är med positiva tankar vi kommer att förändra världen. Ingen, och särskilt inte djuren, gynnas av något annat.
Full fart framåt vänner!
