Veckans uppgift var att läsa kapitel 4 och 5, "Att kämpa ner kritiker" och "Den viktiga lögnen", sidorna 159-213. Denna vecka tar vi oss an de två avslutande kapitlen, 6 och 7 - "Radikal och reaktionär" och "Djurens och människans frigörelse".
Jag tyckte det fjärde kapitlet var alldeles enormt intressant. Det var extremt mycket jag tycker man känner igen från en "djurrättspositivs" vardag (och som av en slump dyker en insändare som denna upp i min inkorg och ger exempel på nästan allt som tas upp i kapitlet). Och jag tyckte att tanken på att bevisbördan borde ligga på de som åsamkar onödigt lidande - till skillnad från de som argumenterar mot detta - är galant formulerat på sidan 173.
När du läser kapitel 6 och 7 har jag några tips på vad du gärna får fundera på.
I kapitel 6 fastnade jag framförallt för den personliga reflektionen på sidan 228, konflikten mellan att personer vi älskar samtidigt kan bidra till det förtryckande system vi är så emot. Jag funderar på detta tämligen ofta, och på personer i min närhet. Och det är på grund av detta jag är så väldigt mycket emot att peka ut enstaka individer som onda avskum som utnyttjar djur - för hade vi inte lika gärna kunnat byta plats med dem, om våra livsöden tagit andra vägar? Eller tror vi verkligen att vi blivit "djurrättspositiva" om vi hade haft exakt samma förutsättningar och erfarenheter i livet som dom haft?
(På samma tema: läs gärna Helena Pedersens kloka blogginlägg om vem som egentligen är ansvarig för djurens lidande.)
I bokens avslutande kapitel funderade jag mest kring Claes Britton och Pelle Andersson. Kan det vara så jäkligt att deras kroka "ideologi" både är den mest rimliga när det gäller köttkonsumtionen - och samtidigt den svåraste att argumentera mot (hur ologiskt det än må verka)?
Nästa vecka avrundar vi det hela, och försöker sammanfatta boken vi läst.
Insändaren som du hänvisar till var kul, men djupt sorglig, om nu någon förstår vad jag menar.
SvaraRaderaFörstår vad du menar. Och håller med.
SvaraRaderaJag halkade efter i början eftersom det blev sportlov och jag inte åkte tåg lika ofta som vanligt. Tågtid=lästid :)
SvaraRaderaNu har jag läst ut boken och det var en resa. Tyckte som någon annan att det var trögt i början. Bitvis var den mentalt tung och sorglig men mot slutet så fick jag lite nytt pepp. Det har ju trots allt ändrats. Slaveriet finns inte längre och de allra flesta ser svarta och vita som jämlikar. Det ger mig nytt hopp om att dagen kommer komma då vi ser tillbaka på dagens djurindustrier med avsky och undrar varför ingen sa stopp.