Från vanlig Svensson till varulv

Idag damp tidningen Djurens Rätt i vanlig ordning ner i min brevlåda. Tjoho, post till Moi. Jag plockar nöjt upp tidningen och låter päronens tråkräkningar ligga kvar på hallgolvet.

Väl tillrätta i en skön fåtölj och med en stor kopp rykande gott te i handen sjunker jag in i min egen värld och börjar skumma igenom framsidans rubriker. En lyckokänsla sprider sig inom mig när jag ser bilden av en lycklig gris på framsidan. Jag sippar lite på mitt te och sjunker djupare ner i fåtöljen. Förnöjt börjar jag läsa innehållsförteckningen och bläddrar vidare i tidningen. Då plötsligt, som blixt från klar himmel, kommer en bortträngd men likväl välbekant känsla över mig. Jag ställer ifrån mig koppen och blickar återigen ner i tidningen. Rubriken om nya sämre regler för utsatta djur är bara början och jag börjar svettas lite när jag inser vad som håller på att hända. Fan, att jag alltid glömmer att jag blir såhär. Jag tittar återigen på de bedjande djurögonen på bilderna, på rubrikerna och vet, det finns ingen återvändo. Det är bara att börja läsa och låta det komma.

Mycket riktigt, efter en timme av ilska och vrede lägger jag ifrån mig tidningen. Jag känner mig redo. Jag ser ut genom fönstret, andas in, andas ut och vet att nu, nu kommer det. Jag tittar upp, fullmånen är framme nu och förvandlingen omöjlig att stoppa. Varulven är redo.
Med en ilska som sällan skådats, resar jag mig upp ur fåtöljen och börjar i jakt på syndare scanna av omgivningen runt mig. Som alltid är det mamma och pappa som först hamnar i skottlinjen.

– Varför,VAAARFÖR äter ni inte mer vegetarisk mat, fattar ni iiiingenting?! dånar jag, samtidigt som jag högröd i ansiktet kommer inrusandes i köket. Mina föräldrar som sitter och dricker eftermiddagskaffe tittar förvånat på varandra. Jag bryr mig inte om deras blickar utan rabblar sedan, nästan som i trans, allt som stått under rubriken ”Nya samband mellan animalier och cancer”, samtidigt som jag öppnar kylen och slänger pappas enda tillåtna köttprodukt, leverpastejen, i soporna . Dom ser fortfarande förvånade ut över mitt plötsliga utbrott, men känner nu igen paniken i mina ögon. Dom tittar på varandra nickar. Tidningen har anlänt.

– Men snälla Sofia, vi äter ju vegetariskt varje dag, det är ju du själv som lagar maten, säger mamma lite trött.

Jag kommer av mig.

– Jaha, ja just det, det hade jag glömt, mumlar jag, medan jag synar kylskåpet från topp till tå.
Jag tittar fram bakom kylskåpsdörren.

– Ja men fortsätt med det också, säger jag med extra hög röst och spänner blicken i dem med mina vilddjursögon. Allt för att uppnå den rätta effekten.

En aning lättad i sinnet över att jag nu har två personer i min vegomakt och att kylskåpet nu är tömt på allt som stöttar helvetsindustrin, fortsätter jag joggandes in på mitt rum. Det finns inte en sekund att förlora.

Eftermiddagen och kvällen ägnas åt massutskick av vegetariska recept till egotrippade släktingar som bara äter kött, planering av rundvandring till stadens affärer gällande frågan om djurtestat smink, en inre kamp rörande om jag kanske även borde sluta äta ägg och dricka mjölk, samt lite andra små och stora insatser som får mitt ilskna sinne att svalna.

Helt slutkörd sjunker jag på kvällen ner i min säng. Fan, att inte människor kan inse, man behöver inte äta kött bara för att några snubbar på stenåldern gjorde det. Och det finns faktiskt andra proteinkällor än flintastekar och köttbullar att bygga muskler av. Muttrandes och suckandes över människors ovilja att ta till sig orättvisor somnar jag tillslut och drömmer mig bort till en värld där alla djur är fria och alla människor på jorden skänker pengar till Djurens Rätt på autogiro.

Dagarna efter tidningens ankomst åter går jag så sakteliga till mitt lite mer lugna och behärskade jag. Pappa får fortfarande inte äta leverpastej men jag har lugnat mig nu, fullmånen har nu övergått till halvmåne och jag joggar inte längre runt i panik. Jag tvingar mig själv att glömma de mest hjärtskärande bilderna.

I höst ska jag flytta hemifrån, ny stad, nytt liv och nya bekantskaper. Det ska bli enormt roligt och jag kan knappt vänta. Jag har dock inte riktigt bestämt mig för hur jag ska hantera det här med varulvssituationen än. Ska jag låsa in mig själv i mitt källarförråd och vänta ut den för att inte redan första veckan skrämma bort mina nya grannar, eller kanske bättre att gå ut i skogen, det finns ju bara älgar och kottar att skicka falafelrecept till där. Eller borde jag kanske bara ta lite lugnande medicin när jag hör hur tidningen dimper ner och vänta ut det värsta eller ska jag kanske helt enkelt strunta i att flytta? Nej, nu får det vara nog, jag går och googlar på ”varulv + fullmåne” istället, kanske hittar jag någon fiffig lösning där.

Alla de som kämpar och som har kraften till gå runt med denna vetskap varje dag året runt utan att behöva den distansen jag gör förtjänar en stjärna på himmelen. Ni är guld.

/ Sofia Ståhl, medlem i Djurens Rätt